Sorgsna scener

...är så vackra. Är det därför jag skapar dem i mitt liv hela tiden?

Jag saknar en mjukis i hård förpackning. Men det kanske var fel vara.

Lite trött på kvällskvisten..lite fundersam. Känner lite på min eviga ensamhet. Den har slutat göra ont, såret har läkt och kvar finns bara ett härdad ärr. Men ärret finns fortfarande kvar, som bevis....på det som inte kan förnekas.

Jag vet inte

Jag vet inte vad jag gör. Riktigt. Jag vet inte vem jag är. Riktigt. Men det är ganska lugnt. Jag har vant mig vid ovissheten.

Det som gör mig lite...rädd (ja, jag gillar inte det ordet) är att jag oroar mig för att allt kommer sluta i en kraschlandning, att jag ska vakna upp på "andra sidan" och inse vad jag har gjort. Mina svängningar gör till och med mig förvånad.

Men det är väl bara att hålla i sig....och följa med....även om det leder till smärta så vet jag att smärta alltid leder till utveckling...

Men i ärlighetens namn känns det inte som att jag kan ha ont längre. Det är fullt på mitt livs "hjärta- och smärtakonto"...