fredag 9 oktober 2015

Tillit

Mitt liv är alltså just nu i en salig röra. Jag sade upp mig från mitt heltidsjobb, jag sade upp lägenheten jag hyr i andrahand på orten. Jag ska röra mig nedåt Stockholm där jag har goda kontakter med tidigare arbetsgivare. Som tur är har de välkomnat mig åter med öppen famn. Även om jag bara får jobba extra, så är det bättre än ingenting alls. Jag försöker att inte oroa mig för min ekonomi, men trots att jag vet hur jag ska tänka/känna/affirmera, så kan jag inte rå för att jag tappar greppet om tilliten ibland och landar pladask på den hårda asfalten.

Det är lustigt det här, hur det är att pendla mellan olika dimensioner och samtidigt vara högst medveten om det. När jag är "aligned with spiritual energy" (ibland tycker jag engelskan har bättre ord för det jag vill uttrycka), känner jag mig full av tillit och tillförsikt. Det känns som att jag vandrar i en enda stor kärleksfull famn som jag vet aldrig någonsin kommer leda mig på villovägar. Dessa dagar är mitt fokus väldigt klart och som en följd av det är det lätt för mig att känna in vad jag ska göra och inte göra. Allt flyter och mitt inre är i harmoni.

Andra dagar är det annorlunda. Igår var en sådan dag. Jag hade helt fastnat i ångesten kring min jobb-, bostads- och framtidssituation. Negativa tankar följde på varandra, både om mitt liv men även kring min person. Jag försökte få ordning på den mentala och känslomässiga oredan genom att meditera i en timme. Jag fick jättefina budskap till mig under meditationen. Bland annat såg jag två personer gunga på två olika trapetser, ni vet såna där som cirkusartister brukar hänga och svinga sig i högt uppe i luften. Plötsligt kastar den ena personen sig ut från sin trapets ut i tomma intet bara för att strax fångas upp av den andra personens händer. Budskapet jag tolkade från detta var att jag måste våga lita på att jag kommer fångas upp. Ibland måste man våga hoppa. Jag måste ha tillit till att min situation kommer lösa sig till det bästa. Jag måste våga kasta mig ut i den osäkra framtid som står mig till mötes i vetskap om att jag blir omhändertagen. Jag BLIR omhändertagen. Tillit. Allt sker av en anledning, allt sker till det bästa. Amen.

söndag 4 oktober 2015

På riktigt

Så vände vindarna igen i mitt liv. Jag hade en vision om att starta ett liv långt bort från stadens stress och press, i en liten fjällby i Härjedalen, en av de platser på jorden jag älskar mest. Jag fick ett heltidsjobb som jag inledningsvis verkligen trodde skulle bli bra. Tyvärr insåg jag ganska snabbt att jag inte kunde använda mig av mina starka sidor i det här jobbet, jag kände mig hela tiden obekväm med den roll jag var tvungen att axla. Jag är utbildad inom positiv psykologi som bland annat går ut på att hjälpa människor hitta aktiviteter och sysselsättningar där de får använda sig av sina styrkor och blomstra, allt för att optimera sitt välmående. Det stod ganska klart för mig till slut att jag inte kunde fortsätta inom verksamheten och samtidigt må så bra som jag vill göra. Livet har varit hårt mot mig och jag har genom många hårda läxor fått förstå vad som händer om jag inte prioriterar mitt välmående. När jag gråtit flera dagar varje vecka på grund av den enorma anspänning som jobbet medförde sade jag upp mig.

Nu står jag inför en ny period i livet. Jag har merparten av mina jobbkontakter i Stockholm varför jag nu måste återvända dit, även om det bara är för en period. Mitt sökande fortsätter. Skillnaden mot när jag påbörjade den här bloggen är att jag idag vet exakt VAD jag söker efter. Jag vet vad för typ av jobb jag vill ha, jag vet vilken bana i livet som är min väg, jag vet vad för typ av kurser jag vill gå för att vidareutveckla mig och vilka människor jag ska socialisera med.

