tisdag 14 februari 2023

Ur mörkret

Då. Så. Var vi här igen. 

Jag sitter med en blandning känslor som ackumulerats, hög på hög, senaste månaderna. I botten ligger livsledan, den högre vetskapen om begränsningarna inom ramen för denna existens på jorden. Ett uttjatat ämne i mitt sinne, en känsla som aldrig riktigt avtar. Det händer något med en människa när man föds direkt in i kamp. Istället för den vila och trygghet som en varm välkomnande famn hade kunnat ge, så ställs organismen omedelbart in på att fly eller fäkta. Dö eller döda. Vinna eller försvinna. Fokuset förskjuts från självet mot konstruerade personlighetsdelar som kan formas till det som den aktuella situationen kräver.  Förutsättningarna att på egna villkor växa, utforska, lämna, komma tillbaka, göra fel, göra rätt, testa, förlora, sörja, försöka igen - alla dessa erfarenheter och läxor som skapar stommen i en individ - finns överhuvudtaget inte när allt handlar om att rädda sitt eget skinn. 

Sedan jag fyllde 16 år och flyttade hemifrån, har jag kämpat för att bli fri. Men själ har alltid kunnat se, högt ovan molnen - om det är ett straff eller en gåva är för mig oklart - vilket gör att jag genom livet burit med mig en knivskarp insikt om vilka mönster jag ådragit mig bara för att få finnas till utan att bli attackerad eller utplånad. När jag som tonåring satt med självhjälpsböckerna i min hand, trodde jag att jag skulle lyckas med min vision att bli helt fri från dessa tvingande, men ändock av nödvändighet självpålagda försvarsmekanismer. Jag har varit ivrigt påhejad av en andlig kultur som propagerar för att "allt är möjligt" och som lagt över ansvaret för min läkning på mig. Vi ska tydligen läka alla trauman från detta men även tidigare liv, själva, men exakt HUR detta ska göras är det ingen som berättar. Javisst, mediala konsultationer i all ära, healing i all ära, visst känns det behagligt för stunden. Men att skapa ett stabilt inre handlar om så mycket mer än om tillfälliga upplevelser.  

Låt mig förklara vad jag menar genom att dra en liknelse. Låt säga att du bor i en gammal snårig urskog. Du måste använda machete för att slå dig fram genom det ogenomträngliga buskaget. Vissa vägar som du går varje dag, blir efter en tid upptrampade och till slut behövs det ingen machete alls för att ta dig från A till B. I skogen finns även vägar som du inte använt lika ofta. De stigarna är inte lika upptrampade och även om de är fina att vandra på, väljer du de stora trygga stigarna när du är trött eller har bråttom, ibland även bara av gammal vana. 

Liknelsen med stigarna i skogen använder jag för att belysa ett problem när det kommer till beteendeförändring och personlig utveckling. De stora upptrampade vägarna är mönster och känslotillstånd vi grundlade när vi var små barn och som vi använt under en stor del av våra liv. Som vuxna individer har vi möjlighet att med vår medvetenhet ta in andra sätt att tolka och hantera världen på, och vi är även fria att anamma dessa nya angreppssätt. Faktum kvarstår dock att de nyare stigarna inte är lika upptrampade som de äldre, och att hela tiden ta sig fram på de nya stigarna tar massor av energi. Min upplevelse efter att aktivt ha arbetat med mig själv sedan tonåren är att jag kan använda de nyare stigarna i perioder, när livet flyter på utan större hinder eller motstånd. Faktum kvarstår dock - att när jag går igenom utmaningar eller när andra saker i mitt liv tar mycket energi, då orkar jag inte upprätthålla vandrandet på de nyare stigarna. När tröttheten blir för stor är det enklare att återgå till det gamla jaget som är mest använt, eftersom det är den tryggaste platsen att befinna sig på och som tar minst energi att upprätthålla, även om det är dysfunktionellt. 

