Ingen ska säga att personlig utveckling, eller andlig/spirituell utveckling, är lätt. Trösten är att allt i slutändan leder till större lycka och större frihet. Min senaste tids regelbundna mediterande har gjort att jag närmat mig min kärna och plötsligt har jag börjat få svar på den ena frågan efter den andra, frågor jag burit inom mig i flera år.
Igår morse gick meditationen otroligt bra. Jag var klar i sinnet och fick till mig jättemycket inspiration, min andning kändes djup och okonstlad. Idag fick jag inte till det alls. Igenom huvudet for tankar åt alla håll och jag kände mig ofokuserad. Andningen kändes också väldigt ansträngd, låst på något vis, vilket ledde till en ökande känsla av frustration medan jag satt där. Till slut var jag riktigt arg för att jag inte fick till den harmoniska känslan från igår.
Jag frågade universum varför min andning var så låst, varför min energi inte var i samklang med sig själv, som igår. Då slog det mig att jag vaknat ganska tidigt i morse och sedan tvingat mig att ligga kvar i sängen då jag tyckte det var för tidigt att kliva upp. Klockan var ju ändå 7, men jag hade ställt in mig på att sova till 9 för att få riktigt bra sömn. Det blev väldigt tydligt, att jag hade startat dagen med att undertrycka handlingens energi, som jag nu faktiskt bestämt mig att försöka lyssna på. Att tränga undan impulserna att stiga upp var det som ledde till att energin låste sig redan innan jag hunnit komma ur sängen, och sedan fortsatte disharmonin. Lärdom: jag måste vara otroligt uppmärksam på vart min energi vill ta mig (intuitionen) och jag förstår nu hur negativt det påverkar mig att inte följa med strömmen. Vill jag vara i ett flöde, och jobba med energin, istället för mot, måste jag också ha modet att följa den.
Jag vill dela med mig av ett stycke ur boken Att leva i ljuset av Shakti Gawain (som jag skrev om igår). Min nyvunna insikt att jag måste bli bättre på att integrera min ande och min form handlar inte bara om mig, det handlar om världen. Shakti beskriver det så bra i följande stycke:
"De flesta andliga vägar har inneburit att man i varierande grad har avsagt sig världen. Man har avsagt sig kärleksrelationer, pengar, ägodelar, nöjen och lyxartiklar. Idealet har varit att dra sig tillbaka till ett kloster eller en bergstopp och leva ett stillsamt, meditativt liv samt att ge upp alla världsliga band. Till och med de som har valt att ha familj och arbete har oftast följt stränga regler och restriktioner avsedda för att hålla dem borta från världen så mycket som möjligt. Den här kontemplativa andliga inriktningen har varit ett nödvändigt och kraftfullt steg, men den avspeglar den uppdelning vi har behållit mellan ande och materia, och mellan manligt och kvinnligt inom oss. För att vara en andlig sökare har man varit tvungen att lämna den materiella världen. Man har odlat själen genom att förneka kroppen för att bli "upplyst"- man har överskridit materiens begränsning genom att undvika den. På så sätt har enskilda individer blivit "upplysta" i den bemärkelsen att de helt och hållet har insett sin andliga natur, men deras kroppar är fortfarande inte helt upplysta. När de till slut har lämnat sina kroppar, har världen till stora delar varit oförändrad. De här mästarna har understött och bevarat de intuitiva principerna i vår värld och har berett vägen för att vi ska kunna ta nästa steg - integrationen av kvinnligt och manligt och ande och form samt den transformation av vår värld som detta leder till.
De av oss som väljer att söka och förändra oss på det andliga planet måste nu gå in i världen med lika starkt andligt engagemang som vi hade haft om vi hade avsagt oss världen. Den här vägen är mycket svårare! Vi står nu inför utmaningen att helt och hållet överlämna oss till universum, att följa dess vägledning och göra det samtidigt som vi har djupa och passionerade relationer, handskas med pengar, företag, familjer, kreativa projekt och många andra "världsliga" ting. Snarare än att undvika våra band till livets världsliga sidor, är nu tiden inne att erkänna dem och arbeta med dem." (s.105)
måndag 31 augusti 2015
söndag 30 augusti 2015
Svaret universum gav var...
