Mitt flerdimensionella jag

Det har varit en tung period ett tag nu. Jag har verkligen fått anstränga mig för att hålla ihop alla delar av mig själv och fokusera på det jag ska göra. Jag känner mig så splittrad, som tusen personligheter i en. Jag har lika många intressen och kärlekar som livet är stort. Tittar man tillbaka på mitt liv kan man tydligt se hur jag valt att uttrycka olika aspekter av mig själv i olika faser; en fas har följts av en annan. Ofta räcker det med att uppleva ett perspektiv av livet en gång, sedan är jag klar. Jag har lärt mig det som fanns att lära och vandrar vidare mot nya mål. Därav är min personlighet bara en kedja av olika egenskaper och reaktioner och jag har svårt att definiera mig som något konstant. Detta skapar stora problem i den fysiska strikta tillvaro vi lever i. Det är svårt att röra sig fram och tillbaka mellan olika faser när livet runtomkring är konstant. Det är svårt att ha bestående vänskap, bestående arbeten, bestående allt! Det är superjobbigt att leva utan känsla av riktig identitet. Det går inte att identifiera sig med någon grupp i samhället, reda ut vilka som är mina egentliga prioriteringar (för jag vet inte vilka åsikter som ska ligga till grund för dem), eller besluta mig för vad jag ska göra av mitt liv. Ibland förbannar jag mig själv och misstänker att jag är psykiskt sjuk/störd, att jag är alltför egocentrerad och borde rikta mitt fokus utåt istället för inåt. För övrigt så stämmer ovan nämnda beskrivning nästan läskigt bra in på borderlinediagnostiken.

Nå. Jag tror inte en borderlinediagnos skulle räcka för att täcka min komplexa problematik. Inte nog med att jag är en fas-betonad personlighet, jag lever dessutom i flera dimensioner samtidigt. Jag har redan berättat om mitt osynliga jag. Det är givetvis själen - min del av världsalltet. När jag konsulterar mitt högre jag får jag en annan synvinkel på min problematik. Ibland kan jag känna klyvningen mellan min själ och min fysiska person så tydligt att det nästan är skrämmande. Själen kan skratta åt min ångest eftersom den vet att den är konstruerad. Själen vet, att det jag går igenom blott är en illusion, skapad av mina egna tankar. Eftersom jag ändå inte är mina tankar, kan jag i praktiken bara välja att sluta tänka när det blir för jobbigt. Tankar, vilka de än må vara, har sällan med välmående att göra. Det är genom att uppnå fullständig närvaro i nuet man finner lycka - fråga bara de mediterande munkarna varför de ler hela tiden. I min själ finns alltid alla svar. Dock är de inte alltid tillgängliga för mig. Själva syftet med min existens här på jorden skulle tillintetgöras om jag fick alla svar uppradade för mig. Meningen med att jag är här ÄR ju att jag ska leva i den mänskliga illusionen och finna svar genom processer. Att själen ställs inför nya utmaningar hela tiden är en del av processen....

Det är tur att jag har min blogg. Det finns nästan ingen levande varelse som känner till dessa tankar. Nu får de komma ut. Nu får JAG komma ut. Mitt osynliga jag.

Har inget med ovanstående inlägg att göra. Men den är ju kul :)

SORG

En tryckande känsla över bröstet. Det har jag haft länge nu. Ett sort vemod som följer mig som en skugga där jag går.

Jag är ledsen, av flera orsaker. Jag glädjs inte längre åt de små saker i vardagen som förr kunde lyfta min dag. Jag älskade att shoppa, och gjorde det både ofta och gärna. Jag tyckte om att pyssla med mig själv, göra mig fin. Jag tränade väldigt mycket eftersom det gav mig tillfredsställelse att vara nöjd med min kropp. Jag umgicks med spontana, utåtriktade människor som hade smak för livet. Jag var nöjd, glad och såg livet som ett spännande äventyr med oändliga möjligheter.

Någonstans mitt i mitt fart- och lustfyllda liv, ekade ändå en viss tomhet i tillvaron. Jag minns att jag tänkte, är det här allt? Jag led inte, men ibland kände jag mig nästan oförskämt lyckligt lottad som bara kunde glida från en räkmacka till en annan utan att bekymra mig det minsta.

En dag var insikten där. Den slog ned som en blixt från klar himmel och i ett handslag vändes hela min värld upp och ner. Plötsligt började jag veta saker. Plötsligt började konturerna av en ny insikt ta form i mitt inre. Plötsligt såg jag saker, som de var, utan skygglappar. Rullgardinen var uppdragen.