En nära vän påpekade lite försiktigt att jag loopar hela tiden. Det är något jag varit medveten om mycket länge.  Jag kan inte upprätthålla en version av mig själv under för lång tid eftersom det inte finns någon sammanhängande kärna i mig. Min personlighet ÄR att vara uppdelad i bitar, det är följden av det trauma jag genomlidit. Jag fick skapa olika personlighetsdelar för att kunna tackla de olika trauman jag utsattes för. Som jag beskrev högre upp så fick JAGET inget utrymme att utvecklas till ett JAG, då själva traumat bestod i att detta förintades. Det jag som skulle, och borde ha fått utvecklas under de första levnadsåren, blev undanträngt och förnekat, vilket såklart ledde till att jaget aldrig växte och utvecklades som det skulle. Jag kan inte nu som snart 40-årig kvinna försöka "lista ut" vad det jaget skulle ha varit. Jag får finna mig i att min personlighet blev en rad olika delpersonligheter som inte alltid är samstämmiga med varandra. Detta skapar ångest inom mig eftersom jag inte har någon riktig känsla av JAG och även förvirring hos vänner och män jag försökt dejta. 

Jag har precis börjat landa i att dessa splittrade, spretiga, krossade delar av en person är det jag får nöja mig med att vara. Det blir inte bättre. Det ÄR det som blev mitt JAG. Jag kan inte vara någon annan för jag vet inget annat sätt att vara på. Jag kan inte "läka" eller "göra mig av med programmeringar" om jag inte vet VAD (vem) som finns bortom läkningen/omprogrammeringen. Det andra jaget for nämligen ut genom nödutgången i tidig ålder och hittade aldrig tillbaka. 

Jag skriver detta för jag vill få ur mig frustrationen över de orealistiska förhoppningar jag hade gällande detta livet. Jag är bestulen på mitt själv som jag aldrig fick lära känna. 

Sorgen över denna insikt är bottenlös. 

måndag 10 januari 2022

2022 startar med dunder och brak

Så kom tiden min själ väntat på hela livet. Aldrig kunnat ta samhället på allvar eller finna min väg, för jag har hela tiden vetat att allt kommer att krascha förr eller senare. Oavsett om det gör det på utsidan eller ej, så har det kraschat för mig. Jag har kommit till en fas där jag inte står ut med att tvinga mig själv in i olika mönster längre, jag står inte ut med att kämpa förgäves för att hitta ett arbete som tillåter mig att ha kraft och energi över till mitt eget liv. Sedan 2015 har jag tampats med utmattningsproblematik och att konstant ha en känsla av att aldrig hinna ikapp sig själv, är hemsk. Så mycket visioner, drömmar, mål som hela tiden måste ställas in, skjutas fram, till en osäker framtid som aldrig kommer. Jag FÅR aldrig den där tiden eller orken som jag så innerligt väntar på. 

Det som inte är NU, är INTE. Jag kan inte längre fortsätta leva i ett tillstånd då jag hela tiden väntar på att livet ska komma tillbaka till mig. Guidningen just nu är inte nådig. Det började med att jag vaknade med ett skrik inifrån själen i mellandagarna. Det var som att jag såg hela mitt liv passera revy och jag såg mig själv stående på knä för att till varje pris klara av ett 40-timmars jobb och allt annat som hör livet till. Mitt i denna strävan att bara klara nästa arbetsvecka så förlorar jag livet. Tiden rinner ut. Budskapet var hårt men tydligt: Therese, om inte du gör en förändring nu så kommer hela ditt liv passera och du kommer att ha varit död större delen av tiden. Död så som i att aldrig kunna följa själens innersta längtan och vägledningen som kommer från den. 

Jag trodde under 2021 att jag var på rätt väg, att min flytt till Nora var lösningen på min situation - ett lugnare liv på landet. Jag hade så tydligt blivit guidad att lämna Stockholm och försäljningen av min lägenhet hade inte kunnat ske utan universums hjälp. Jag fick lägenheten såld mitt under pågående stambyte, något ingen frivilligt borde vilja flytta in i. Ett par hörde av sig innan visningen och kom från Västerås för att titta på lägenheten. Dagen efter visningen sprang de på mäklaren på Ikeas parkering (!). Paret bestämde sig för att sammanträffandet inte kunde vara en slump och bestämde sig för att köpa lägenheten på stående fot. 

