Så kom tiden min själ väntat på hela livet. Aldrig kunnat ta samhället på allvar eller finna min väg, för jag har hela tiden vetat att allt kommer att krascha förr eller senare. Oavsett om det gör det på utsidan eller ej, så har det kraschat för mig. Jag har kommit till en fas där jag inte står ut med att tvinga mig själv in i olika mönster längre, jag står inte ut med att kämpa förgäves för att hitta ett arbete som tillåter mig att ha kraft och energi över till mitt eget liv. Sedan 2015 har jag tampats med utmattningsproblematik och att konstant ha en känsla av att aldrig hinna ikapp sig själv, är hemsk. Så mycket visioner, drömmar, mål som hela tiden måste ställas in, skjutas fram, till en osäker framtid som aldrig kommer. Jag FÅR aldrig den där tiden eller orken som jag så innerligt väntar på.
Det som inte är NU, är INTE. Jag kan inte längre fortsätta leva i ett tillstånd då jag hela tiden väntar på att livet ska komma tillbaka till mig. Guidningen just nu är inte nådig. Det började med att jag vaknade med ett skrik inifrån själen i mellandagarna. Det var som att jag såg hela mitt liv passera revy och jag såg mig själv stående på knä för att till varje pris klara av ett 40-timmars jobb och allt annat som hör livet till. Mitt i denna strävan att bara klara nästa arbetsvecka så förlorar jag livet. Tiden rinner ut. Budskapet var hårt men tydligt: Therese, om inte du gör en förändring nu så kommer hela ditt liv passera och du kommer att ha varit död större delen av tiden. Död så som i att aldrig kunna följa själens innersta längtan och vägledningen som kommer från den.
Jag trodde under 2021 att jag var på rätt väg, att min flytt till Nora var lösningen på min situation - ett lugnare liv på landet. Jag hade så tydligt blivit guidad att lämna Stockholm och försäljningen av min lägenhet hade inte kunnat ske utan universums hjälp. Jag fick lägenheten såld mitt under pågående stambyte, något ingen frivilligt borde vilja flytta in i. Ett par hörde av sig innan visningen och kom från Västerås för att titta på lägenheten. Dagen efter visningen sprang de på mäklaren på Ikeas parkering (!). Paret bestämde sig för att sammanträffandet inte kunde vara en slump och bestämde sig för att köpa lägenheten på stående fot.
Jag försöker att släppa den hårda mentala kontroll jag har och låta hjärtat visa vägen, men just nu är det extra utmanande då jag upplever att guidningen kommer så fort och svänger än hit, än dit. Jag är van att arbeta mer långtgående med guidningen och ta ett steg i sänder. Nu är det som att känslorna säger till mig "nu, nu, nu!" och jag har svårt att hänga med. Egot tycker att det är läskigt när det går så fort och vill klamra sig fast vid något, vid någon form av inbillad trygghet. Jag har fått till mig att jag ska ut och resa nu, mitt i all kaos som händer i världen. Hur sjukt är inte det!? Jag undrar verkligen var det är jag ska upptäcka där ute, och ibland undrar jag om jag tappat fotfästet.
.jpg)