Ur mörkret

Då. Så. Var vi här igen. 

Jag sitter med en blandning känslor som ackumulerats, hög på hög, senaste månaderna. I botten ligger livsledan, den högre vetskapen om begränsningarna inom ramen för denna existens på jorden. Ett uttjatat ämne i mitt sinne, en känsla som aldrig riktigt avtar. Det händer något med en människa när man föds direkt in i kamp. Istället för den vila och trygghet som en varm välkomnande famn hade kunnat ge, så ställs organismen omedelbart in på att fly eller fäkta. Dö eller döda. Vinna eller försvinna. Fokuset förskjuts från självet mot konstruerade personlighetsdelar som kan formas till det som den aktuella situationen kräver.  Förutsättningarna att på egna villkor växa, utforska, lämna, komma tillbaka, göra fel, göra rätt, testa, förlora, sörja, försöka igen - alla dessa erfarenheter och läxor som skapar stommen i en individ - finns överhuvudtaget inte när allt handlar om att rädda sitt eget skinn. 

Sedan jag fyllde 16 år och flyttade hemifrån, har jag kämpat för att bli fri. Men själ har alltid kunnat se, högt ovan molnen - om det är ett straff eller en gåva är för mig oklart - vilket gör att jag genom livet burit med mig en knivskarp insikt om vilka mönster jag ådragit mig bara för att få finnas till utan att bli attackerad eller utplånad. När jag som tonåring satt med självhjälpsböckerna i min hand, trodde jag att jag skulle lyckas med min vision att bli helt fri från dessa tvingande, men ändock av nödvändighet självpålagda försvarsmekanismer. Jag har varit ivrigt påhejad av en andlig kultur som propagerar för att "allt är möjligt" och som lagt över ansvaret för min läkning på mig. Vi ska tydligen läka alla trauman från detta men även tidigare liv, själva, men exakt HUR detta ska göras är det ingen som berättar. Javisst, mediala konsultationer i all ära, healing i all ära, visst känns det behagligt för stunden. Men att skapa ett stabilt inre handlar om så mycket mer än om tillfälliga upplevelser.  

Låt mig förklara vad jag menar genom att dra en liknelse. Låt säga att du bor i en gammal snårig urskog. Du måste använda machete för att slå dig fram genom det ogenomträngliga buskaget. Vissa vägar som du går varje dag, blir efter en tid upptrampade och till slut behövs det ingen machete alls för att ta dig från A till B. I skogen finns även vägar som du inte använt lika ofta. De stigarna är inte lika upptrampade och även om de är fina att vandra på, väljer du de stora trygga stigarna när du är trött eller har bråttom, ibland även bara av gammal vana. 

Liknelsen med stigarna i skogen använder jag för att belysa ett problem när det kommer till beteendeförändring och personlig utveckling. De stora upptrampade vägarna är mönster och känslotillstånd vi grundlade när vi var små barn och som vi använt under en stor del av våra liv. Som vuxna individer har vi möjlighet att med vår medvetenhet ta in andra sätt att tolka och hantera världen på, och vi är även fria att anamma dessa nya angreppssätt. Faktum kvarstår dock att de nyare stigarna inte är lika upptrampade som de äldre, och att hela tiden ta sig fram på de nya stigarna tar massor av energi. Min upplevelse efter att aktivt ha arbetat med mig själv sedan tonåren är att jag kan använda de nyare stigarna i perioder, när livet flyter på utan större hinder eller motstånd. Faktum kvarstår dock - att när jag går igenom utmaningar eller när andra saker i mitt liv tar mycket energi, då orkar jag inte upprätthålla vandrandet på de nyare stigarna. När tröttheten blir för stor är det enklare att återgå till det gamla jaget som är mest använt, eftersom det är den tryggaste platsen att befinna sig på och som tar minst energi att upprätthålla, även om det är dysfunktionellt. 

En nära vän påpekade lite försiktigt att jag loopar hela tiden. Det är något jag varit medveten om mycket länge.  Jag kan inte upprätthålla en version av mig själv under för lång tid eftersom det inte finns någon sammanhängande kärna i mig. Min personlighet ÄR att vara uppdelad i bitar, det är följden av det trauma jag genomlidit. Jag fick skapa olika personlighetsdelar för att kunna tackla de olika trauman jag utsattes för. Som jag beskrev högre upp så fick JAGET inget utrymme att utvecklas till ett JAG, då själva traumat bestod i att detta förintades. Det jag som skulle, och borde ha fått utvecklas under de första levnadsåren, blev undanträngt och förnekat, vilket såklart ledde till att jaget aldrig växte och utvecklades som det skulle. Jag kan inte nu som snart 40-årig kvinna försöka "lista ut" vad det jaget skulle ha varit. Jag får finna mig i att min personlighet blev en rad olika delpersonligheter som inte alltid är samstämmiga med varandra. Detta skapar ångest inom mig eftersom jag inte har någon riktig känsla av JAG och även förvirring hos vänner och män jag försökt dejta. 

Jag har precis börjat landa i att dessa splittrade, spretiga, krossade delar av en person är det jag får nöja mig med att vara. Det blir inte bättre. Det ÄR det som blev mitt JAG. Jag kan inte vara någon annan för jag vet inget annat sätt att vara på. Jag kan inte "läka" eller "göra mig av med programmeringar" om jag inte vet VAD (vem) som finns bortom läkningen/omprogrammeringen. Det andra jaget for nämligen ut genom nödutgången i tidig ålder och hittade aldrig tillbaka. 

Jag skriver detta för jag vill få ur mig frustrationen över de orealistiska förhoppningar jag hade gällande detta livet. Jag är bestulen på mitt själv som jag aldrig fick lära känna. 

Sorgen över denna insikt är bottenlös.