När jag vandrar på stan idag vandrar jag planlöst. Vart jag än vänder min blick tornar stora shoppingkomplex upp sig och de fortsätter växa upp likt svampar ur jorden. Gina Tricot, H&M, JC, Lindex....min vandring fylls numera med avsmak för det som en gång var min hobby. Kön till kassan är lång, ett butiksbiträde plockar upp kläder ur en kartong. Varje vecka kommer nya kartonger. Det gäller att vara först med det senaste, så man kan sälja. Jag tänker på alla svältande människor runtom i världen. De skulle kanske ha mat för dagen om den jordbruksmark som används till att odla bomull på (till vårt fåfänga klädmode) användes till att odla spannmål på istället. Jag vet att jordarna blöder. De är sönderodlade och urholkade på näring. För att kunna fortsätta leverera skördar i samma takt trots jordens näringsfattighet, tillsätter man konstgödsel för att få saker att växa ändå. Man tror att man löser problemet, men man skapar bara nya. Östersjön är nästan förstörd på grund av överskottet av näringsämnen från våra jordbruk.

Vi ska snart åka på semester för att fira min älskade pappas 60-årsdag. Till Gran Canaria ska vi, med flyg. Pappa har arbetat oavbrutet sedan han var 25 och tog sin civilingenjörsexamen. Han arbetar ofta övertid och spenderar den fritid han har med att hjälpa människor i sin omgivning. Min pappa är en vacker människa, och självklart vill jag vara med och glädja honom på semestern. Tyvärr kommer det dåliga samvetet lägga sordi på min lycka över att få resa när planet lättar från Arlanda. Jag vet att vi leker upp en 250 miljoner år gammal naturresurs. När den tar slut, krävs det ytterligare 250 miljoner år innan ny olja har bildats.

Jag är i grund och botten en harmonisk och kärleksfull varelse. Det gör ont inom mig när jag ser hur vi med brutal hänsynslöshet misshandlar jorden. Nog med att de framtida generationerna kommer få ett helvete att sanera efter oss, dessutom förstör vi någon som är så fint och fulländat som vår egen planet. Det gör ont i mig av allt jag ser, och min egen känsla av maktlöshet gör inte det hela bättre. Folk frågar mig, vad jag vill arbeta med? Vad jag ska göra efter min utbildning? Skulle jag svara ärligt, skulle jag säga - ingenting. Det är omöjligt för mig att ägna mitt liv åt att arbeta i ett samhälle som störtar vår jord i graven. Jag skulle förråda mitt eget innersta. Ändå är det det jag tvingas göra varje dag....

Alla verkar trivas i den lögn vi har skapat. Jag ser rakt igenom illusionen och det gör mig annorlunda som person. Jag är någonting annat än en produkt av samhället. Jag tänker själv. Jag betvivlar abslout inte mina medmänniskors kapacitet att göra detsamma, och jag ställer mig oförstående till att så många verkar blunda. Ansvaret kan inte läggas i någon annans händer än våra egna. Institutioner, EU-parlament, stater och organisationer är inte blott mer än fenomen skapade av människor och trots den auktoritet vi givit dem, har de inga bättre svar än du och jag. Vi lever i en värld där vi har hög tillit till att andra, mycket viktiga människor, ska lösa de problem vi står inför. Vi gör oss en otjänst när vi förlitar oss på att olika maktkonstellationer ska förända världen. De består ändå bara av olika människor som du och jag.... kan inte du och jag förändra, kan inte de....

Science about science

Är det inte märkligt hur fullständigt universum är? Hur händelser, människor och möjligheter kommer in i ens liv i exakt rätt ögonblick, som till synes av en slump? Jag brukar föra en inre dialog med universum, men ibland glömmer jag bort hur man gör. I dessa perioder har jag känt mig stressad, ensam, tom, rådvill och ledsen, och hur jag än funderat har jag inte hittat några svar. Detta har inträffat när jag fäst för stor vikt vid rädslor, när jag låtit de ta överhanden och styra mina beslut. Vid de tillfällen då jag slappnat av, följt med i livets flöde och kärleksfullt accepterat och tagit emot min intuition som sanning, har det aldrig gått fel.

