Tillit

Mitt liv är alltså just nu i en salig röra. Jag sade upp mig från mitt heltidsjobb, jag sade upp lägenheten jag hyr i andrahand på orten. Jag ska röra mig nedåt Stockholm där jag har goda kontakter med tidigare arbetsgivare. Som tur är har de välkomnat mig åter med öppen famn. Även om jag bara får jobba extra, så är det bättre än ingenting alls. Jag försöker att inte oroa mig för min ekonomi, men trots att jag vet hur jag ska tänka/känna/affirmera, så kan jag inte rå för att jag tappar greppet om tilliten ibland och landar pladask på den hårda asfalten.

Det är lustigt det här, hur det är att pendla mellan olika dimensioner och samtidigt vara högst medveten om det. När jag är "aligned with spiritual energy" (ibland tycker jag engelskan har bättre ord för det jag vill uttrycka), känner jag mig full av tillit och tillförsikt. Det känns som att jag vandrar i en enda stor kärleksfull famn som jag vet aldrig någonsin kommer leda mig på villovägar. Dessa dagar är mitt fokus väldigt klart och som en följd av det är det lätt för mig att känna in vad jag ska göra och inte göra. Allt flyter och mitt inre är i harmoni.

Andra dagar är det annorlunda. Igår var en sådan dag. Jag hade helt fastnat i ångesten kring min jobb-, bostads- och framtidssituation. Negativa tankar följde på varandra, både om mitt liv men även kring min person. Jag försökte få ordning på den mentala och känslomässiga oredan genom att meditera i en timme. Jag fick jättefina budskap till mig under meditationen. Bland annat såg jag två personer gunga på två olika trapetser, ni vet såna där som cirkusartister brukar hänga och svinga sig i högt uppe i luften. Plötsligt kastar den ena personen sig ut från sin trapets ut i tomma intet bara för att strax fångas upp av den andra personens händer. Budskapet jag tolkade från detta var att jag måste våga lita på att jag kommer fångas upp. Ibland måste man våga hoppa. Jag måste ha tillit till att min situation kommer lösa sig till det bästa. Jag måste våga kasta mig ut i den osäkra framtid som står mig till mötes i vetskap om att jag blir omhändertagen. Jag BLIR omhändertagen. Tillit. Allt sker av en anledning, allt sker till det bästa. Amen.

På riktigt

Så vände vindarna igen i mitt liv. Jag hade en vision om att starta ett liv långt bort från stadens stress och press, i en liten fjällby i Härjedalen, en av de platser på jorden jag älskar mest. Jag fick ett heltidsjobb som jag inledningsvis verkligen trodde skulle bli bra. Tyvärr insåg jag ganska snabbt att jag inte kunde använda mig av mina starka sidor i det här jobbet, jag kände mig hela tiden obekväm med den roll jag var tvungen att axla. Jag är utbildad inom positiv psykologi som bland annat går ut på att hjälpa människor hitta aktiviteter och sysselsättningar där de får använda sig av sina styrkor och blomstra, allt för att optimera sitt välmående. Det stod ganska klart för mig till slut att jag inte kunde fortsätta inom verksamheten och samtidigt må så bra som jag vill göra. Livet har varit hårt mot mig och jag har genom många hårda läxor fått förstå vad som händer om jag inte prioriterar mitt välmående. När jag gråtit flera dagar varje vecka på grund av den enorma anspänning som jobbet medförde sade jag upp mig.

Nu står jag inför en ny period i livet. Jag har merparten av mina jobbkontakter i Stockholm varför jag nu måste återvända dit, även om det bara är för en period. Mitt sökande fortsätter. Skillnaden mot när jag påbörjade den här bloggen är att jag idag vet exakt VAD jag söker efter. Jag vet vad för typ av jobb jag vill ha, jag vet vilken bana i livet som är min väg, jag vet vad för typ av kurser jag vill gå för att vidareutveckla mig och vilka människor jag ska socialisera med.

Svårigheten denna gång ligger inte i att komma fram till vad jag vill ha ut av livet, nej, utmaningen består i att lära mig stänga dörrar. Rädslan är min ständige följeslagare. Trots att jag jobbar idogt med att låta min inspiration visa mig vägen så kommer fortfarande rädslan på ständiga besök för att förgöra den positiva energi av tillit som jag byggt upp. Dock så ser jag på det som sker med väldigt klara ögon nu och jag hoppas min medvetenhet om problemet kan hjälpa mig att rida igenom stormarna när de kommer. Min intention är att lära mig leva med kärleken, inspirationen, och den positiva kraften som drivkraft och inte låta rädslan styra.

I storstadens sus och brus finns väldigt mycket stereotypa uppfattningar om hur man ska leva. En viss typ av leverne anses som "lyckat" medan andra sätt att ta sig fram genom livet ses på med oförstående eller förakt. Rädslan håller sitt grepp om väldigt många storstadsbor som accepterar ett liv i en förutbestämd mall, därför att det känns tryggt och blir enklast så. Få är de människor som verkligen vågar distansera sig från normer och stå upp för drömmen om sitt eget liv.

När jag kommer till storstaden denna gång så ber jag en bön till mig själv. Jag ber att behålla mitt inre lugn och den känsla av riktning som börjat infinna sig i mitt liv. Jag ber att få behålla min känsla av tillit. Jag ber att jag håller fokus åt det håll jag ska, utan att distraheras av rädslor, panikkänslor, avvägar, kort och gott - jag ber om en uthållighet att jobba mot mitt mål. En av orsakerna till att mitt liv varit så struligt är att jag aldrig någonsin lyssnat på min inre röst. I alla val jag tidigare gjort, har jag försökt gå någon slags medelväg som jag vetat anses accepterad. Redan när jag var 16 så sa jag att jag ville bli psykolog - det vill säga, jag ville jobba med människor och hjälpa dem må bättre. Uttalandet möttes dock av en negativ inställning i mitt hem och det räckte för att tysta min lilla inre bräckliga röst. Jag började plugga ekonomi, jag reste runt jorden, jag kände mig vilsen, jag var deprimerad, ja Gud vet allt. Jag förstod inte varför inget kändes rätt.

Idag förstår jag att jag visste allt redan från början, men jag hade inte utvecklat modet och styrkan att gå min egen väg. Vad blev resultatet? Jo, att jag fick prova tusen olika vägar som alla kändes FEL. Jag lärde mig att snabbt bryta upp för att prova nästa grej. Tänk så knasigt, när jag egentligen redan från början visste. Jag ber nu om hjälp med att stänga alla dörrar som bara distraherar och som leder mig bort från mitt syfte. Jag är 32 år fyllda och jag har ingen tid att slösa på fler avkrokar. Nu känner jag att jag är redo att anta den utmaning och det arbete jag kom hit för att göra. Låt nu inget komma i vägen för detta. Nu måste jag satsa på mig själv, lite på mig själv, arbeta åt mig själv.

Nu ska jag leva på riktigt.