Svårigheten denna gång ligger inte i att komma fram till vad jag vill ha ut av livet, nej, utmaningen består i att lära mig stänga dörrar. Rädslan är min ständige följeslagare. Trots att jag jobbar idogt med att låta min inspiration visa mig vägen så kommer fortfarande rädslan på ständiga besök för att förgöra den positiva energi av tillit som jag byggt upp. Dock så ser jag på det som sker med väldigt klara ögon nu och jag hoppas min medvetenhet om problemet kan hjälpa mig att rida igenom stormarna när de kommer. Min intention är att lära mig leva med kärleken, inspirationen, och den positiva kraften som drivkraft och inte låta rädslan styra.

I storstadens sus och brus finns väldigt mycket stereotypa uppfattningar om hur man ska leva. En viss typ av leverne anses som "lyckat" medan andra sätt att ta sig fram genom livet ses på med oförstående eller förakt. Rädslan håller sitt grepp om väldigt många storstadsbor som accepterar ett liv i en förutbestämd mall, därför att det känns tryggt och blir enklast så. Få är de människor som verkligen vågar distansera sig från normer och stå upp för drömmen om sitt eget liv.

När jag kommer till storstaden denna gång så ber jag en bön till mig själv. Jag ber att behålla mitt inre lugn och den känsla av riktning som börjat infinna sig i mitt liv. Jag ber att få behålla min känsla av tillit. Jag ber att jag håller fokus åt det håll jag ska, utan att distraheras av rädslor, panikkänslor, avvägar, kort och gott - jag ber om en uthållighet att jobba mot mitt mål. En av orsakerna till att mitt liv varit så struligt är att jag aldrig någonsin lyssnat på min inre röst. I alla val jag tidigare gjort, har jag försökt gå någon slags medelväg som jag vetat anses accepterad. Redan när jag var 16 så sa jag att jag ville bli psykolog - det vill säga, jag ville jobba med människor och hjälpa dem må bättre. Uttalandet möttes dock av en negativ inställning i mitt hem och det räckte för att tysta min lilla inre bräckliga röst. Jag började plugga ekonomi, jag reste runt jorden, jag kände mig vilsen, jag var deprimerad, ja Gud vet allt. Jag förstod inte varför inget kändes rätt.

Idag förstår jag att jag visste allt redan från början, men jag hade inte utvecklat modet och styrkan att gå min egen väg. Vad blev resultatet? Jo, att jag fick prova tusen olika vägar som alla kändes FEL. Jag lärde mig att snabbt bryta upp för att prova nästa grej. Tänk så knasigt, när jag egentligen redan från början visste. Jag ber nu om hjälp med att stänga alla dörrar som bara distraherar och som leder mig bort från mitt syfte. Jag är 32 år fyllda och jag har ingen tid att slösa på fler avkrokar. Nu känner jag att jag är redo att anta den utmaning och det arbete jag kom hit för att göra. Låt nu inget komma i vägen för detta. Nu måste jag satsa på mig själv, lite på mig själv, arbeta åt mig själv.

Nu ska jag leva på riktigt.

torsdag 24 september 2015

Synkronicitet

Universum är fantastiskt. Jag tror att jag har börjat förstå "the trick". Min utmaning ligger i att ha modet att följa energin dit den leder mig, och inte låta den förlamande rädslan styra. Det jag behöver göra nu, är att följa min inspiration på samma vis jag gjorde som barn. Jag har bett, och jag får hela tiden svar. Svaren poppar upp här och där. Plötsligt ser jag en länk som leder till en vetenskaplig artikel som behandlar EXAKT det som jag vill nå ut med på mina föreläsningar. Jag trillar över en ung kvinnas blogg som redan har tagit steget och lever utan rädsla. Hon skriver rader som stämmer EXAKT med det jag precis läst om kreativitet i boken "Att Leva i Ljuset" av Shakti Gawain (som jag skrivit om tidigare). Denna unga kvinna, Jonna Jinton, skriver:

"Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid."

http://jonnajinton.se/  "Vad är ett riktigt jobb?"18/10 2015

När man låter kanalen vara öppen och låter energin strömma igenom den, fylls det hela tiden på med mer universell energi och inspiration. Det finns ett flöde, för man blockerar inte kraften. Det ÄR faktiskt så det fungerar. Jag har senaste dagarna ivrigt tränat på att samarbeta med min magkänsla, känna in vad jag ska göra och göra det precis då, allt för att tillåta flödet. Det här är en oerhört spännande och givande process jag står inför. Just nu, känns det som att allt är möjligt.

