Filosofier och självförakt

Nu sitter jag här igen, äntligen lite tid för eftertanke...och kastar ur mig känslor och tankar i den tomma världsrymden. Jag har förvånat mig själv än en gång, genom att agera tvärtemot mina tidigare principer. Visst, jag är en sann miljövän, och som jag har förklarat tidigare, så har det att göra med min stora kärlek till allt som är. Hur kan det då komma sig, att jag plötsligt ska åka ner och arbeta på en äcklig lustyacht som bränner lika mycket diesel i timmen som hundratals bilar gör på våra vägar? Jo för att dekadensen har tagit över mitt liv, jag har ingen kärna, jag har tappat tron på det som var. Livet är meningslöst i vilket fall. Det är lika meningslöst att försöka rädda världen som att bidra till dess förstörelse. Allt som är, är. Om det är bra eller dåligt, är bara värderingar vi själva lägger till. Jag har dragit på mig en sköld för att kunna fungera i den här världen. Det blev för jobbigt att stå och titta på. Jag är fortfarande tom - på ett sätt så är jag det - tom, därför att ingen ser mig. Är man inte sedd kan man lika gärna inte existera. Men jag leker på och är hård i livet. Jag kör ett race som passar in. Är trött på att ingen vågar titta in i min själ, eller i sin egen. Känna vad som finns där, se alla potential till kärlek. Människor lever i luftslott som inte betyder något och de har tappat kontakten med vilka de egentligen är. Vi är så långt gångna i vår illusion.

Du såg ju mig, det va ju vad du sa, och jag såg dig. Ändå valde du att lämna mig bakom, för något annat, något "bättre", något som inte är sant, så att du kan försvinna i dina fantasier och slippa känna något som är äkta. I sanningens ljus blir du ju så genomskinlig....