Jag försöker att släppa den hårda mentala kontroll jag har och låta hjärtat visa vägen, men just nu är det extra utmanande då jag upplever att guidningen kommer så fort och svänger än hit, än dit. Jag är van att arbeta mer långtgående med guidningen och ta ett steg i sänder. Nu är det som att känslorna säger till mig "nu, nu, nu!" och jag har svårt att hänga med. Egot tycker att det är läskigt när det går så fort och vill klamra sig fast vid något, vid någon form av inbillad trygghet. Jag har fått till mig att jag ska ut och resa nu, mitt i all kaos som händer i världen. Hur sjukt är inte det!? Jag undrar verkligen var det är jag ska upptäcka där ute, och ibland undrar jag om jag tappat fotfästet. 




fredag 8 januari 2021

Val, val, val

Jag har under en längre tid, över ett halvår, känt att det nu är dags att bryta upp från den livsstil jag lever. Året var 2017 när jag brakade in i väggen rejält, varpå jag sökte ett fast jobb på ett stort företag för att kunna överleva ekonomiskt. Jag hade hamnat i kläm mellan samhällets "system" som är så stela och rigida, att de egentligen endast accepterar ett enda sätt att leva på för att man ska få tillgodogöra sig dem. Lite mer specifikt talar jag om a-kassa och sjukersättning. Trots att jag hade arbetat otroligt mycket åren innan jag brakade så "räknades inte den inkomsten" in i min sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Jag hade bidragit till statskassan med lika mycket skattepengar som om jag hade haft en heltidsanställning, skillnaden var att jag hade löst det på MITT sätt och haft flera olika tim/projektanställningar via olika arbetsgivare. För första gången i livet, när jag verkligen behövde hjälp, fick jag inte det. Jag var rädd och märkt av min upplevelse och insåg att jag var tvungen att "komma in i systemet" för att få hjälp om jag skulle bli sjuk igen. Med bräcklig hälsa kämpade jag mig in i ett nytt företag och fick efter 6 månader en fast anställning. Detta har bidragit till mycket gott i mitt liv, bland annat till att jag för första gången i livet beviljats ett lån för att kunna köpa en egen bostad samt att jag fick en bra sjukpenning när jag brakade in i väggen igen 2019. 

Nu har jag kommit till en fas där jag börjar känna att rädslan för att hamna utanför systemet inte räcker för att motivera mig att vara kvar där jag är. Jag känner inte längre någon glöd för mina arbetsuppgifter, jag är tom och matar på bara för att jag måste. Det sker ingen utveckling på något plan nu efter 3,5 år på samma position och min själ längtar ut. Visst har jag sneglat en hel del på olika interna tjänster som dykt upp genom åren, men i sista stund valt att inte söka eftersom jag har så många men efter mina utmattningar och många år med sömnstörningar att jag inte vågat ta på mig en ännu mer stressig och ansvarskrävande roll. 

Det jag alltid återkommit till är min obotliga längtan efter frihet. När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det en röd tråd som gått igenom hela mitt liv. Jag har aldrig velat fastna, hamna i något fack, stagnera. Jag har alltid haft ett behov av att ha en bakdörr öppen så därför var det ett stort steg för mig att gå in i en fast tjänst 2017 med bara några lediga semesterveckor att förfoga över per år. Det har dock gått över förväntan, i alla fall i början, när jag trivdes med kollegor, arbetsklimat och arbetsuppgifter. Jag var även bländad av alla fina förmåner jag fick via jobbet, och kände mycket tacksamhet och uppskattning för dem. 

Nu har samhället ändrats. Jag träffar inte kollegorna längre eftersom alla arbetar hemifrån sedan nästan ett år tillbaka, jag rycks inte längre med i den positiva energin jag fick genom mitt team på arbetsplatsen. Roliga evenemang med jobbet och andra saker att se fram emot är inställda på obestämd tid. Hemma sitter jag och betar av mina arbetsuppgifter på ett närmast mekaniskt vis. Inte så konstigt att jag längtar bort mer än någonsin. 

Är jag på väg att göra något dumt? Försätter jag mig i en dålig situation om jag bryter upp? HUR ska jag bryta upp och i vilken ordning? Dessa frågor cirkulerar i mig på ett närmast maniskt sätt just nu, eftersom jag vill finna en lösning. Jag står ju inte ut med det liv jag lever just nu och då blir tänkandet ett sätt att försöka lösa problemet. Tyvärr sätter alltför mycket tankar ofta käppar i hjulet för det naturliga flödet. Den osynliga handen, som finns där och hintar om vägen bara man tystnar. 

Man ska gå dit där energin finns, har jag förstått. I ett halvår har jag försökt att visualisera en flytt till Bergslagen, med goda vänners påverkan måste erkännas. I och M han intygat att det finns otroligt många andliga och medvetna människor där som står på samma ställe i livet, och som det är lätt att samverka med. Rent logiskt så har det ju låtit bra, men hur mycket jag än funderat på hur mitt liv skulle kunna se ut där och vad jag skulle försörja mig på så har liksom ingen "pollett trillat ned" för mig. Energin har helt enkelt aldrig infunnit sig.

