Mitt flerdimensionella jag

Det har varit en tung period ett tag nu. Jag har verkligen fått anstränga mig för att hålla ihop alla delar av mig själv och fokusera på det jag ska göra. Jag känner mig så splittrad, som tusen personligheter i en. Jag har lika många intressen och kärlekar som livet är stort. Tittar man tillbaka på mitt liv kan man tydligt se hur jag valt att uttrycka olika aspekter av mig själv i olika faser; en fas har följts av en annan. Ofta räcker det med att uppleva ett perspektiv av livet en gång, sedan är jag klar. Jag har lärt mig det som fanns att lära och vandrar vidare mot nya mål. Därav är min personlighet bara en kedja av olika egenskaper och reaktioner och jag har svårt att definiera mig som något konstant. Detta skapar stora problem i den fysiska strikta tillvaro vi lever i. Det är svårt att röra sig fram och tillbaka mellan olika faser när livet runtomkring är konstant. Det är svårt att ha bestående vänskap, bestående arbeten, bestående allt! Det är superjobbigt att leva utan känsla av riktig identitet. Det går inte att identifiera sig med någon grupp i samhället, reda ut vilka som är mina egentliga prioriteringar (för jag vet inte vilka åsikter som ska ligga till grund för dem), eller besluta mig för vad jag ska göra av mitt liv. Ibland förbannar jag mig själv och misstänker att jag är psykiskt sjuk/störd, att jag är alltför egocentrerad och borde rikta mitt fokus utåt istället för inåt. För övrigt så stämmer ovan nämnda beskrivning nästan läskigt bra in på borderlinediagnostiken.

Nå. Jag tror inte en borderlinediagnos skulle räcka för att täcka min komplexa problematik. Inte nog med att jag är en fas-betonad personlighet, jag lever dessutom i flera dimensioner samtidigt. Jag har redan berättat om mitt osynliga jag. Det är givetvis själen - min del av världsalltet. När jag konsulterar mitt högre jag får jag en annan synvinkel på min problematik. Ibland kan jag känna klyvningen mellan min själ och min fysiska person så tydligt att det nästan är skrämmande. Själen kan skratta åt min ångest eftersom den vet att den är konstruerad. Själen vet, att det jag går igenom blott är en illusion, skapad av mina egna tankar. Eftersom jag ändå inte är mina tankar, kan jag i praktiken bara välja att sluta tänka när det blir för jobbigt. Tankar, vilka de än må vara, har sällan med välmående att göra. Det är genom att uppnå fullständig närvaro i nuet man finner lycka - fråga bara de mediterande munkarna varför de ler hela tiden. I min själ finns alltid alla svar. Dock är de inte alltid tillgängliga för mig. Själva syftet med min existens här på jorden skulle tillintetgöras om jag fick alla svar uppradade för mig. Meningen med att jag är här ÄR ju att jag ska leva i den mänskliga illusionen och finna svar genom processer. Att själen ställs inför nya utmaningar hela tiden är en del av processen....

Det är tur att jag har min blogg. Det finns nästan ingen levande varelse som känner till dessa tankar. Nu får de komma ut. Nu får JAG komma ut. Mitt osynliga jag.

Har inget med ovanstående inlägg att göra. Men den är ju kul :)