onsdag 25 februari 2009

(Parentes)

Jag hade egentligen inte tänkt att den här bloggen skulle vara utlopp för känslomässig frustration. Idag kan jag dock inte låta bli att skriva av mig. Det är såhär det är, att vara jag. Sicken skitdag.

Ibland undrar jag hur någon som jag överhuvudtaget har kunnat avlas fram. Jag måste ju ha en skojig uppsättning gener - kanske något av intresse för en evolutionsforskare eller dylik person. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket själ och hjärta jag lägger i att lära mig positivt tänkande, jag mår kasst ändå. Vissa saker klarar jag fortfarande inte av att värja mig mot. Fenomenet stavas kärlek. I det här avseendet syftar jag på den mänskliga, subjektiva, minimala men ändå så kraftfulla kärlek som kan uppstå när två människor möts och det säger klick. Jag saknar honom. Riktigt mycket, faktiskt. Så mycket att jag väljer att sätta mig ner och skriva det trots att jag missar mitt tåg. Jag gillar inte att ha känslor på detta sätt. Det gör en så försvarslös. Även om jag med åren lyckats stärka mitt fort med soldater så finns det fortfarande en underjordisk gång som jag inte lyckas kontrollera. Den underminerar alla mina försök att hålla ett stabilt försvar. Jag vill inte att någon ska gå in där, HÖR NI DET!??!!

söndag 22 februari 2009

Livet innehåller så mycket svåra frågor

Jag har alltid haft en vision inom mig att jag ska göra något viktigt för världen. Jag har traskat på många stigar men bytt spår eftersom det jag gjort inte känts tillräckligt VIKTIGT. Jag har tänkt: "vad håller jag på med?" "för det här verkligen världen framåt?" och så vidare...jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att jag bara ska vara en bricka i spelet som alla andra. Gå till jobbet dag ut och dag in, ha mina semesterdagar, låta livet ha sin gilla gång, se på misären runtom i världen för att bara rycka på axlarna och säga "vad ska jag göra åt det?". Den nonchalansen har inte riktigt känts som JAG.

Jag vet att det inte finns någon högre makt som sitter och dömer det jag gör eller inte gör. Det som är, det ÄR. Allt är en del av helheten och det finns inget som är bättre eller sämre. Att värdera mina, och andras handlingar också för den delen, är helt upp till mig. Jag är fri att göra precis det jag vill och känner för i livet. Jag vet bara inte på vilken nivå jag ska välja att leva.

Jag har konstant en inre dragkamp mellan min personlighet och mitt högre jag. Sista tiden har jag inte alls känt mig som en "world saviour". Tankarna på att institutionalisera mig och jobba för något verk eller någon organisation har inte känts lockande. Ibland kommer mitt lilla ego fram, som gärna sätter nöjen före de insikter som levereras till mig från den högre dimensionen. Ibland vill min personlighet bara ha kul, rastas och roas. Jag vill inte ha tråkigt i livet för då går jag på tomgång. När jag är uppfylld av kärlek för något jag gör är det som att tiden står still. Då känns det plötsligt inte som ARBETE utan mer som NÖJE.

Jag skulle definitivt känna mig som en bättre människa om jag jobbade för att människor i U-länder ska få mat för dagen än om jag lärde folk att åka skidor. Det senare valet skulle dock kännas falskt, eftersom jag är medveten om att jag inte jobbar för det viktigaste här på jorden. Samtidigt skulle jag, i ärlighetens namn, leva ett lyckligare liv om jag slapp se all misär, och jag tror att jag skulle nå högre höjder av glädje om jag fick utöva något som jag känner sådan kärlek för. Jag skäms för att skriva detta, det gör jag verkligen. Att överhuvudtaget ställa dessa områden mot varandra är ett hån mot de människor som svälter. Men jag kan inte rå för att det är denna dragkamp som äger rum inuti mig. Dessa två olika poler, dessa två olika sanningar. En annan aspekt är ju att alla människor omöjligtvis kan jobba med till exempel svältande barn. Trots allt finns det ju så många fler områden i livet att upptäcka, livet är inte bara hemskt utan innehåller många glädjeämnen också. Gör jag något viktigt om jag bidrar till glädje för människor?