Vändningen kom efter en nyårsresa till Kall i Åre. När jag susade fram i backen, och kände den känsla av frihet som skapas i mig när skidorna gör sitt jobb och trycker mig framåt liiite lite snabbare för varje sväng, så började jag åter tänka på att flytta tillbaka till Norrland. Det finns ingen annan sport/idrott/hobby som kan få mig att må så bra som skidåkningen gör. Jag började gå tillbaka i tankarna och fundera över varför jag gav upp Norrland när jag flyttade tillbaka till Stockholm 2015. Jag hade avslutat en anställning på ett boende för autistiska ungdomar som jag hade känt var alldeles för tungt för mig, och insåg att inga fler intressanta jobb fanns att söka på orten. Jag var nyutexaminerad och ville inte gå tillbaka till café och restaurangbranschen eller till en osäker timanställning. Jag insåg att jag var tvungen att flytta tillbaka till Stockholm för att söka ett annat jobb som passade min beteendevetarutbildning. 

Idag har jag lite andra förutsättningar. Jag har för närvarande ett fast jobb och jag äger en lägenhet, två ganska viktiga faktorer för att kunna ta sig fram i detta samhälle. Jag har idag möjlighet att investera i en fastighet och kanske erbjuda Bed & Breakfast som en sidoinkomst, vilket skulle kunna göra det möjligt för mig att faktiskt ta ett jobb som inte innebär 40 timmars arbete i veckan. Idag ser även mina prioriteringar annorlunda ut. Jag har kommit närmre mig själv och min kärna i och med mina utmattningar, och insett att jag måste göra det jag tycker är roligt, så att energin flödar till. Allt blir så mycket lättare då. Jag trodde länge att jag skulle hjälpa och coacha andra människor men jag är inte längre lika säker på det. I botten är jag en entreprenör som gillar att styra upp och arrangera, vilket jag alltid sysslat med på min fritid. Jag är ofta den drivande kraften i mina kompisgäng som gör att resor och evenemang samordnas och blir av. Detta är något som kommer naturligt för mig och jag förlorar mig helt i tid och rum när jag jobbar på ett nytt projekt. 

Många år har jag bagatelliserat mitt eget intresse för att åka skidor och ha roligt tillsammans med andra. Jag har slagit på mig själv och tänkt att jag måste "växa upp" och hitta ett mer professionellt intresse som jag kan göra yrkeskarriär av. Samtidigt är de människor jag beundrar mest, människor som faktiskt grottat ner sig helt i det de älskar, för när dessa människor berättar om sin passion för andra med glöd i blicken kan man inte bli annat än inspirerad. Kan vi egentligen göra annat än inspirera andra människor? Att föregå med gott exempel och visa hur lycklig det gr att bli om man bara följer sin dröm? 

Jag satt i meditation innan jag skrev det här inlägget. Kände att jag var tvungen att stilla alla tankar kring olika lösningar som rusar fram i mitt huvud just nu. Jag ställde frågan till änglarna "Vad behöver jag veta just nu?" - och jag fick svaret "Creative Writing". Nu förstår jag varför. Jag var inte inspirerad när jag började skriva men när jag kom igång så föll sig allting naturligt. Jag förstår nu varför jag skulle skriva detta inlägg, för det har gett mig så mycket insikter på vägen. Jag förstår att det enda rätta är att följa den största kärleken som jag känner här på jorden, i allt annat som jag gör kommer jag bara vara otrogen. Tack. 

onsdag 16 december 2020

Svaren jag fick

Inner turmoil. Så kan man enkelt beskriva den sista tiden i mitt liv. Mycket som snurrar, högt och lågt. Jag skulle egentligen tagit mig till gymet var det tänkt enligt mitt "schema", men jag kände att jag låg efter mig själv. Alltså, att jag gick utan mig. När jag har den känslan är det sista jag behöver ytterligare fysisk eller psykisk stress, jag behöver gå inåt. If you don´t walk within, you walk without. 

Sagt och gjort så satte jag mig ned i meditation en längre stund. Jag bad intensivt att universum skulle hjälpa mig framåt och visa mig till min högsta väg. Det tog lång tid innan jag kom i kontakt med min kärna för huvudet ville inte sluta komma med meningslösa blixtar. Men efter nästan en timme och en stund på spikmattan, tog lugnet och närvaron över. Då började svaren komma till mig. 

