Jag har under en längre tid, över ett halvår, känt att det nu är dags att bryta upp från den livsstil jag lever. Året var 2017 när jag brakade in i väggen rejält, varpå jag sökte ett fast jobb på ett stort företag för att kunna överleva ekonomiskt. Jag hade hamnat i kläm mellan samhällets "system" som är så stela och rigida, att de egentligen endast accepterar ett enda sätt att leva på för att man ska få tillgodogöra sig dem. Lite mer specifikt talar jag om a-kassa och sjukersättning. Trots att jag hade arbetat otroligt mycket åren innan jag brakade så "räknades inte den inkomsten" in i min sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Jag hade bidragit till statskassan med lika mycket skattepengar som om jag hade haft en heltidsanställning, skillnaden var att jag hade löst det på MITT sätt och haft flera olika tim/projektanställningar via olika arbetsgivare. För första gången i livet, när jag verkligen behövde hjälp, fick jag inte det. Jag var rädd och märkt av min upplevelse och insåg att jag var tvungen att "komma in i systemet" för att få hjälp om jag skulle bli sjuk igen. Med bräcklig hälsa kämpade jag mig in i ett nytt företag och fick efter 6 månader en fast anställning. Detta har bidragit till mycket gott i mitt liv, bland annat till att jag för första gången i livet beviljats ett lån för att kunna köpa en egen bostad samt att jag fick en bra sjukpenning när jag brakade in i väggen igen 2019.
Nu har jag kommit till en fas där jag börjar känna att rädslan för att hamna utanför systemet inte räcker för att motivera mig att vara kvar där jag är. Jag känner inte längre någon glöd för mina arbetsuppgifter, jag är tom och matar på bara för att jag måste. Det sker ingen utveckling på något plan nu efter 3,5 år på samma position och min själ längtar ut. Visst har jag sneglat en hel del på olika interna tjänster som dykt upp genom åren, men i sista stund valt att inte söka eftersom jag har så många men efter mina utmattningar och många år med sömnstörningar att jag inte vågat ta på mig en ännu mer stressig och ansvarskrävande roll.
Det jag alltid återkommit till är min obotliga längtan efter frihet. När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det en röd tråd som gått igenom hela mitt liv. Jag har aldrig velat fastna, hamna i något fack, stagnera. Jag har alltid haft ett behov av att ha en bakdörr öppen så därför var det ett stort steg för mig att gå in i en fast tjänst 2017 med bara några lediga semesterveckor att förfoga över per år. Det har dock gått över förväntan, i alla fall i början, när jag trivdes med kollegor, arbetsklimat och arbetsuppgifter. Jag var även bländad av alla fina förmåner jag fick via jobbet, och kände mycket tacksamhet och uppskattning för dem.
Nu har samhället ändrats. Jag träffar inte kollegorna längre eftersom alla arbetar hemifrån sedan nästan ett år tillbaka, jag rycks inte längre med i den positiva energin jag fick genom mitt team på arbetsplatsen. Roliga evenemang med jobbet och andra saker att se fram emot är inställda på obestämd tid. Hemma sitter jag och betar av mina arbetsuppgifter på ett närmast mekaniskt vis. Inte så konstigt att jag längtar bort mer än någonsin.
Är jag på väg att göra något dumt? Försätter jag mig i en dålig situation om jag bryter upp? HUR ska jag bryta upp och i vilken ordning? Dessa frågor cirkulerar i mig på ett närmast maniskt sätt just nu, eftersom jag vill finna en lösning. Jag står ju inte ut med det liv jag lever just nu och då blir tänkandet ett sätt att försöka lösa problemet. Tyvärr sätter alltför mycket tankar ofta käppar i hjulet för det naturliga flödet. Den osynliga handen, som finns där och hintar om vägen bara man tystnar.
