Jag kan inte hålla tyst

Åh vad det är skönt med en egen blogg ibland, så man kan tala ut och släppa på fördämningarna utan att någon annan har möjlighet att lägga sig i vad som skrivs!! Jag brukar inte välja att irritera mig på saker eftersom det är slöseri med energi. Det finns dock ett ämne som jag kan reta upp mig rejält på och det rör vissa människors förhållande till det här med barn och familj.

Frågar man vissa människor varför de väljer att skaffa barn kan man få det ena förskräckliga svaret efter det andra. Många vill ha en liten kopia av sig själva eller någonting som ger livet mening, andra vill fylla ett tomrum eller bara känna sig behövda. Alla dessa anledningar till att skaffa barn är för mig helt oacceptabla. Barn är inte till för att lappa ihop såriga själar eller bekräfta osäkra föräldrar! Om man skaffar barn för att lösa ett problem så för man ju automatiskt över problemet på barnet, dels för att man själv inte är klar över vilka drivkrafter man styrs av, och vad blir man för förälder då? Men även för att barnet föds med en förväntan att det ska bidra med något speciellt till föräldern.

Barn är barn, livets gåva till sig självt, sprungna ur kärlek och okränkbara. Frågan innan man skaffar barn borde vara: Vad har jag att erbjuda ett barn? snarare än det motsatta.