De budskap och de insikter jag fick var att jag inte blir visad någon speciell "väg", eftersom min väg och uppgift just nu bara är att vara aligned och i kontakt med universums vägledning. Det är det första steget, att leva helt med Gud, och är det enda jag ska fokusera på här och nu. Det kräver att jag blir en "devotee" och att jag inte beter mig som en "deceitful person". Sadhguru uttryckte det så bra i en video jag såg nyss - " a devotee does it even when he doesn´t think he needs it, but a deceitful person only does it when he needs it". 

Mitt problem genom alla år, och som även denna bloggen vittnar om (inser jag när jag ser vad jag en gång i tiden döpte den till - "The Divided Soul"), är inte att min själ är delad, nej, men att jag pendlar mellan mitt ego och mellan min själ på ett ganska kraftigt sätt, mellan att vara aligned och frånkopplad. I dessa två världar, när man inte integrerar dem, blir motivationerna så olika varandra. Man hoppar fram på vägen men finner ingen linje i livet eftersom man tar olika beslut utifrån vart man för tillfället befinner sig i sitt tillstånd. Eftersom jag har min mars i tvillingarna har jag alltid tänkt att det är så min bana ska se ut, mitt öde helt enkelt, att det är på det viset jag ska ta mig fram i livet och att det är okej att det hoppar och far i olika riktningar. Oavsett vilket så är det utmattande. 

Jag ska lyda min order från högre ort nu och jobba aktivt för att vara aligned - hela tiden. Oavsett vad som krävs. Jag ska gå in för att den högsta prioriteten i mitt liv är att vara i kontakt, även om det krävs en timmes meditation varje morgon. Faktiskt, så ser jag inget annat sätt att lyckas hamna och vara kvar i det tillståndet, eftersom det 8-17 liv vi lever som är så strikt och uppstyrt, inte lämnar rum för den tystnad som krävs för att vara i total närvaro. Ja jag ser ju själv varför mitt liv kaosar just nu. Mitt andliga mål krockar med det fysiska liv jag lever. 

Jag har bett Gud att visa mig vägen nu. Jag har insett att jag helt och fullt måste ge mig hän till min tillit och att jag ska göra det med kropp, själ och ande. Alla delar av mig själv måste vara på väg åt samma håll. Det är min största utmaning just nu. Önskar mig själv lycka till, haha. Det ska bli spännande att se vad som kommer min väg när jag sätter detta i huvudfokus. 

Namaste. <3 



onsdag 25 november 2020

Stiltje

Hej bloggen. Då var man här igen, 5 år senare. Allting är mycket märkligt. Det känns konstigt att sätta sig ned och skriva, det var så otroligt längesedan jag gjorde det. När jag var yngre var det ett behov, att skriva var ett sätt att processa och klargöra saker jag gick igenom för mig själv. Jag upplevde även att jag fick kunskaper och insikter till mig samtidigt som jag skrev - av den orsaken tänkte jag att jag skulle försöka återgå till skrivandet. Det är ett utmärkt sätt att kommunicera med universum på. 

Sedan i våras har jag befunnit mig i ett konstigt vacuum. Jag har upplevt att jag inte längre ser vägen framför mig. Jag är van vid att hela tiden kunna urskilja nästa steg. Nu har jag inte fått den vägledningen. Min vän Isa har pendlat åt mig och pendeln har bara stått och snurrat i cirklar, utan att ge några svar. Jag talade med ett medium som sa att jag är van vid att hela tiden ha ett mål att arbeta mot och att jag nu inte längre har det, att jag måste känna in vad som är rätt. 

