...är så vackra. Är det därför jag skapar dem i mitt liv hela tiden?
Jag saknar en mjukis i hård förpackning. Men det kanske var fel vara.
Lite trött på kvällskvisten..lite fundersam. Känner lite på min eviga ensamhet. Den har slutat göra ont, såret har läkt och kvar finns bara ett härdad ärr. Men ärret finns fortfarande kvar, som bevis....på det som inte kan förnekas.
onsdag 9 december 2009
torsdag 3 december 2009
Jag vet inte
Jag vet inte vad jag gör. Riktigt. Jag vet inte vem jag är. Riktigt. Men det är ganska lugnt. Jag har vant mig vid ovissheten.
Det som gör mig lite...rädd (ja, jag gillar inte det ordet) är att jag oroar mig för att allt kommer sluta i en kraschlandning, att jag ska vakna upp på "andra sidan" och inse vad jag har gjort. Mina svängningar gör till och med mig förvånad.
Men det är väl bara att hålla i sig....och följa med....även om det leder till smärta så vet jag att smärta alltid leder till utveckling...
Men i ärlighetens namn känns det inte som att jag kan ha ont längre. Det är fullt på mitt livs "hjärta- och smärtakonto"...
Det som gör mig lite...rädd (ja, jag gillar inte det ordet) är att jag oroar mig för att allt kommer sluta i en kraschlandning, att jag ska vakna upp på "andra sidan" och inse vad jag har gjort. Mina svängningar gör till och med mig förvånad.
Men det är väl bara att hålla i sig....och följa med....även om det leder till smärta så vet jag att smärta alltid leder till utveckling...
Men i ärlighetens namn känns det inte som att jag kan ha ont längre. Det är fullt på mitt livs "hjärta- och smärtakonto"...
lördag 31 oktober 2009
Hej bloggen!
Det var längesen!!! :) Kul att se dig!
Jag har varit ute och flugit ganska länge nu. När man inte nuddar mark finns det liksom inget tillfälle att sätta sig ned och skriva. Först var jag orolig för en kraschlandning. Det är jag inte längre. Just mest därför att det inte känns särskilt troligt i nuläget. Jag har gått igenom så många faser och nyanser nu att det känns som att jag borde kunna tackla de flesta. Dessutom har jag sagt åt den där kritiska rösten att hålla käften. Det finns ingen anledning till att jag ska gå runt och älta världens undergång. Livet pågår ju för fullt här ute! Allting måste inte vara så jäkla allvarligt jämt. Allt kanske inte är rätt, men so what? Fanns det en bipacksedel som följde med när jag föddes där det stod att Therese minsann var tvungen att vara felfri? Allt jag gör är ju bara att vara lycklig! Jag tänker inte aktivt längre på hur jag ska kunna förändra. Just nu mår jag otroligt bra i att acceptera nuet precis som det är och som det kommer till mig. Tankekedjorna jag bar förra våren var så oerhört tunga. Jag vet fortfarande samma saker som då, men jag har fått lite distans till det. Just nu erkänner jag andra, ytliga värden i livet. Värden som jag vet kanske är luftballonger, men det kan väl vara kul att leka med sådana ibland också?
Det viktigaste för mig är till syvende till sist att leva och må bra, samt att uppfylla min målsättning med livet som jag repeterar för mig själv varje nyårsafton: Att för varje år som går radera fler och fler negativa känslor, tankar och upplevelser så att mitt tillstånd och mitt varande här på jorden blir mer och mer kvalitativt, fridfullt och lyckligt hela tiden. För att uppfylla min vision har jag även varit tvungen att ta till vissa åtgärder. För att umgås med mig måste du minst vara lika trevlig tillbaka som jag är mot dig :) Annars får du söka dig till de på din nivå. Handlingens tid är här som ett skönt avbrott och kontrast mot de förlamande filosofierna som omgav mig för inte så längesen.
Jag älskar och jag är lycklig, och jag känner i mitt inre att jag lever!! :)
Jag har varit ute och flugit ganska länge nu. När man inte nuddar mark finns det liksom inget tillfälle att sätta sig ned och skriva. Först var jag orolig för en kraschlandning. Det är jag inte längre. Just mest därför att det inte känns särskilt troligt i nuläget. Jag har gått igenom så många faser och nyanser nu att det känns som att jag borde kunna tackla de flesta. Dessutom har jag sagt åt den där kritiska rösten att hålla käften. Det finns ingen anledning till att jag ska gå runt och älta världens undergång. Livet pågår ju för fullt här ute! Allting måste inte vara så jäkla allvarligt jämt. Allt kanske inte är rätt, men so what? Fanns det en bipacksedel som följde med när jag föddes där det stod att Therese minsann var tvungen att vara felfri? Allt jag gör är ju bara att vara lycklig! Jag tänker inte aktivt längre på hur jag ska kunna förändra. Just nu mår jag otroligt bra i att acceptera nuet precis som det är och som det kommer till mig. Tankekedjorna jag bar förra våren var så oerhört tunga. Jag vet fortfarande samma saker som då, men jag har fått lite distans till det. Just nu erkänner jag andra, ytliga värden i livet. Värden som jag vet kanske är luftballonger, men det kan väl vara kul att leka med sådana ibland också?
