Synkronicitet

Universum är fantastiskt. Jag tror att jag har börjat förstå "the trick". Min utmaning ligger i att ha modet att följa energin dit den leder mig, och inte låta den förlamande rädslan styra. Det jag behöver göra nu, är att följa min inspiration på samma vis jag gjorde som barn. Jag har bett, och jag får hela tiden svar. Svaren poppar upp här och där. Plötsligt ser jag en länk som leder till en vetenskaplig artikel som behandlar EXAKT det som jag vill nå ut med på mina föreläsningar. Jag trillar över en ung kvinnas blogg som redan har tagit steget och lever utan rädsla. Hon skriver rader som stämmer EXAKT med det jag precis läst om kreativitet i boken "Att Leva i Ljuset" av Shakti Gawain (som jag skrivit om tidigare). Denna unga kvinna, Jonna Jinton, skriver:

"Jag önskar att jag kunde ta er in i min hjärna en dag. Den går på högvarv jämt och jag tänker hela tiden på nya saker att skapa. Nya bilder att ta. Nya texter att skriva. Nya filmer att filma. Det är som en kanal som nästan alltid är öppen. Ibland behöver jag inte ens tänka, det bara kommer. Som ett ständigt flöde. Jag får så mycket idéer och tankar och känslor som jag vill förmedla att jag inte begriper hur jag någonsin ska kunna hinna allt under min livstid."

http://jonnajinton.se/  "Vad är ett riktigt jobb?"18/10 2015

När man låter kanalen vara öppen och låter energin strömma igenom den, fylls det hela tiden på med mer universell energi och inspiration. Det finns ett flöde, för man blockerar inte kraften. Det ÄR faktiskt så det fungerar. Jag har senaste dagarna ivrigt tränat på att samarbeta med min magkänsla, känna in vad jag ska göra och göra det precis då, allt för att tillåta flödet. Det här är en oerhört spännande och givande process jag står inför. Just nu, känns det som att allt är möjligt.

Hålla modet uppe

I dessa tider kan det kännas oerhört utmanande att behålla en "positive spirit". Flyktingsituationen är den värsta i världen sedan andra världskriget. Jag oroas över hur alla dessa människor ska finna bostäder och medel att försörja sig i sina nya länder. Jag själv som har 6 års högskoleutbildning finner det svårt att få jobb på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Jag har en del pengar på banken men det räcker inte till köp av bostad i den hysteriska bostadsmarknad som råder, i alla fall i storstadsregionerna. Hur ska det då gå för en flykting som inte ens kan språket? Som inte har något socialt nätverk att luta sig tillbaka på?

Jag har nästan haft dåligt samvete för att jag har det bra senaste veckorna. Dock finns det en annan sida av mig som säger att det är precis som det ska vara. Det är nu, i dessa tider, som det är extra viktigt med människor som kan gå före och visa vägen. Människor som kan utstråla harmoni och lycka, och som kan påminna andra om att krig, fasa och smärta inte är de enda aspekterna av mänskligt liv. Världen blir inte en lyckligare eller bättre plats för att jag missunnar mig mitt eget liv.

Detta är oerhört viktigt. Om jag med fler låter oss sänkas på grund av andra människors olyckliga öden, då finns det ju inget för dessa människor att sträva mot? Någon måste ju stå kvar som förebild och visa att det goda livet ÄR möjligt. Dessutom vet jag från min utbildning, att det negativa är starkare än det positiva, varför vi behöver träna oss på att se det ljusa i tillvaron - ännu mer i tider som dessa. Jag ska fortsätta jobba på mitt eget välmående och utveckla mig själv och mitt liv, därför att det är mitt och lika mycket värt som någon annans.

Hej bloggen

Idag är en ovanlig dag, för jag sätter mig ned och skriver utan att ha en aning om vad jag ska skriva. Vanligtvis brukar jag uppleva en stark inspiration i kroppen, som nästan kan liknas vid en "nöd" - jag måste helt enkelt sätta mig och dela med mig av det jag har inombords. Jag saknar som sagt den energin här och nu, men jag tänkte skriva som ett experiment. Tänk om jag plötsligt får kontakt med inspirationen? Tänk om saker blir klarare för mig när jag börjar skriva?

Jag befinner mig i en ganska svår valsituation angående mycket i mitt liv. Orsaken är att jag haft mycket funderingar kring mitt jobb och på om jag är på rätt väg. Det brukar vara väldigt vanligt att jag trakasserar mig själv med denna typ av frågor men denna gång har det varit annorlunda. Jag har kämpat mig igenom en tre år lång högskoleutbildning i visshet om att det skulle leda mig närmre mitt mål. Jag har nämligen hela tiden vetat vad min högsta vision är och jag har vetat att utbildningen var ett medel för mig att nå dit. Jag vill jobba med personlig utveckling, jag vill visa människor vägen. Jag vill hjälpa människor att känna sig bra med sig själva, att fokusera på sina styrkor istället för svagheter, jag vill få dem att förstå vilka gudomliga varelser de är och att det enda som håller dem tillbaka är tankar och rädslor, skapade av jaget. Jag vill öppna människors sinnen och hjärtan och inspirera dem att ta sig an världen (och sig själva) ur ett helhetsperspektiv. Det vill säga, allt handlar inte bara om dig och mig - de val vi gör under en livstid påverkar världen generationer framåt. Jag tror att en ökad känsla av meningsfullhet i tillvaron bidrar till att man gör hälsosammare val, både för sig själv, sin  omgivning, och miljön.

Jag lämnar frågan öppen: vad är rätt för mig att göra just nu? Är jag verkligen på rätt väg med tanke på vad jag VILL arbeta med? Hur ska jag gå tillväga?

P.S. Dåligt samvete. Det är jätteviktigt att jag skriver det. Jag har dåligt samvete, för att jag vill jobba med dessa lyxfrågor i en tid som vår, då flyktingar flyr i hundratusentals, krig rasar världen över och miljön håller på att kollapsa. Fast samtidigt - vart börjar förändringen om inte hos människan?