Jag kan inte!

Jag är så tom och så ihålig. När jag skriker in i mig själv så hör jag bara ekot som studsar omkring och förvirrar mig, men aldrig något svar. Om du visste hur jag hade det. Det är inte min mening att det ska bli såhär. Jag förstår inte varför jag vänder dig ryggen när allt jag vill ha är din famn...kanske är jag oäkta? Det kanske är det som gör mig knäpp. Allt jag tror om dig kanske bara är vad jag själv tänker. Jag saknar dig...men jag vet inte om jag gör det. Jag tänker för mycket. Är det för att jag inte har något annat att göra? För att jag är uttråkad? Jag vill krypa ut min kropp. Jag vill bara att du ska vara här...men jag har så jävla svårt att säga det. Eller vill jag det? Jag tror ju inte på oss ändå fullt ut. Jag vågar inte....jag försöker bara skydda mig från min egen galenskap.

Eller...jag kanske sitter och funderar på det här för att jag inte har något annat att göra...för att få tiden att gå. För att skapa spänning i mitt liv...vad vet jag? Jag är så trött på mig själv att jag skulle vilja gå och få diagnostik. Det som ligger mig till last är min intelligens. Den kan ju få mig att framstå som normal. Gud vad självcentrerad jag är!

Är jag på väg in i en depression igen?