Jag har sökt svar på vilken väg jag behöver ta för att komma ut ur detta konstiga vacuum, men jag har bara upplevt stiltje. Kanske är det inte längre meningen att jag ska bli vägledd, utan att jag ska vara den som bestämmer vägen och riktningen. Det känns ungefär som att mina andliga guider tagit en paus, varför vet jag fortfarande inte riktigt. Jag har lyssnat på "Light At The Center", en Youtubekanal skapad av en medveten ljusarbetare (som säger sig minnas sitt uppdrag och att hon valde att komma hit för att hjälpa till i jordens uppstigning). Hon säger saker som träffar rakt in i hjärtat. Bland annat säger hon att man inte ska sitta och vänta på saker, att skeenden ska inträffa som får en att känna sig glad. Hon menar att vi är här för att visa livet vilka vi är, att det är vi som ska skapa dessa situationer. Detta är något som jag sedan länge redan egentligen vetat om, jag har tidigare skrivit om reaktivitet kontra kreativitet. Att vänta på att något ska hända, att lägga välmåendet och ödet utanför sig själv, kontra att skapa sin egen lycka. Hon menar att när man känner obalans och disharmoni, då är det egentligen för att man saknar sig själv. Kanske är det precis så det är! Jag har upplevt mycket leda i livet sista tiden på grund av restriktioner, känt att jag bromsat impulser och lust att göra saker för att "det går ju ändå inte". Kontentan har blivit att jag levt ett tråkigt och ostimulerande liv senaste månaderna, något som jag känner börjar äta upp mig inifrån. Men vad är det jag är trött på, egentligen? Jo det kanske är just, att inte kunna uttrycka mig själv och all den glädje jag brukar släppa fram inombords när jag gör saker jag tycker är kul eller umgås med människor jag gillar. 

Susanne, som hon heter, är mycket klok. Hon säger att livet inte ger tillbaka till de som sitter och väntar på att få ta. Jag känner mig ofta skyldig över att hamna i det facket. Det bottnar sig i en gammal bitterhet och rädsla över att jag tidigare varit en människa som givit väldigt mycket av mig själv och min kraft, men bränt ut mig själv tack vare det. Det får mig att undra vad som egentligen är riktigt, att springa omkring i en givande energi hela tiden har ju uppenbarligen inte visat sig fungera. 

Jag kanske skulle kontakta Susanne för en konsultation och fråga just det.....

fredag 9 oktober 2015

Tillit

Mitt liv är alltså just nu i en salig röra. Jag sade upp mig från mitt heltidsjobb, jag sade upp lägenheten jag hyr i andrahand på orten. Jag ska röra mig nedåt Stockholm där jag har goda kontakter med tidigare arbetsgivare. Som tur är har de välkomnat mig åter med öppen famn. Även om jag bara får jobba extra, så är det bättre än ingenting alls. Jag försöker att inte oroa mig för min ekonomi, men trots att jag vet hur jag ska tänka/känna/affirmera, så kan jag inte rå för att jag tappar greppet om tilliten ibland och landar pladask på den hårda asfalten.

Det är lustigt det här, hur det är att pendla mellan olika dimensioner och samtidigt vara högst medveten om det. När jag är "aligned with spiritual energy" (ibland tycker jag engelskan har bättre ord för det jag vill uttrycka), känner jag mig full av tillit och tillförsikt. Det känns som att jag vandrar i en enda stor kärleksfull famn som jag vet aldrig någonsin kommer leda mig på villovägar. Dessa dagar är mitt fokus väldigt klart och som en följd av det är det lätt för mig att känna in vad jag ska göra och inte göra. Allt flyter och mitt inre är i harmoni.

Andra dagar är det annorlunda. Igår var en sådan dag. Jag hade helt fastnat i ångesten kring min jobb-, bostads- och framtidssituation. Negativa tankar följde på varandra, både om mitt liv men även kring min person. Jag försökte få ordning på den mentala och känslomässiga oredan genom att meditera i en timme. Jag fick jättefina budskap till mig under meditationen. Bland annat såg jag två personer gunga på två olika trapetser, ni vet såna där som cirkusartister brukar hänga och svinga sig i högt uppe i luften. Plötsligt kastar den ena personen sig ut från sin trapets ut i tomma intet bara för att strax fångas upp av den andra personens händer. Budskapet jag tolkade från detta var att jag måste våga lita på att jag kommer fångas upp. Ibland måste man våga hoppa. Jag måste ha tillit till att min situation kommer lösa sig till det bästa. Jag måste våga kasta mig ut i den osäkra framtid som står mig till mötes i vetskap om att jag blir omhändertagen. Jag BLIR omhändertagen. Tillit. Allt sker av en anledning, allt sker till det bästa. Amen.

