2 Quotes

"Worry will always hold you back and limit your potential, because it always focuses on the problem instead of the answer"

"Where there is no vision, the people perish"

Changes

En del människor tycker inte om förändringar. Det gör jag. Är inte det själva skillnaden mellan att vara levande och att vara död?

Nu har min blogg ändrat profil igen. Min sökande färd fortsätter, med en svindlande fart - nästan så det är läskigt. Jag har helt och fullt gett mig hän till min inre sanning och följer bara med som en liten vante på färden. Jag orkar inte kontrollera längre, nu får vi se vart hästarna springer.

Ibland funderar jag givetvis på om jag är riktigt frisk, men samtidigt, spelar det någon roll? Vem kan egentligen avgöra? Huvudsaken är att mina syften är goda och jag behöver nog inte vara rädd så länge det är kärleken som driver mig.

Det jag har anledning att vara rädd för - det enda - är människor. Människor som grupp är mer inrutade i sina föreställningar, tankemönster och värderingar än vad de vill tro. Men de kan inte såra mig. Inte längre. Jag är stark i mig själv nu.

Att älska

Jag är en ganska dramatisk människa som nästan helt lever utifrån känslor. Mitt förra inlägg läser jag idag med ett skratt....åh vad nere jag var. Men jag älskar universum, jag älskar allt, och jag vet att när smärtan är nära är det inte långt till svaren. Smärtan agerar vägvisare!

Jag ställde frågor i min desperation som nu har besvarats. Det känns helt underbart och jag älskar att känna flödet stråla genom mig. Den universella intelligensen....finns alltid där för att trösta och visa vägen, om vi bara vågar tro på det och är öppna för dess svar, även om svaren kanske inte alltid är de vi tänkt oss.

Det jag nu har fått till mig är att jag ska våga växa i min självtillit, våga känna kraften och kapaciteten i mitt inre även om den skrämmer mig. Jag vet att samma kraft som bygger upp mig också kan rasera mig och denna insikt är orsaken till min rädsla. Jag är medveten om denna fina balansgång och jag hoppas att jag framöver kommer våga välja kärleken alla gånger istället för att låta rädslan göra inträde. Men nu när jag tänker efter, kanske det ibland även är nödvändigt att låta smärtan få lite plats, känna lite på den, smaka på dess styrka och slappna av i vetskapen om att kärleken trots allt alltid kommer lysa upp i de mörkaste av stunder. Kort och gott, försöka avdramatisera smärtans betydelse.

Min själ har stora visioner mina vänner, så stora att jag inte vet om jag ska bli rädd eller fascinerad av dem. Hur jag hanterar min mänskliga situation i detta livet kommer bli avgörande för hur mycket av dessa visioner jag kommer kunna förverkliga.

Det ska bli en så spännande resa.

Status : Återställd

Så. Nu har jag återhämtat mig från min svacka. Allt är frid.

The missing link

Bajs. Hejsan klagomuren. Nu är jag här igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu, är så förbannat less på min egen personlighet. Vad har jag att tillföra, egentligen? Det känns som att jag lever i en egen liten illusion där jag tror att jag tänker så himla mycket djupare och längre än "alla andra", men i själva verket är jag nog bara en världsfrånvänd människa som har hittat ursäkter för mina egna romantiserade fantasier.

Idag bröts barriären mellan universitetsvärlden och verkligheten på ett drastiskt sätt. Jag har intervjuat människor inför C-uppsatsen - människor som brinner för det de gör, människor som är beredda att anstränga sig för att verkligen tillföra något till sina verksamheter, människor som ansträngt sig både länge och stort för att uppnå de positioner de har idag. Människor, som godtar illusionen som den absoluta verkligheten, eftersom de klarar av att lägga all sin energi och kraft på att upprätthålla den. Det finns passionerade människor utanför illusionen också. Min vän/bekant E är en sådan person. Hon lever utifrån ett brinnande hjärta och gör det hon tror på, lever till hundra procent efter sin egen sanning och reser jord och rike runt för att förbättra världen.