...att jag måste integrera min ande i min form. Jag har under väldigt många år dragit mig tillbaka från verkligheten då den är helt upp och ned. Vi slösar med våra resurser, både naturens och våra egna, lever efter skeva värderingar i det luftslott till samhälle vi byggt upp, avskurna och långt bort från vår innersta kärna. Vi lever i tron att de värderingar vi skapat, såsom social status, karriär och pengar, är jätteviktiga. Samtidigt som det riktigt viktiga - att vi faktiskt håller på att sänka moder jord och förutsättningarna för hela vår existens - verkar gå oss förbi.
Jag har isolerat mig från verkligheten och hängett mig åt vackra, expansiva och fridfulla andliga visioner i tron att det var den rätta vägen. Jag har medvetet blundat för livets kaos och steg för steg rört mig bort från det etablerade samhället.
Förra hösten, på hälsomässan i Älvsjö, stod jag och betraktade böcker i Vattumannens monter (alternativ bokaffär på Drottninggatan). Plötsligt sträckte en kvinna fram en bok till mig och frågade: "Har du läst den här boken?" Jag tittade förundrat på henne. Jag hade aldrig sett henne förut. "Nej", svarade jag. "Jag fick till mig att jag skulle ge den till dig, jag vet inte varför" svarade hon och där stod jag, lite förvånad, med en bok i handen.
Att leva i ljuset hette boken. Skriven av Shakti Gawain. Jag köpte den, men jag fann inte inspiration att läsa den förrän ett helt år senare. Nu förstår jag varför. Jag har idag fått svaren på många av de frågor jag har i detta nu, via denna bok. Hade jag läst boken för tidigt, hade den saknat relevans för mig. Låt mig nu citera ett stycke ur boken. Se hur väl svaret är anpassat efter den fråga, som jag ställde i slutet av mitt förra blogginlägg:
"Det kan vara frustrerande ibland att se att din form inte kan leva upp till alla de ideal som din själ kan ha. Det är viktigt att erkänna att formen har sin egen visdom och att själen kan lära av formen precis som formen kan lära av själen. När allt kommer omkring väljer vi att komma till det här existensplanet för att uppleva hur det är att vara människa!
För några år sedan levde jag med en man och vi hade ett öppet förhållande - vi var med andra ord fria att vara tillsammans med andra. Jag hade ett andligt ideal att man ska kunna älska en man och tillåta honom att följa sina känslor tillsammans med andra kvinnor, medan jag var fri att göra på samma sätt. Ibland klarade jag av det och kände en fantastisk, gränslös, och villkorslös kärlek! Men för det mesta plågades jag svårt av svartsjuka och känslomässig smärta. Till slut insåg jag att mitt andliga ideal inte passade ihop med mina mänskliga känslor och behov. Det blev mycket tydligt för mig att jag bara kunde uppleva den sortens känslomässiga intimitet som jag sökte i en monogam relation."
(s. 80)
En hel rad pusselbitar har nu funnit sin plats. Jag har försökt att bara leva i anden, vilket gjort mig frånkopplad ifrån verkligheten. Det har även gjort att jag lyssnat på många spontana inspirationer som kommit från min själ, utan att överhuvudtaget tänka praktiskt och logiskt. Många projekt har startats upp men aldrig slutförts. Jag har förkastat det logiska och praktiska och sett det som en tråkig och överflödig procedur. Jag har nu insett att det inte är så! Själen kommer alltid vara källan till inspiration och visdom, men själens tanke är blixtsnabb, och att förverkliga saker på jorden går förhållandevis långsamt.
Den utmaning jag står inför, är att lära mig skilja på själ och form, så att jag förstår skillnaden mellan deras förutsättningar, men också att integrera dem, så att de kan samarbeta och lära av varandra. Jag står också inför faktumet att jag måste låta min form ha sin röst. Om min form får ont i magen av att gå till jobbet varje dag, då är det formens sätt att säga "nej, jag är inte redo för detta ännu", och det måste jag lyssna på, även om min själs visioner alltid övervinner alla jordliga svårigheter.
Jag har isolerat mig från verkligheten och hängett mig åt vackra, expansiva och fridfulla andliga visioner i tron att det var den rätta vägen. Jag har medvetet blundat för livets kaos och steg för steg rört mig bort från det etablerade samhället.
