SORG

En tryckande känsla över bröstet. Det har jag haft länge nu. Ett sort vemod som följer mig som en skugga där jag går.

Jag är ledsen, av flera orsaker. Jag glädjs inte längre åt de små saker i vardagen som förr kunde lyfta min dag. Jag älskade att shoppa, och gjorde det både ofta och gärna. Jag tyckte om att pyssla med mig själv, göra mig fin. Jag tränade väldigt mycket eftersom det gav mig tillfredsställelse att vara nöjd med min kropp. Jag umgicks med spontana, utåtriktade människor som hade smak för livet. Jag var nöjd, glad och såg livet som ett spännande äventyr med oändliga möjligheter.

Någonstans mitt i mitt fart- och lustfyllda liv, ekade ändå en viss tomhet i tillvaron. Jag minns att jag tänkte, är det här allt? Jag led inte, men ibland kände jag mig nästan oförskämt lyckligt lottad som bara kunde glida från en räkmacka till en annan utan att bekymra mig det minsta.

En dag var insikten där. Den slog ned som en blixt från klar himmel och i ett handslag vändes hela min värld upp och ner. Plötsligt började jag veta saker. Plötsligt började konturerna av en ny insikt ta form i mitt inre. Plötsligt såg jag saker, som de var, utan skygglappar. Rullgardinen var uppdragen.

När jag vandrar på stan idag vandrar jag planlöst. Vart jag än vänder min blick tornar stora shoppingkomplex upp sig och de fortsätter växa upp likt svampar ur jorden. Gina Tricot, H&M, JC, Lindex....min vandring fylls numera med avsmak för det som en gång var min hobby. Kön till kassan är lång, ett butiksbiträde plockar upp kläder ur en kartong. Varje vecka kommer nya kartonger. Det gäller att vara först med det senaste, så man kan sälja. Jag tänker på alla svältande människor runtom i världen. De skulle kanske ha mat för dagen om den jordbruksmark som används till att odla bomull på (till vårt fåfänga klädmode) användes till att odla spannmål på istället. Jag vet att jordarna blöder. De är sönderodlade och urholkade på näring. För att kunna fortsätta leverera skördar i samma takt trots jordens näringsfattighet, tillsätter man konstgödsel för att få saker att växa ändå. Man tror att man löser problemet, men man skapar bara nya. Östersjön är nästan förstörd på grund av överskottet av näringsämnen från våra jordbruk.

Vi ska snart åka på semester för att fira min älskade pappas 60-årsdag. Till Gran Canaria ska vi, med flyg. Pappa har arbetat oavbrutet sedan han var 25 och tog sin civilingenjörsexamen. Han arbetar ofta övertid och spenderar den fritid han har med att hjälpa människor i sin omgivning. Min pappa är en vacker människa, och självklart vill jag vara med och glädja honom på semestern. Tyvärr kommer det dåliga samvetet lägga sordi på min lycka över att få resa när planet lättar från Arlanda. Jag vet att vi leker upp en 250 miljoner år gammal naturresurs. När den tar slut, krävs det ytterligare 250 miljoner år innan ny olja har bildats.

Jag är i grund och botten en harmonisk och kärleksfull varelse. Det gör ont inom mig när jag ser hur vi med brutal hänsynslöshet misshandlar jorden. Nog med att de framtida generationerna kommer få ett helvete att sanera efter oss, dessutom förstör vi någon som är så fint och fulländat som vår egen planet. Det gör ont i mig av allt jag ser, och min egen känsla av maktlöshet gör inte det hela bättre. Folk frågar mig, vad jag vill arbeta med? Vad jag ska göra efter min utbildning? Skulle jag svara ärligt, skulle jag säga - ingenting. Det är omöjligt för mig att ägna mitt liv åt att arbeta i ett samhälle som störtar vår jord i graven. Jag skulle förråda mitt eget innersta. Ändå är det det jag tvingas göra varje dag....

Alla verkar trivas i den lögn vi har skapat. Jag ser rakt igenom illusionen och det gör mig annorlunda som person. Jag är någonting annat än en produkt av samhället. Jag tänker själv. Jag betvivlar abslout inte mina medmänniskors kapacitet att göra detsamma, och jag ställer mig oförstående till att så många verkar blunda. Ansvaret kan inte läggas i någon annans händer än våra egna. Institutioner, EU-parlament, stater och organisationer är inte blott mer än fenomen skapade av människor och trots den auktoritet vi givit dem, har de inga bättre svar än du och jag. Vi lever i en värld där vi har hög tillit till att andra, mycket viktiga människor, ska lösa de problem vi står inför. Vi gör oss en otjänst när vi förlitar oss på att olika maktkonstellationer ska förända världen. De består ändå bara av olika människor som du och jag.... kan inte du och jag förändra, kan inte de....