Hur vet man vilken sanning som är mest sann? Jo, det beror ju givetvis på vilken synvinkel man har. Okunskap leder ofta till att människor accepterar osanningar saker som sanna. Det är helt okej att leva ett förkastligt liv om man verkligen, i sitt hjärta, gör det i tron att man gör rätt. Man skuldbelägger ju exempelvis inte barn, som har en begränsad världsuppfattning, eftersom de för tillfället inte KAN veta mer. Hur är det med mig, och alla andra vuxna människor då, som VET att vi gör fel men gör det ändå? Jag är medveten om att det mesta jag tar för mig i livet idag har en negativ miljöpåverkan och när jag tänker på det lägger det sordi på min livsglädje. Så vad är egentligen det rätta? Borde jag bosätta mig ute i skogen i en hydda och leva på rötter? Jag vet inte om det skulle hjälpa. Då kommer jag bara gå till historien som ytterligare en knäppgök som ballade ur, levde mitt lilla liv som enstöring och dog. Jag är tveksam på att det valet skulle göra något bestående intryck på människor.

Åh alla dessa frågor....jag har inga svar. Har du?

onsdag 18 februari 2009

Mitt val?

Jag undrar ofta vilken nivå jag ska lägga mig på i mitt liv. Kan jag vara medveten, men ändå försöka leva i illusionen så gott det går, eller borde jag välja att helt och hållet uppleva livet ur en högre dimension? Frågan är svår. Även om jag väljer att låtsats som jag tror på illusionen kommer sanningen alltid eka inom mig. Frågan är, medför insikten att jag har har större skyldigheter än andra? Det funderar jag mycket på. Man kan aldrig lägga skulden på ett barn som inte vet, men att veta, och ändå agera annorlunda, är inte det det mest nonchalanta en människa kan göra?

måndag 16 februari 2009

Dagens fråga

Att vara eller icke vara, det är frågan.

That´s all for today.

onsdag 11 februari 2009

Omvärlden är blott en teaterscen

Varje dag händer saker i ens liv, stora som små. Livet själv består av en enda lång kedja av händelser. Dessa händelser fungerar som triggerpunkter som sätter igång reaktioner hos oss. För att konkretisera vad jag menar kan jag försöka bildliggöra påståendet med en liten modell. Antag att händelse X inträffar. Antag att många olika personer utsätts för denna händelse X. Reaktionerna kommer variera lika mycket som personerna är till antalet. Alla har vi våra egna känslor knutna till olika fenomen i vardagen. Om jag exempelvis nämner ordet "sex" kommer den första tanke som associeras med ordet skilja sig åt beroende på vilken människa jag frågar. Tänkbara svar skulle kunna vara: "siffra", "naket", "skönt", "utlämnande", "smutsigt"..med mera, med mera....Oftast bygger associationerna på händelser bakåt i tiden, det kan vara värderingar vi blivit matade med sedan barndomen, eller som är rådande inom det samhälle eller den grupp av människor vi väljer att leva i. Många människor fortsätter att ha samma värderingar som de är vana vid och som de alltid haft därför att det:

1) känns tryggt
2) skapar en känsla av identitet och tillhörighet med andra som känner samma sak
3) gör livet lättare

Mitt mål i livet är, och har alltid varit, att vara FRI. Jag tycker inte om begränsningar, just därför att jag vet, att min själ är konturlös, enorm och utan gränser. Alla dessa händelser som livet utgörs av är inget annat än följder av orsak och verkan, samt en möjlighet för oss att skapa oss en identitet genom våra reaktionsmönster och ställningstaganden. Jag är så löjligt medveten om detta spel som försiggår dag efter dag, som är personlighetsskapande. När jag var yngre var jag bunden i olika sociala mönster och ångestbeteenden som bottnade sig i att jag trodde den mänskliga illusionen var sann - all ångest var på riktigt, alla beslut så viktiga. Befrielsen idag ligger i att jag vet att mina reaktioner är betydelselösa, eftersom de ändå är lika flytande som rinnande vatten. Alla reaktioner går in i varandra och allt finns inom mig. När jag utsätts för händelse X vet jag att jag, beroende på vem jag vill vara (och det är helt och hållet upp till mig), kan välja på lika många reaktioner som det finns människor. Detta gör att jag har en svag känsla av identitet och kan egentligen inte känna gemenskap med människor i mer än enstaka aspekter. Även vid de tillfällen jag känner samförstånd, vet jag att det kan omkullkastas nästa gång jag får en ny känsla för vilka aspekter jag vill uttrycka och uppleva. Allt är en illusion. Jag är ingen, och samtidigt är jag allt. Det är svårt att ta beslut i livet när man är medveten om allt detta. Livet är blott en teaterscen där jag har möjlighet att spela en av rollerna, om jag vill gå in i illusionen. Problemet är väl just att jag inte gör det. Jag är fortfarande chockad över min upptäckt och har inte smält den än. Förhoppningen är att jag kommer lära mig att leva i två världar samtidigt vilken är den svåraste balansgång jag vet.