Det viktigaste för mig är till syvende till sist att leva och må bra, samt att uppfylla min målsättning med livet som jag repeterar för mig själv varje nyårsafton: Att för varje år som går radera fler och fler negativa känslor, tankar och upplevelser så att mitt tillstånd och mitt varande här på jorden blir mer och mer kvalitativt, fridfullt och lyckligt hela tiden. För att uppfylla min vision har jag även varit tvungen att ta till vissa åtgärder. För att umgås med mig måste du minst vara lika trevlig tillbaka som jag är mot dig :) Annars får du söka dig till de på din nivå. Handlingens tid är här som ett skönt avbrott och kontrast mot de förlamande filosofierna som omgav mig för inte så längesen.
Jag älskar och jag är lycklig, och jag känner i mitt inre att jag lever!! :)
torsdag 13 augusti 2009
Filosofier och självförakt
Nu sitter jag här igen, äntligen lite tid för eftertanke...och kastar ur mig känslor och tankar i den tomma världsrymden. Jag har förvånat mig själv än en gång, genom att agera tvärtemot mina tidigare principer. Visst, jag är en sann miljövän, och som jag har förklarat tidigare, så har det att göra med min stora kärlek till allt som är. Hur kan det då komma sig, att jag plötsligt ska åka ner och arbeta på en äcklig lustyacht som bränner lika mycket diesel i timmen som hundratals bilar gör på våra vägar? Jo för att dekadensen har tagit över mitt liv, jag har ingen kärna, jag har tappat tron på det som var. Livet är meningslöst i vilket fall. Det är lika meningslöst att försöka rädda världen som att bidra till dess förstörelse. Allt som är, är. Om det är bra eller dåligt, är bara värderingar vi själva lägger till. Jag har dragit på mig en sköld för att kunna fungera i den här världen. Det blev för jobbigt att stå och titta på. Jag är fortfarande tom - på ett sätt så är jag det - tom, därför att ingen ser mig. Är man inte sedd kan man lika gärna inte existera. Men jag leker på och är hård i livet. Jag kör ett race som passar in. Är trött på att ingen vågar titta in i min själ, eller i sin egen. Känna vad som finns där, se alla potential till kärlek. Människor lever i luftslott som inte betyder något och de har tappat kontakten med vilka de egentligen är. Vi är så långt gångna i vår illusion.
Du såg ju mig, det va ju vad du sa, och jag såg dig. Ändå valde du att lämna mig bakom, för något annat, något "bättre", något som inte är sant, så att du kan försvinna i dina fantasier och slippa känna något som är äkta. I sanningens ljus blir du ju så genomskinlig....
Du såg ju mig, det va ju vad du sa, och jag såg dig. Ändå valde du att lämna mig bakom, för något annat, något "bättre", något som inte är sant, så att du kan försvinna i dina fantasier och slippa känna något som är äkta. I sanningens ljus blir du ju så genomskinlig....
onsdag 8 juli 2009
söndag 28 juni 2009
Jag är ledsen
...och jag avskyr att vara det. En vis person sa att andra människor egentligen inte kan såra mig, det enda de kan göra är att utlösa känslor och reaktioner som redan finns inom mig. Rent principiellt tycker jag att det låter rimligt, men vad gör man när man inte kan hantera det de sätter igång hos en?
måndag 8 juni 2009
Koooonstig vaa!?
Visst är det lustigt att mitt behov att skriva liksom dör bort på sommaren. Poff! Väck! Borta! Varje år, samma sak. Plötsligt känns det som semester för själen, och det enda jag ägnar mig åt är att njuta av livet. Jag kan inte skriva om något, för det finns inga problem. Allt är ljust, lyckligt, lugnt - jag har sol i sinnet. HELA tiden. Inte bara under korta stunder, som det kan vara under höst- och vinterhalvåret. Jag bokstavligen ÄR ljus, frid och harmoni. Visst är det underbart!
Om blommorna är vackra om sommaren och ledsna på vintern, får inte jag också vara det? :)
Om blommorna är vackra om sommaren och ledsna på vintern, får inte jag också vara det? :)
tisdag 19 maj 2009
Oroligt
Jag är orolig. Jag vet inte om jag gav upp eller om jag bara slog bakut, en desperat gest för att få en paus, lite lugn och ro. Är jag sådan som människa? Impulsiv, det har jag alltid varit...men jag har ett stort hjärta, som älskar.
