Förlåt mig....

...om min blogg är tråkig och pretentiös. Varför nu den inte skulle få vara det? Jag skriver tyvärr inte för att 1) roa er läsare, det finns det andra som gör så mycket bättre - till exempel den här killen: http://magnusskoglunds.blogg.se/ Jag har skrattat åt hans bloggar ett bra tag nu, gör det ni också! Han verkar ha en outsinlig källa till kreativitet, fantasi och humor.
Inte heller skriver jag för att 2) skapa en fan club. Även om jag i mina rosa flickdrömmar ibland fantiserar om att prinsen på den vite springaren = min själsfrände, ska råka snubbla över min blogg och förstå vilket kap jag är ;) Nä, faktum är att jag skriver helt och hållet för min egen skull. Bloggen är mitt eget personliga lilla utrymme där jag vädrar tankar som cirkulerar i mitt innersta, men som så många inte känner till. För det tredje och sista 3) har min blogg knappt några läsare, så ni är inte så många som behöver lida ;) Jag tänker inte göra något för att locka större publik, jag tror att rätt sorts människor kommer hitta hit med tiden ändå. Hur, det får universum avgöra.

Jag hade ett speciellt möte med en människa vid namn E (du vet vem du är) för någon månad sedan, och sedan dess har mitt liv tagit en ny riktning. Det mötet var en milstolpe i mitt liv, och en påminnelse till mig själv att våga stå upp för den jag är fullt ut. I alla dessa år har jag gått omkring och anpassat mig till omvärlden, försökt vara som alla andra, försökt smälta in. Känt att den djupa delen av mig varit en belastning som jag försökt vända mig ifrån på alla tänkbara sätt och vis. Jag har till och med hatat den så mycket i perioder, att jag försökt skapa ett alter-ego - vilket inte har fungerat.

Jag känner annorlunda idag, och den här känslan är alldeles färsk och ny. Min nya känsla bottnar i en självkänsla och kärlek till det egna jaget, så stark att det inte spelar någon roll vad en endaste människa tycker om mig där ute. Under så många år törstade jag efter att bli sedd och få andra människors bekräftelse, men det behöver jag inte längre. Det gapande hålet i min själ är numera fyllt av kärlek och självtillit. There is no more hole in my soul....
Det är inte vad andra människor tycker om mig som avgör vem jag är. Om jag umgås med tre olika grupper av människor, och sedan ber dem sammanfatta sina intryck av mig, så kommer dessa att skilja sig åt. Betyder det att jag är olika personer med olika människor? Kanske. Men det viktigaste av allt är att ingen grupp kan se allt. Ingen grupp kan förstå mina syften fullt ut.

Jag är min egen närmaste, och det som avgör vem jag är, är vad jag gör, och i vilka syften jag gör det. Jag är min egen mor, lekledare och partner. Med åren har jag lärt känna mig själv allt bättre och vet när det är dags för intellektuell stimulans, träning, äventyr eller kärlek. Jag är min egen lifecoach som ser efter mig själv, för en dialog med mig själv och ser till att rasta mig själv när jag har tråkigt. Det är underbart att jag kan ha alla dessa funktioner i en enda enhet! Haha!!! En sådan källa till lycka och inre frid! Tack för att jag har förstått.

Sanningen ekar alltid i tystnaden.

En ros till dig E som visade mig vägen!!!