Jag tror inte meningen med livet är att hitta en enda fast partner att klamra sig fast vid, ur mitt perspektiv skulle det bara verka begränsande. Att jag ska bli älskad av någon förutsätter ju att jag ÄR någon...men jag är konturlös egentligen och den form jag antar är bara den jag valt för stunden. När jag känner för att ändra min ytliga framställning kanske jag inte längre lever upp till de orsaker varför min partner valde mig. Värderingar och reaktionmönster är inga konstanter i mitt liv, trots att det är dessa som skapar våra jag. Därför ser jag det som omöjligt att finna en livskamrat. Det bekymrar inte mig så jättemycket, mer min familj, som undrar varför jag aldrig kan presentera en pojkvän. Jag är fullständigt medveten om orsaken men den är lite svår att förklara. Ordens begränsning är ett stort problem i abstrakta frågor men jag hoppas jag har gjort mig förstådd...

Som min vän E skrev för ett tag sedan:
Livet är alldeles betydelselöst, men ändå det vackraste som finns....

söndag 8 februari 2009

onsdag 4 februari 2009

Another common illusion

Det är lätt att falla in i det illusionistiska tänkandet att andra människor är bättre än en själv. Man är så van att se sina egna talanger att man nästan kan bli "blind" för dem, men icke desto mindre finns de där. Det är viktigt att komma ihåg att vi alla representerar en del av det stora alltet. Alla är vi lika länkade till det, och tillsammans utgör vi den kosmiska själen. Steg ett heter inte avund, steg ett heter självaktning. När man respekterar sig själv och älskar sig själv just för det unikum man är, kan man tillåta sig att älska och beundra andra - utan att det förminskar ens eget jag. Tillsammans älskar vi det vackra i varandra, vi är mångfalden och den är fantastisk.



Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.


Vi frågar oss - skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud.


Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.


Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi befriat oss från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.


Nelson Mandela, 1994

The Illusion

There is an idea of Me; some kind of abstraction. But there is no real me: only an entity, something illusory. Although I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable... I simply am not there.

söndag 1 februari 2009

Som natt och dag

Som natt och dag
Är jag


Har svårt att förstå varför begreppet balans är så frånvarande i mitt liv. Ena dagen tyst och introvert som en mussla, upptagen med tankar och existensiella besvär, för att i nästa andetag, som en motreaktion på mitt eget dystra mörker, kliva fram som en sprudlande glad och energisk person. Inte heller spar jag på mina krafter när de kommer till mig. Hur gör man det? Då vill jag bara ge, leva, skratta, njuta, ge mig hän....älska livet, så som bara jag kan göra.

Idag har min glädje inte känt några gränser. Jag hade ett långt samtal med en vän igår kväll, och kände mig på något sätt lycklig, lugnad och befriad i morse när jag vaknade. Hon jordade mig, vilket är bra för mig. Ibland behöver jag någon som liksom rycker tag i mig och drar ner mig på jorden igen. Någon som öppnar dörren till mitt isolerade rum och visar mig vägen ut. Här är jag!
Lyckan har idag bestått av att giva...att ge, skänker ojämförbar tillfredsställelse. Tänk vilken skillnad man kan göra i människors liv genom lite omtanke och hjälpsamhet. Tänk vilken harmoni som finns i att leva i samklang med universums främsta kraft - kärleken....

Som natt och dag

Är jag

Och natt och dag

Älskar jag


Jag vill bara säga förlåt, alla. Förlåt för att jag försvinner ibland.