Förra hösten, på hälsomässan i Älvsjö, stod jag och betraktade böcker i Vattumannens monter (alternativ bokaffär på Drottninggatan). Plötsligt sträckte en kvinna fram en bok till mig och frågade: "Har du läst den här boken?" Jag tittade förundrat på henne. Jag hade aldrig sett henne förut. "Nej", svarade jag. "Jag fick till mig att jag skulle ge den till dig, jag vet inte varför" svarade hon och där stod jag, lite förvånad, med en bok i handen.
Att leva i ljuset hette boken. Skriven av Shakti Gawain. Jag köpte den, men jag fann inte inspiration att läsa den förrän ett helt år senare. Nu förstår jag varför. Jag har idag fått svaren på många av de frågor jag har i detta nu, via denna bok. Hade jag läst boken för tidigt, hade den saknat relevans för mig. Låt mig nu citera ett stycke ur boken. Se hur väl svaret är anpassat efter den fråga, som jag ställde i slutet av mitt förra blogginlägg:
"Det kan vara frustrerande ibland att se att din form inte kan leva upp till alla de ideal som din själ kan ha. Det är viktigt att erkänna att formen har sin egen visdom och att själen kan lära av formen precis som formen kan lära av själen. När allt kommer omkring väljer vi att komma till det här existensplanet för att uppleva hur det är att vara människa!
För några år sedan levde jag med en man och vi hade ett öppet förhållande - vi var med andra ord fria att vara tillsammans med andra. Jag hade ett andligt ideal att man ska kunna älska en man och tillåta honom att följa sina känslor tillsammans med andra kvinnor, medan jag var fri att göra på samma sätt. Ibland klarade jag av det och kände en fantastisk, gränslös, och villkorslös kärlek! Men för det mesta plågades jag svårt av svartsjuka och känslomässig smärta. Till slut insåg jag att mitt andliga ideal inte passade ihop med mina mänskliga känslor och behov. Det blev mycket tydligt för mig att jag bara kunde uppleva den sortens känslomässiga intimitet som jag sökte i en monogam relation."
(s. 80)
En hel rad pusselbitar har nu funnit sin plats. Jag har försökt att bara leva i anden, vilket gjort mig frånkopplad ifrån verkligheten. Det har även gjort att jag lyssnat på många spontana inspirationer som kommit från min själ, utan att överhuvudtaget tänka praktiskt och logiskt. Många projekt har startats upp men aldrig slutförts. Jag har förkastat det logiska och praktiska och sett det som en tråkig och överflödig procedur. Jag har nu insett att det inte är så! Själen kommer alltid vara källan till inspiration och visdom, men själens tanke är blixtsnabb, och att förverkliga saker på jorden går förhållandevis långsamt.
Den utmaning jag står inför, är att lära mig skilja på själ och form, så att jag förstår skillnaden mellan deras förutsättningar, men också att integrera dem, så att de kan samarbeta och lära av varandra. Jag står också inför faktumet att jag måste låta min form ha sin röst. Om min form får ont i magen av att gå till jobbet varje dag, då är det formens sätt att säga "nej, jag är inte redo för detta ännu", och det måste jag lyssna på, även om min själs visioner alltid övervinner alla jordliga svårigheter.
Kamp är inte svaret
Andligheten, min ständige följeslagare och vän, har nu åter gjort stort inträde i mitt liv. Den har nu kallat på mig och sagt: "Therese, nu är det dags". Tiden är inne för dig att ta nästa steg i din andliga utveckling. Inget i min verklighet och mitt vardagliga liv kommer röra sig framåt innan jag gör den inre förändringen.
Nu menar jag inte att jag inte skulle ha det "bra". Jag skulle fortsätta på mitt fasta jobb, ha min stabila inkomst, ha råd att leva ut mina intressen på fritiden, fortsätta omges med fina vänner och mycket mer. Det jag söker är något helt annat. Det jag söker är en känsla. Jag vill arbeta med det som får min själ att sjunga, med det som är perfekt för just mig. Jag vill uppnå en känsla av fulländning och djup meningsfullhet i mitt arbetsliv, och en självklar känsla av att vara på rätt plats. Jag vill vara på en plats i tid och rum, där jag förstår att anledningen till att jag är just där, är därför att alla mina erfarenheter har lett mig dit. Jag vill veta att det jag ägnar min tid på jorden åt, är det jag kom hit för att göra. Jag vill arbeta med något som är perfekt för just min unika kombination av personlighetsdrag, insikter och kunskaper. Då kommer jag vara det perfekta instrumentet för universell energi.