söndag 13 september 2015

Hålla modet uppe

I dessa tider kan det kännas oerhört utmanande att behålla en "positive spirit". Flyktingsituationen är den värsta i världen sedan andra världskriget. Jag oroas över hur alla dessa människor ska finna bostäder och medel att försörja sig i sina nya länder. Jag själv som har 6 års högskoleutbildning finner det svårt att få jobb på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Jag har en del pengar på banken men det räcker inte till köp av bostad i den hysteriska bostadsmarknad som råder, i alla fall i storstadsregionerna. Hur ska det då gå för en flykting som inte ens kan språket? Som inte har något socialt nätverk att luta sig tillbaka på?

Jag har nästan haft dåligt samvete för att jag har det bra senaste veckorna. Dock finns det en annan sida av mig som säger att det är precis som det ska vara. Det är nu, i dessa tider, som det är extra viktigt med människor som kan gå före och visa vägen. Människor som kan utstråla harmoni och lycka, och som kan påminna andra om att krig, fasa och smärta inte är de enda aspekterna av mänskligt liv. Världen blir inte en lyckligare eller bättre plats för att jag missunnar mig mitt eget liv.

Detta är oerhört viktigt. Om jag med fler låter oss sänkas på grund av andra människors olyckliga öden, då finns det ju inget för dessa människor att sträva mot? Någon måste ju stå kvar som förebild och visa att det goda livet ÄR möjligt. Dessutom vet jag från min utbildning, att det negativa är starkare än det positiva, varför vi behöver träna oss på att se det ljusa i tillvaron - ännu mer i tider som dessa. Jag ska fortsätta jobba på mitt eget välmående och utveckla mig själv och mitt liv, därför att det är mitt och lika mycket värt som någon annans.

måndag 7 september 2015

Hej bloggen

Idag är en ovanlig dag, för jag sätter mig ned och skriver utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Vanligtvis brukar jag uppleva en stark inspiration i kroppen, som nästan kan liknas vid en "nöd" - jag måste helt enkelt sätta mig och dela med mig av det jag har inombords. Jag saknar som sagt den energin här och nu, men jag tänkte skriva som ett experiment. Tänk om jag plötsligt får kontakt med inspirationen? Tänk om saker blir klarare för mig när jag börjar skriva?

Jag befinner mig i en ganska svår valsituation angående mycket i mitt liv. Orsaken är att jag haft mycket funderingar kring mitt jobb och på om jag är på rätt väg. Det brukar vara väldigt vanligt att jag trakasserar mig själv med denna typ av frågor men denna gång har det varit annorlunda. Jag har kämpat mig igenom en tre år lång högskoleutbildning i visshet om att det skulle leda mig närmre mitt mål. Jag har nämligen hela tiden vetat vad min högsta vision är och jag har vetat att utbildningen var ett medel för mig att nå dit. Jag vill jobba med personlig utveckling, jag vill visa människor vägen. Jag vill hjälpa människor att känna sig bra med sig själva, att fokusera på sina styrkor istället för svagheter, jag vill få dem att förstå vilka gudomliga varelser de är och att det enda som håller dem tillbaka är tankar och rädslor, skapade av jaget. Jag vill öppna människors sinnen och hjärtan och inspirera dem att ta sig an världen (och sig själva) ur ett helhetsperspektiv. Det vill säga, allt handlar inte bara om dig och mig - de val vi gör under en livstid påverkar världen generationer framåt. Jag tror att en ökad känsla av meningsfullhet i tillvaron bidrar till att man gör hälsosammare val, både för sig själv, sin  omgivning, och miljön.

Jag lämnar frågan öppen: vad är rätt för mig att göra just nu? Är jag verkligen på rätt väg med tanke på vad jag VILL arbeta med? Hur ska jag gå tillväga?