Man ska gå dit där energin finns, har jag förstått. I ett halvår har jag försökt att visualisera en flytt till Bergslagen, med goda vänners påverkan måste erkännas. I och M han intygat att det finns otroligt många andliga och medvetna människor där som står på samma ställe i livet, och som det är lätt att samverka med. Rent logiskt så har det ju låtit bra, men hur mycket jag än funderat på hur mitt liv skulle kunna se ut där och vad jag skulle försörja mig på så har liksom ingen "pollett trillat ned" för mig. Energin har helt enkelt aldrig infunnit sig.
Vändningen kom efter en nyårsresa till Kall i Åre. När jag susade fram i backen, och kände den känsla av frihet som skapas i mig när skidorna gör sitt jobb och trycker mig framåt liiite lite snabbare för varje sväng, så började jag åter tänka på att flytta tillbaka till Norrland. Det finns ingen annan sport/idrott/hobby som kan få mig att må så bra som skidåkningen gör. Jag började gå tillbaka i tankarna och fundera över varför jag gav upp Norrland när jag flyttade tillbaka till Stockholm 2015. Jag hade avslutat en anställning på ett boende för autistiska ungdomar som jag hade känt var alldeles för tungt för mig, och insåg att inga fler intressanta jobb fanns att söka på orten. Jag var nyutexaminerad och ville inte gå tillbaka till café och restaurangbranschen eller till en osäker timanställning. Jag insåg att jag var tvungen att flytta tillbaka till Stockholm för att söka ett annat jobb som passade min beteendevetarutbildning.
Idag har jag lite andra förutsättningar. Jag har för närvarande ett fast jobb och jag äger en lägenhet, två ganska viktiga faktorer för att kunna ta sig fram i detta samhälle. Jag har idag möjlighet att investera i en fastighet och kanske erbjuda Bed & Breakfast som en sidoinkomst, vilket skulle kunna göra det möjligt för mig att faktiskt ta ett jobb som inte innebär 40 timmars arbete i veckan. Idag ser även mina prioriteringar annorlunda ut. Jag har kommit närmre mig själv och min kärna i och med mina utmattningar, och insett att jag måste göra det jag tycker är roligt, så att energin flödar till. Allt blir så mycket lättare då. Jag trodde länge att jag skulle hjälpa och coacha andra människor men jag är inte längre lika säker på det. I botten är jag en entreprenör som gillar att styra upp och arrangera, vilket jag alltid sysslat med på min fritid. Jag är ofta den drivande kraften i mina kompisgäng som gör att resor och evenemang samordnas och blir av. Detta är något som kommer naturligt för mig och jag förlorar mig helt i tid och rum när jag jobbar på ett nytt projekt.
Många år har jag bagatelliserat mitt eget intresse för att åka skidor och ha roligt tillsammans med andra. Jag har slagit på mig själv och tänkt att jag måste "växa upp" och hitta ett mer professionellt intresse som jag kan göra yrkeskarriär av. Samtidigt är de människor jag beundrar mest, människor som faktiskt grottat ner sig helt i det de älskar, för när dessa människor berättar om sin passion för andra med glöd i blicken kan man inte bli annat än inspirerad. Kan vi egentligen göra annat än inspirera andra människor? Att föregå med gott exempel och visa hur lycklig det gr att bli om man bara följer sin dröm?
Jag satt i meditation innan jag skrev det här inlägget. Kände att jag var tvungen att stilla alla tankar kring olika lösningar som rusar fram i mitt huvud just nu. Jag ställde frågan till änglarna "Vad behöver jag veta just nu?" - och jag fick svaret "Creative Writing". Nu förstår jag varför. Jag var inte inspirerad när jag började skriva men när jag kom igång så föll sig allting naturligt. Jag förstår nu varför jag skulle skriva detta inlägg, för det har gett mig så mycket insikter på vägen. Jag förstår att det enda rätta är att följa den största kärleken som jag känner här på jorden, i allt annat som jag gör kommer jag bara vara otrogen. Tack.
.jpg)