Min vision kan bara besannas om jag är helt uppriktig och ärlig mot mig själv och uppmärksam på vad som får mitt humör att höjas, på vad som får inspirationen att flöda, och på vad som får mig att tappa tråden. Jag antar att det är så, att när jag känner mig vilsen (vilket jag gjort mycket på sistone), så är det för att jag tappat taget om den röda tråden och tillfälligt förirrat mig på något sidospår. Jag har varit i liknande situationer tidigare i mitt liv och då har jag sprungit runt som en yr höna utan mål. I dessa lägen har jag vänt mig till universum och bett om vägledning då jag inte "själv" lyckats hitta en väg ut ur labyrinten. Jag har i dessa lägen tvingats att ta ett steg tillbaka och faktiskt lyssna.
Jag mediterade i morse och fick väldigt mycket till mig. Jag fick känslan att jag själsligt ska sätta mig i en bekväm fåtölj (ingen kamp!), låta saker passera revy och bara låta mitt jag engagera sig i de saker energin vill. Alltså; släppa mina förutfattade meningar om varför jag gör saker, sluta bränna ut mig på att vara i en kämpande energi och ha tillit till att mitt högre jag vägleder mig till exakt rätt val, beslut och handlingar i exakt rätt stund. Jag kan ju inte höra svaren om jag påstår mig redan veta dem.
När jag fick detta till mig började nya tankar formas i mitt huvud. Jag kanske inte alls flyttade norrut för att det är meningen att jag ska bo här, jag kanske flyttade hit för att få så mycket tid med mig själv att jag inte skulle kunna förneka mina egna högsta sanningar. Jag kanske inte är på mitt nuvarande arbete för att det är det jag verkligen ska satsa på, jag kanske är där för att tillfälligt ha en fast, trygg inkomst som kan möjliggöra för mig att vara kreativ och skapa material att vila på i framtiden. Kanske var det så, att jag behövde distans till Stockholm och alla distraktioner, så att det skulle bli tydligt för mig vad det är jag ska göra.
Mitt i alla dessa insikter så finns det även något som tynger mitt samvete. Jag har ju alltid strävat efter att vara en kanal av universell energi och kärlek, men jag märker i mitt dagliga jobb att jag inte klarar att vara det. Jag vill ju inte vara kvar där, och anledningen är en känsla av obehag i magen, och - helt ärligt nu - en känsla av att inte orka hjälpa dessa ungdomar under dessa förutsättningar. Orsaken är väldigt tydlig: jag orkar inte vara i en kampenergi. Jag kan inte vara det. Att jag känner på detta vis får mig konfunderad. Jag har ju utbildat mig för att jag vill hjälpa människor. Men nu vill jag inte det, för att det tar så mycket energi? Jag upplever tyvärr att majoriteten av de jag jobbar med inte är förändringsbenägna och tjat har aldrig varit min melodi. Men om tjat är ett sätt att hjälpa en annan människa (om det verkligen är det?) - varför kan jag då inte göra det? Jag lämnar frågan öppen till universum och inväntar svar...:)
Nu menar jag inte att jag inte skulle ha det "bra". Jag skulle fortsätta på mitt fasta jobb, ha min stabila inkomst, ha råd att leva ut mina intressen på fritiden, fortsätta omges med fina vänner och mycket mer. Det jag söker är något helt annat. Det jag söker är en känsla. Jag vill arbeta med det som får min själ att sjunga, med det som är perfekt för just mig. Jag vill uppnå en känsla av fulländning och djup meningsfullhet i mitt arbetsliv, och en självklar känsla av att vara på rätt plats. Jag vill vara på en plats i tid och rum, där jag förstår att anledningen till att jag är just där, är därför att alla mina erfarenheter har lett mig dit. Jag vill veta att det jag ägnar min tid på jorden åt, är det jag kom hit för att göra. Jag vill arbeta med något som är perfekt för just min unika kombination av personlighetsdrag, insikter och kunskaper. Då kommer jag vara det perfekta instrumentet för universell energi.