Nu kommer vi till den intressanta delen. Vart står jag i allt detta? På en fot i den ena världen, på en fot i den andra - inte riktigt nöjd och tillfreds någonstans. Vad håller jag på med? Idag när vi gick in i Svenska Institutets pampiga lokaler invid Stockholms slott och träffade alla Duktiga Människor drabbades jag av en mild panik och känsla av oduglighet. Jag skulle aldrig klara av att ha ett så myndigt jobb, kände jag, och jag skulle faila direkt på en arbetsintervju, de skulle se igenom mig, se att jag inte är på riktigt. Jag lever nämligen varken i illusionen eller utanför den, jag rör mig i ett gränsland någonstans mitt emellan och hittar inte hem.

Jag är trött, trött, trött på mina egna funderingar, filosofier och livsbetraktelser, för de tillför inget i mitt liv. De sätter bara käppar i hjulet för mig och hindrar mig från att leva. Vad jag önskar att jag kunde bestämma mig för en stig och sedan bara vandra på den, släppa loss de enorma krafter och den kapacitet som vilar inom mig, göra något i det verkliga livet. Men jag är rädd för att övermannas av mina egna tankar och "sanningar", att jag plötsligt ska få för mig att vilja släppa taget den dagen jag är på väg mot toppen...på grund av att min inre röst är för stark, och mitt dåliga samvete för stort. Se! Varför ställer jag högre krav på mig själv än andra människor? Är det för att jag VET och SER mer som jag har det, som jag känner moraliskt ansvar? Jag önskar att jag åter kunde få känna barndomens oskyldiga sötma, om så än för en liten stund, så jag kunde koppla av och skifta fokus. Jag vill och orkar inte leva i detta gränsland länge till! Som många människor som har gått igenom trauman brukar säga, ovissheten är värst. Till och med döden skulle kännas som en lättnad för mig, eftersom den är definitiv.

Det här är SKIT och jag måste ta mig ur det på något sätt. Somehow.

WORD.

Anyway

People are often unreasonable,
illogical and self-centered;
Forgive them anyway.

If you are kind,
People may accuse you
of selfish, ulterior motives;
Be Kind anyway.

If you are successful,
you will win some false friends and
some true enemies;
Succeed anyway.
People may cheat you;
Be honest and frank anyway.

What you spend years building,
someone could destroy overnight;
Build anyway

If you find serenity and happiness,
they may be jealous;
Be happy anyway.

The good you do today,
people will often forget tomorrow;
Do good anyway.

Give the world the best you have,
and it may never be enough;
Give the world the best you've got anyway.

You see, in the final analysis.
it is between you and God;
It is never between you and them anyway.

GLAD PÅSK!!

Jag kan inte hålla tyst

Åh vad det är skönt med en egen blogg ibland, så man kan tala ut och släppa på fördämningarna utan att någon annan har möjlighet att lägga sig i vad som skrivs!! Jag brukar inte välja att irritera mig på saker eftersom det är slöseri med energi. Det finns dock ett ämne som jag kan reta upp mig rejält på och det rör vissa människors förhållande till det här med barn och familj.

Frågar man vissa människor varför de väljer att skaffa barn kan man få det ena förskräckliga svaret efter det andra. Många vill ha en liten kopia av sig själva eller någonting som ger livet mening, andra vill fylla ett tomrum eller bara känna sig behövda. Alla dessa anledningar till att skaffa barn är för mig helt oacceptabla. Barn är inte till för att lappa ihop såriga själar eller bekräfta osäkra föräldrar! Om man skaffar barn för att lösa ett problem så för man ju automatiskt över problemet på barnet, dels för att man själv inte är klar över vilka drivkrafter man styrs av, och vad blir man för förälder då? Men även för att barnet föds med en förväntan att det ska bidra med något speciellt till föräldern.

Barn är barn, livets gåva till sig självt, sprungna ur kärlek och okränkbara. Frågan innan man skaffar barn borde vara: Vad har jag att erbjuda ett barn? snarare än det motsatta.