Med rädslan för ögonen är det svårt att känna efter. Rädslan är en förminskande kraft, som allra oftast inte leder till något gott. Jag försöker jobba på att hänge mig åt kärlekens kraft och ha tillit till den. Det kan vara läskigt ibland, för det kan kännas som att slänga sig utför ett stup utan att veta om någon kommer fånga upp en. Återigen en rädsla, trots att jag vet att kärlekens väg aldrig skulle leda mig vilse. I perioder när jag vandrat på dess stig har mitt liv haft ett magiskt skimmer och jag har haft kontakt med en outsinlig källa till kraft, inspiration och medkänsla för allt annat levande. Kärlek till skapelsen, kärlek till allt som är.

Våra liv och det samhälle vi har skapat kan ibland komma i vägen för vår inneboende visdom. Stor vikt fästs vid logik och förnuft, mindre till vår inre röst. Hur mycket vi än försöker finna svar i den fysiska världen, kommer vi aldrig närma oss sanningen om vi inte lyssnar inåt. För den högre, osynliga delen av oss själva finns alltid där för konsultation och rådgivning, om vi bara är villiga att lyssna. Så tror jag.

Och som av en slump, föll jag över dessa rader i min kursbok idag: ..."Many, if not most, major scientific discoveries are flashes of perceptual insight and are not the result of following some rigorously prescribed procedure."....(1)

Universum svarar alltid.

(1) Foundations of Marketing Theory, Shelby D. Hunt, M.E. Sharpe, 2002, p.27

Vilse i kärleksland

Idag har varit en bättre dag än på länge. Jag har varit i den stämning jag mår bäst av att vara i - i kärlekens. Jag har haft kraft, inspiration och energi och väldigt mycket kärlek har strömmat ut igenom mig, till människor runtomkring.

Förr levde jag helt efter min ideologi, gav, gav och gav, utan att tänka på konsekvenserna. Jag brände ut mig själv. Jag brände ut mig, eftersom jag gav så otroligt mycket kärlek till människor som bara ville ha den för sig egen närings skull, utan att vilja ge något igen. En dag hamnade jag i en svår situation och upptäckte att dessa människor föll bort, en efter en. Det fanns ingen kvar där för mig när jag inte längre gav energi, när det var jag som behövde ett uppmuntrande ord.

Detta kan tolkas som att jag anser att kärleken är villkorlig, men paradoxalt nog tycker jag inte så. Kärleken är det vidaste, det största, det mest förlåtande och mest fulländade som finns. Det var den kärleken jag ville ge. Jag ville ge det ovillkorliga, göra det min själ är skapad för, få andra att flyga högt och inse sin egen förträfflighet...men jag upptäckte att den kärleken inte kan ges på de sätt jag först trodde. För kärlek handlar inte om att smeka medhårds. Kärlek är inte att acceptera att människor beter sig på ett sätt som är förringande för deras eget jag eller deras medmänniskor. Kärlek är att sätta gränser...kärlek är att med varsam hand vägleda en människa in på rätt spår, även om förändringen kan innebära smärta.

Kärleken i en av alla dess former.

Jag är rädd men jag gör det ändå

"Mod är att vara rädd men att göra det ändå"

Jag har bloggat förut och lagt ner det, men nu är jag där igen. Det finns en del av mig, en väldigt stor del - låt oss säga an majoritet av mitt väsen - som aldrig får se dagens ljus. Det finns för stora tankar, för starka känslor och för mycket kapacitet som går om intet för att det inte finns former att uttrycka det. Det finns inte ord som på ett rättvisande sätt kan återge de sanningar jag känner i mitt hjärta, och ingen mänsklig känsla kan liknas vid den kärlek som alltmer har börjat strömma genom mig de senaste åren. Eftersom jag inte längre klarar av att leva i dunklet tar jag nu detta steg för att kliva ut och ge mitt osynliga jag en plats. Annars är jag ju bara halv...

Jag är en själ som är väldigt medveten om att jag just i detta nu, är fånge i en ung kvinnas kropp. Mer än så tänker jag inte avslöja om min person. Jag är rädd för att människor omkring mig ska lära känna den osynliga delen av mig, för jag vet, med all säkerhet, att den inte skulle mottas på ett bra sätt. Det finns så mycket rädsla i samhället för det som är avvikande och jag tänker inte försätta mig i en situation där jag blir objekt för människors rädslor och fördomar. Det här kommer bli forumet där mitt osynliga jag får komma till orda.

Jag är rädd. Japp. Rädd för mig själv. Rädd för vilka krafter mitt osynliga jag kan utveckla genom att äntligen få manifestera sig. Jag har ju försökt dölja det i så många år, trycka ner det, släta över det. Vad kommer hända nu?