Min vision kan bara besannas om jag är helt uppriktig och ärlig mot mig själv och uppmärksam på vad som får mitt humör att höjas, på vad som får inspirationen att flöda, och på vad som får mig att tappa tråden. Jag antar att det är så, att när jag känner mig vilsen (vilket jag gjort mycket på sistone), så är det för att jag tappat taget om den röda tråden och tillfälligt förirrat mig på något sidospår. Jag har varit i liknande situationer tidigare i mitt liv och då har jag sprungit runt som en yr höna utan mål. I dessa lägen har jag vänt mig till universum och bett om vägledning då jag inte "själv" lyckats hitta en väg ut ur labyrinten. Jag har i dessa lägen tvingats att ta ett steg tillbaka och faktiskt lyssna.
Jag mediterade i morse och fick väldigt mycket till mig. Jag fick känslan att jag själsligt ska sätta mig i en bekväm fåtölj (ingen kamp!), låta saker passera revy och bara låta mitt jag engagera sig i de saker energin vill. Alltså; släppa mina förutfattade meningar om varför jag gör saker, sluta bränna ut mig på att vara i en kämpande energi och ha tillit till att mitt högre jag vägleder mig till exakt rätt val, beslut och handlingar i exakt rätt stund. Jag kan ju inte höra svaren om jag påstår mig redan veta dem.
När jag fick detta till mig började nya tankar formas i mitt huvud. Jag kanske inte alls flyttade norrut för att det är meningen att jag ska bo här, jag kanske flyttade hit för att få så mycket tid med mig själv att jag inte skulle kunna förneka mina egna högsta sanningar. Jag kanske inte är på mitt nuvarande arbete för att det är det jag verkligen ska satsa på, jag kanske är där för att tillfälligt ha en fast, trygg inkomst som kan möjliggöra för mig att vara kreativ och skapa material att vila på i framtiden. Kanske var det så, att jag behövde distans till Stockholm och alla distraktioner, så att det skulle bli tydligt för mig vad det är jag ska göra.
Mitt i alla dessa insikter så finns det även något som tynger mitt samvete. Jag har ju alltid strävat efter att vara en kanal av universell energi och kärlek, men jag märker i mitt dagliga jobb att jag inte klarar att vara det. Jag vill ju inte vara kvar där, och anledningen är en känsla av obehag i magen, och - helt ärligt nu - en känsla av att inte orka hjälpa dessa ungdomar under dessa förutsättningar. Orsaken är väldigt tydlig: jag orkar inte vara i en kampenergi. Jag kan inte vara det. Att jag känner på detta vis får mig konfunderad. Jag har ju utbildat mig för att jag vill hjälpa människor. Men nu vill jag inte det, för att det tar så mycket energi? Jag upplever tyvärr att majoriteten av de jag jobbar med inte är förändringsbenägna och tjat har aldrig varit min melodi. Men om tjat är ett sätt att hjälpa en annan människa (om det verkligen är det?) - varför kan jag då inte göra det? Jag lämnar frågan öppen till universum och inväntar svar...:)
tisdag 25 augusti 2015
5 år senare....
Jaha då sitter man här...igen. Med samma virrvarr av tankar, upplevelser, känslor och tvivel som när jag startade bloggen för så många år sedan.
Anledningen till att jag "tar upp pennan" igen är att jag känner en sprängande kraft som rör sig i maggropen på mig. Kraften gör mig rastlös, jag har svårt att fokusera, vet inte riktigt vart jag ska. Det är som att jag vill krypa ur mitt eget skal, slå mig fri en gång för alla, fri från regler, åsikter, måsten, förväntningar och allt som begränsar mig.
Jag känner igen känslan, till viss del. Jag vet bara inte hur jag ska tolka den. Tidigare när jag har känt denna tiger vakna till liv, har jag följt impulsen och drastiskt förändrat mitt liv. Jag har flyttat utomlands, bytt bana, börjat eller slutat plugga eller på något annat sätt ändrat förutsättningarna för min uppenbarelse.
Idag vet jag inte vad jag ska tro. Jag vill tro på andliga mästare vars råd är att bejaka livslusten, intuitionen, att gå dit den leder oss. Men om man inte förstår vad det är man ska skapa? Hur ska jag kanalisera min kraft, i vilken riktning? Just nu är drivet så starkt att jag knappt kan se. Det enda jag känner i hela kroppen är bara - rörelse. Jag måste RÖRA mig, jag måste vidare, inte fastna, aldrig sitta stilla, jag vill inte bli en FORM. För en form består av kanter och streck, en form avskiljer något från något annat, en form kan bara vara en form om den finner sig i att vara det och inte gör anspråk på att vara mer än just det.