söndag 4 oktober 2015

På riktigt

Så vände vindarna igen i mitt liv. Jag hade en vision om att starta ett liv långt bort från stadens stress och press, i en liten fjällby i Härjedalen, en av de platser på jorden jag älskar mest. Jag fick ett heltidsjobb som jag inledningsvis verkligen trodde skulle bli bra. Tyvärr insåg jag ganska snabbt att jag inte kunde använda mig av mina starka sidor i det här jobbet, jag kände mig hela tiden obekväm med den roll jag var tvungen att axla. Jag är utbildad inom positiv psykologi som bland annat går ut på att hjälpa människor hitta aktiviteter och sysselsättningar där de får använda sig av sina styrkor och blomstra, allt för att optimera sitt välmående. Det stod ganska klart för mig till slut att jag inte kunde fortsätta inom verksamheten och samtidigt må så bra som jag vill göra. Livet har varit hårt mot mig och jag har genom många hårda läxor fått förstå vad som händer om jag inte prioriterar mitt välmående. När jag gråtit flera dagar varje vecka på grund av den enorma anspänning som jobbet medförde sade jag upp mig.

Nu står jag inför en ny period i livet. Jag har merparten av mina jobbkontakter i Stockholm varför jag nu måste återvända dit, även om det bara är för en period. Mitt sökande fortsätter. Skillnaden mot när jag påbörjade den här bloggen är att jag idag vet exakt VAD jag söker efter. Jag vet vad för typ av jobb jag vill ha, jag vet vilken bana i livet som är min väg, jag vet vad för typ av kurser jag vill gå för att vidareutveckla mig och vilka människor jag ska socialisera med.

Svårigheten denna gång ligger inte i att komma fram till vad jag vill ha ut av livet, nej, utmaningen består i att lära mig stänga dörrar. Rädslan är min ständige följeslagare. Trots att jag jobbar idogt med att låta min inspiration visa mig vägen så kommer fortfarande rädslan på ständiga besök för att förgöra den positiva energi av tillit som jag byggt upp. Dock så ser jag på det som sker med väldigt klara ögon nu och jag hoppas min medvetenhet om problemet kan hjälpa mig att rida igenom stormarna när de kommer. Min intention är att lära mig leva med kärleken, inspirationen, och den positiva kraften som drivkraft och inte låta rädslan styra.

I storstadens sus och brus finns väldigt mycket stereotypa uppfattningar om hur man ska leva. En viss typ av leverne anses som "lyckat" medan andra sätt att ta sig fram genom livet ses på med oförstående eller förakt. Rädslan håller sitt grepp om väldigt många storstadsbor som accepterar ett liv i en förutbestämd mall, därför att det känns tryggt och blir enklast så. Få är de människor som verkligen vågar distansera sig från normer och stå upp för drömmen om sitt eget liv.

När jag kommer till storstaden denna gång så ber jag en bön till mig själv. Jag ber att behålla mitt inre lugn och den känsla av riktning som börjat infinna sig i mitt liv. Jag ber att få behålla min känsla av tillit. Jag ber att jag håller fokus åt det håll jag ska, utan att distraheras av rädslor, panikkänslor, avvägar, kort och gott - jag ber om en uthållighet att jobba mot mitt mål. En av orsakerna till att mitt liv varit så struligt är att jag aldrig någonsin lyssnat på min inre röst. I alla val jag tidigare gjort, har jag försökt gå någon slags medelväg som jag vetat anses accepterad. Redan när jag var 16 så sa jag att jag ville bli psykolog - det vill säga, jag ville jobba med människor och hjälpa dem må bättre. Uttalandet möttes dock av en negativ inställning i mitt hem och det räckte för att tysta min lilla inre bräckliga röst. Jag började plugga ekonomi, jag reste runt jorden, jag kände mig vilsen, jag var deprimerad, ja Gud vet allt. Jag förstod inte varför inget kändes rätt.

Idag förstår jag att jag visste allt redan från början, men jag hade inte utvecklat modet och styrkan att gå min egen väg. Vad blev resultatet? Jo, att jag fick prova tusen olika vägar som alla kändes FEL. Jag lärde mig att snabbt bryta upp för att prova nästa grej. Tänk så knasigt, när jag egentligen redan från början visste. Jag ber nu om hjälp med att stänga alla dörrar som bara distraherar och som leder mig bort från mitt syfte. Jag är 32 år fyllda och jag har ingen tid att slösa på fler avkrokar. Nu känner jag att jag är redo att anta den utmaning och det arbete jag kom hit för att göra. Låt nu inget komma i vägen för detta. Nu måste jag satsa på mig själv, lite på mig själv, arbeta åt mig själv.

Nu ska jag leva på riktigt.