P.S. Dåligt samvete. Det är jätteviktigt att jag skriver det. Jag har dåligt samvete, för att jag vill jobba med dessa lyxfrågor i en tid som vår, då flyktingar flyr i hundratusentals, krig rasar världen över och miljön håller på att kollapsa. Fast samtidigt - vart börjar förändringen om inte hos människan?

måndag 31 augusti 2015

Expansion

Ingen ska säga att personlig utveckling, eller andlig/spirituell utveckling, är lätt. Trösten är att allt i slutändan leder till större lycka och större frihet. Min senaste tids regelbundna mediterande har gjort att jag närmat mig min kärna och plötsligt har jag börjat få svar på den ena frågan efter den andra, frågor jag burit inom mig i flera år.

Igår morse gick meditationen otroligt bra. Jag var klar i sinnet och fick till mig jättemycket inspiration, min andning kändes djup och okonstlad. Idag fick jag inte till det alls. Igenom huvudet for tankar åt alla håll och jag kände mig ofokuserad. Andningen kändes också väldigt ansträngd, låst på något vis, vilket ledde till en ökande känsla av frustration medan jag satt där. Till slut var jag riktigt arg för att jag inte fick till den harmoniska känslan från igår.

Jag frågade universum varför min andning var så låst, varför min energi inte var i samklang med sig själv, som igår. Då slog det mig att jag vaknat ganska tidigt i morse och sedan tvingat mig att ligga kvar i sängen då jag tyckte det var för tidigt att kliva upp. Klockan var ju ändå 7, men jag hade ställt in mig på att sova till 9 för att få riktigt bra sömn. Det blev väldigt tydligt, att jag hade startat dagen med att undertrycka handlingens energi, som jag nu faktiskt bestämt mig att försöka lyssna på. Att tränga undan impulserna att stiga upp var det som ledde till att energin låste sig redan innan jag hunnit komma ur sängen, och sedan fortsatte disharmonin. Lärdom: jag måste vara otroligt uppmärksam på vart min energi vill ta mig (intuitionen) och jag förstår nu hur negativt det påverkar mig att inte följa med strömmen. Vill jag vara i ett flöde, och jobba med energin, istället för mot, måste jag också ha modet att följa den.

Jag vill dela med mig av ett stycke ur boken Att leva i ljuset av Shakti Gawain (som jag skrev om igår). Min nyvunna insikt att jag måste bli bättre på att integrera min ande och min form handlar inte bara om mig, det handlar om världen. Shakti beskriver det så bra i följande stycke:

"De flesta andliga vägar har inneburit att man i varierande grad har avsagt sig världen. Man har avsagt sig kärleksrelationer, pengar, ägodelar, nöjen och lyxartiklar. Idealet har varit att dra sig tillbaka till ett kloster eller en bergstopp och leva ett stillsamt, meditativt liv samt att ge upp alla världsliga band. Till och med de som har valt att ha familj och arbete har oftast följt stränga regler och restriktioner avsedda för att hålla dem borta från världen så mycket som möjligt. Den här kontemplativa andliga inriktningen har varit ett nödvändigt och kraftfullt steg, men den avspeglar den uppdelning vi har behållit mellan ande och materia, och mellan manligt och kvinnligt inom oss. För att vara en andlig sökare har man varit tvungen att lämna den materiella världen. Man har odlat själen genom att förneka kroppen för att bli "upplyst"- man har överskridit materiens begränsning genom att undvika den. På så sätt har enskilda individer blivit "upplysta" i den bemärkelsen att de helt och hållet har insett sin andliga natur, men deras kroppar är fortfarande inte helt upplysta. När de till slut har lämnat sina kroppar, har världen till stora delar varit oförändrad. De här mästarna har understött och bevarat de intuitiva principerna i vår värld och har berett vägen för att vi ska kunna ta nästa steg - integrationen av kvinnligt och manligt och ande och form samt den transformation av vår värld som detta leder till.
De av oss som väljer att söka och förändra oss på det andliga planet måste nu gå in i världen med lika starkt andligt engagemang som vi hade haft om vi hade avsagt oss världen. Den här vägen är mycket svårare! Vi står nu inför utmaningen att helt och hållet överlämna oss till universum, att följa dess vägledning och göra det samtidigt som vi har djupa och passionerade relationer, handskas med pengar, företag, familjer, kreativa projekt och många andra "världsliga" ting. Snarare än att undvika våra band till livets världsliga sidor, är nu tiden inne att erkänna dem och arbeta med dem." (s.105)

söndag 30 augusti 2015

Svaret universum gav var...