Jag vill vara haven, vinden, skyarna och molnen, regnen, snöfallen och solen. Jag vill vara fri, jag vill stråla helt i min egen glans och inte behöva anpassa mig efter någon slags procedur. Jag gick och funderade på det idag, varför just jag, vid en ålder av 32 år fortfarande aldrig ägt en lägenhet eller haft ett förhållande. Svaret är egentligen väldigt enkelt - ägande innebär ansvar, ansvar är betungande. Man kan inte ta paus från ett ägande, med räkningar som läggs på hög om jag inte varje månad hittar ett sätt att betala dem på. Ett förhållande kan också vara begränsande på många sätt. Det kan skapa en känsla av att jag måste vara kvar i den form som han fann mig, därför att han inte kan följa med i virvelvinden.
Ja det är riktigt snurrigt just nu, och de tankar jag plitar ner nu är ju inte direkt några nya. Men som ett av mina favoritordspråk antyder, så kan jag inte få några nya resultat om jag tänker och handlar som jag alltid har gjort. Då kommer jag få de resultat jag alltid har fått.
Utmaningen just nu ligger i att hittat mitt nya sätt, mina nya perspektiv. Jag välkomnar dem, och önskar att de kommer till mig snart, så att detta virrvarr kan upphöra. Eller så lär jag mig uthärda det ;)
Anledningen till att jag "tar upp pennan" igen är att jag känner en sprängande kraft som rör sig i maggropen på mig. Kraften gör mig rastlös, jag har svårt att fokusera, vet inte riktigt vart jag ska. Det är som att jag vill krypa ur mitt eget skal, slå mig fri en gång för alla, fri från regler, åsikter, måsten, förväntningar och allt som begränsar mig.
Jag känner igen känslan, till viss del. Jag vet bara inte hur jag ska tolka den. Tidigare när jag har känt denna tiger vakna till liv, har jag följt impulsen och drastiskt förändrat mitt liv. Jag har flyttat utomlands, bytt bana, börjat eller slutat plugga eller på något annat sätt ändrat förutsättningarna för min uppenbarelse.
Idag vet jag inte vad jag ska tro. Jag vill tro på andliga mästare vars råd är att bejaka livslusten, intuitionen, att gå dit den leder oss. Men om man inte förstår vad det är man ska skapa? Hur ska jag kanalisera min kraft, i vilken riktning? Just nu är drivet så starkt att jag knappt kan se. Det enda jag känner i hela kroppen är bara - rörelse. Jag måste RÖRA mig, jag måste vidare, inte fastna, aldrig sitta stilla, jag vill inte bli en FORM. För en form består av kanter och streck, en form avskiljer något från något annat, en form kan bara vara en form om den finner sig i att vara det och inte gör anspråk på att vara mer än just det.
Jag vill vara haven, vinden, skyarna och molnen, regnen, snöfallen och solen. Jag vill vara fri, jag vill stråla helt i min egen glans och inte behöva anpassa mig efter någon slags procedur. Jag gick och funderade på det idag, varför just jag, vid en ålder av 32 år fortfarande aldrig ägt en lägenhet eller haft ett förhållande. Svaret är egentligen väldigt enkelt - ägande innebär ansvar, ansvar är betungande. Man kan inte ta paus från ett ägande, med räkningar som läggs på hög om jag inte varje månad hittar ett sätt att betala dem på. Ett förhållande kan också vara begränsande på många sätt. Det kan skapa en känsla av att jag måste vara kvar i den form som han fann mig, därför att han inte kan följa med i virvelvinden.
Ja det är riktigt snurrigt just nu, och de tankar jag plitar ner nu är ju inte direkt några nya. Men som ett av mina favoritordspråk antyder, så kan jag inte få några nya resultat om jag tänker och handlar som jag alltid har gjort. Då kommer jag få de resultat jag alltid har fått.
Utmaningen just nu ligger i att hittat mitt nya sätt, mina nya perspektiv. Jag välkomnar dem, och önskar att de kommer till mig snart, så att detta virrvarr kan upphöra. Eller så lär jag mig uthärda det ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)