The missing link

Bajs. Hejsan klagomuren. Nu är jag här igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu, är så förbannat less på min egen personlighet. Vad har jag att tillföra, egentligen? Det känns som att jag lever i en egen liten illusion där jag tror att jag tänker så himla mycket djupare och längre än "alla andra", men i själva verket är jag nog bara en världsfrånvänd människa som har hittat ursäkter för mina egna romantiserade fantasier.

Idag bröts barriären mellan universitetsvärlden och verkligheten på ett drastiskt sätt. Jag har intervjuat människor inför C-uppsatsen - människor som brinner för det de gör, människor som är beredda att anstränga sig för att verkligen tillföra något till sina verksamheter, människor som ansträngt sig både länge och stort för att uppnå de positioner de har idag. Människor, som godtar illusionen som den absoluta verkligheten, eftersom de klarar av att lägga all sin energi och kraft på att upprätthålla den. Det finns passionerade människor utanför illusionen också. Min vän/bekant E är en sådan person. Hon lever utifrån ett brinnande hjärta och gör det hon tror på, lever till hundra procent efter sin egen sanning och reser jord och rike runt för att förbättra världen.

Nu kommer vi till den intressanta delen. Vart står jag i allt detta? På en fot i den ena världen, på en fot i den andra - inte riktigt nöjd och tillfreds någonstans. Vad håller jag på med? Idag när vi gick in i Svenska Institutets pampiga lokaler invid Stockholms slott och träffade alla Duktiga Människor drabbades jag av en mild panik och känsla av oduglighet. Jag skulle aldrig klara av att ha ett så myndigt jobb, kände jag, och jag skulle faila direkt på en arbetsintervju, de skulle se igenom mig, se att jag inte är på riktigt. Jag lever nämligen varken i illusionen eller utanför den, jag rör mig i ett gränsland någonstans mitt emellan och hittar inte hem.

Jag är trött, trött, trött på mina egna funderingar, filosofier och livsbetraktelser, för de tillför inget i mitt liv. De sätter bara käppar i hjulet för mig och hindrar mig från att leva. Vad jag önskar att jag kunde bestämma mig för en stig och sedan bara vandra på den, släppa loss de enorma krafter och den kapacitet som vilar inom mig, göra något i det verkliga livet. Men jag är rädd för att övermannas av mina egna tankar och "sanningar", att jag plötsligt ska få för mig att vilja släppa taget den dagen jag är på väg mot toppen...på grund av att min inre röst är för stark, och mitt dåliga samvete för stort. Se! Varför ställer jag högre krav på mig själv än andra människor? Är det för att jag VET och SER mer som jag har det, som jag känner moraliskt ansvar? Jag önskar att jag åter kunde få känna barndomens oskyldiga sötma, om så än för en liten stund, så jag kunde koppla av och skifta fokus. Jag vill och orkar inte leva i detta gränsland länge till! Som många människor som har gått igenom trauman brukar säga, ovissheten är värst. Till och med döden skulle kännas som en lättnad för mig, eftersom den är definitiv.

Det här är SKIT och jag måste ta mig ur det på något sätt. Somehow.

WORD.