...att jag måste integrera min ande i min form. Jag har under väldigt många år dragit mig tillbaka från verkligheten då den är helt upp och ned. Vi slösar med våra resurser, både naturens och våra egna, lever efter skeva värderingar i det luftslott till samhälle vi byggt upp, avskurna och långt bort från vår innersta kärna. Vi lever i tron att de värderingar vi skapat, såsom social status, karriär och pengar, är jätteviktiga. Samtidigt som det riktigt viktiga - att vi faktiskt håller på att sänka moder jord och förutsättningarna för hela vår existens - verkar gå oss förbi.

Jag har isolerat mig från verkligheten och hängett mig åt vackra, expansiva och fridfulla andliga visioner i tron att det var den rätta vägen. Jag har medvetet blundat för livets kaos och steg för steg rört mig bort från det etablerade samhället.

Förra hösten, på hälsomässan i Älvsjö, stod jag och betraktade böcker i Vattumannens monter (alternativ bokaffär på Drottninggatan). Plötsligt sträckte en kvinna fram en bok till mig och frågade: "Har du läst den här boken?" Jag tittade förundrat på henne. Jag hade aldrig sett henne förut. "Nej", svarade jag. "Jag fick till mig att jag skulle ge den till dig, jag vet inte varför" svarade hon och där stod jag, lite förvånad, med en bok i handen.

Att leva i ljuset hette boken. Skriven av Shakti Gawain. Jag köpte den, men jag fann inte inspiration att läsa den förrän ett helt år senare. Nu förstår jag varför. Jag har idag fått svaren på många av de frågor jag har i detta nu, via denna bok. Hade jag läst boken för tidigt, hade den saknat relevans för mig. Låt mig nu citera ett stycke ur boken. Se hur väl svaret är anpassat efter den fråga, som jag ställde i slutet av mitt förra blogginlägg:

"Det kan vara frustrerande ibland att se att din form inte kan leva upp till alla de ideal som din själ kan ha. Det är viktigt att erkänna att formen har sin egen visdom och att själen kan lära av formen precis som formen kan lära av själen. När allt kommer omkring väljer vi att komma till det här existensplanet för att uppleva hur det är att vara människa!
För några år sedan levde jag med en man och vi hade ett öppet förhållande - vi var med andra ord fria att vara tillsammans med andra. Jag hade ett andligt ideal att man ska kunna älska en man och tillåta honom att följa sina känslor tillsammans med andra kvinnor, medan jag var fri att göra på samma sätt. Ibland klarade jag av det och kände en fantastisk, gränslös, och villkorslös kärlek! Men för det mesta plågades jag svårt av svartsjuka och känslomässig smärta. Till slut insåg jag att mitt andliga ideal inte passade ihop med mina mänskliga känslor och behov. Det blev mycket tydligt för mig att jag bara kunde uppleva den sortens känslomässiga intimitet som jag sökte i en monogam relation."
(s. 80)

En hel rad pusselbitar har nu funnit sin plats. Jag har försökt att bara leva i anden, vilket gjort mig frånkopplad ifrån verkligheten. Det har även gjort att jag lyssnat på många spontana inspirationer som kommit från min själ, utan att överhuvudtaget tänka praktiskt och logiskt. Många projekt har startats upp men aldrig slutförts. Jag har förkastat det logiska och praktiska och sett det som en tråkig och överflödig procedur. Jag har nu insett att det inte är så! Själen kommer alltid vara källan till inspiration och visdom, men själens tanke är blixtsnabb, och att förverkliga saker på jorden går förhållandevis långsamt.

Den utmaning jag står inför, är att lära mig skilja på själ och form, så att jag förstår skillnaden mellan deras förutsättningar, men också att integrera dem, så att de kan samarbeta och lära av varandra. Jag står också inför faktumet att jag måste låta min form ha sin röst. Om min form får ont i magen av att gå till jobbet varje dag, då är det formens sätt att säga "nej, jag är inte redo för detta ännu", och det måste jag lyssna på, även om min själs visioner alltid övervinner alla jordliga svårigheter.