Jag letar efter min plats i livet, i samhället, letar efter den nivå jag ska lägga mig på. Hur mycket känner jag? HUR engagerad är jag egentligen? Hur viktigt är det för mig? Jo, viktigt är det, det kan jag inte förneka, men hur andlig är jag beredd att vara i detta livet, hur mycket klarar jag av? Var är jag någonstans, vart står jag? Kan jag nöja mig med ett liv på varmare breddgrader med vänliga människor, starta en egen liten verksamhet och bara gå runt och må bra, med vetskapen att jag skulle kunnat förverkliga ett mycket större jag och genomföra något högre, något viktigare. I samma stund som jag skriver detta griper tvivlet tag i mig, är jag verkligen rätt person, i detta livet, för att leva på en sådan nivå? Jag har aldrig kunnat arbeta strategiskt fram till idag, inte i för långa perioder. Jag är alldeles för svag för de euforiska kickar som livets vindar för med sig.
Det är svårt just nu, jag är så splittrad. Ändå mår jag inte dåligt. Åldern har lärt mig att det inte är någon idé att forcera fram några svar, de kommer tids nog ändå.
Jag letar efter min plats i livet, i samhället, letar efter den nivå jag ska lägga mig på. Hur mycket känner jag? HUR engagerad är jag egentligen? Hur viktigt är det för mig? Jo, viktigt är det, det kan jag inte förneka, men hur andlig är jag beredd att vara i detta livet, hur mycket klarar jag av? Var är jag någonstans, vart står jag? Kan jag nöja mig med ett liv på varmare breddgrader med vänliga människor, starta en egen liten verksamhet och bara gå runt och må bra, med vetskapen att jag skulle kunnat förverkliga ett mycket större jag och genomföra något högre, något viktigare. I samma stund som jag skriver detta griper tvivlet tag i mig, är jag verkligen rätt person, i detta livet, för att leva på en sådan nivå? Jag har aldrig kunnat arbeta strategiskt fram till idag, inte i för långa perioder. Jag är alldeles för svag för de euforiska kickar som livets vindar för med sig.
Det är svårt just nu, jag är så splittrad. Ändå mår jag inte dåligt. Åldern har lärt mig att det inte är någon idé att forcera fram några svar, de kommer tids nog ändå.
tisdag 5 maj 2009
Shallow or deep
You will never get to a stage where you will feel that you got the whole picture, cuz everything in life is circular....and when you think you´ve reached an end, you will end up realizing it´s just a beginning....that´s why I don´t care about whether I should be deep or be shallow, cuz in the end it´s all the same....the depth could never exist without the shallow waters and that´s the complexity of this world....
måndag 4 maj 2009
The end is the beginning is the end
Som vanligt har jag svårt att göra saker på en lagom nivå.
Jag orkade inte längre. Jag orkade inte bära bördan på mina axlar, orkade inte känna mig dålig för att jag inte förändrade tillräckligt, orkade inte känna motståndet överallt och vara ensam med insikten.
Ensam orkar jag inte. Nu lägger jag mig ner och vilar tills det kommer någon och hjälper mig. Eller tills jag hämtat tillräckligt med kraft för att gå in i nästa rond.
Nu är det bara nöjen som gäller. Tjo!
Jag orkade inte längre. Jag orkade inte bära bördan på mina axlar, orkade inte känna mig dålig för att jag inte förändrade tillräckligt, orkade inte känna motståndet överallt och vara ensam med insikten.
Ensam orkar jag inte. Nu lägger jag mig ner och vilar tills det kommer någon och hjälper mig. Eller tills jag hämtat tillräckligt med kraft för att gå in i nästa rond.
Nu är det bara nöjen som gäller. Tjo!
lördag 2 maj 2009
Life in replay
I did get all the answers, but now I´m replaying my life again, like I never knew. Discovering was so much funnier than knowing.
onsdag 22 april 2009
2 Quotes
"Worry will always hold you back and limit your potential, because it always focuses on the problem instead of the answer"
"Where there is no vision, the people perish"
måndag 20 april 2009
Changes
En del människor tycker inte om förändringar. Det gör jag. Är inte det själva skillnaden mellan att vara levande och att vara död?
Nu har min blogg ändrat profil igen. Min sökande färd fortsätter, med en svindlande fart - nästan så det är läskigt. Jag har helt och fullt gett mig hän till min inre sanning och följer bara med som en liten vante på färden. Jag orkar inte kontrollera längre, nu får vi se vart hästarna springer.
Ibland funderar jag givetvis på om jag är riktigt frisk, men samtidigt, spelar det någon roll? Vem kan egentligen avgöra? Huvudsaken är att mina syften är goda och jag behöver nog inte vara rädd så länge det är kärleken som driver mig.
Det jag har anledning att vara rädd för - det enda - är människor. Människor som grupp är mer inrutade i sina föreställningar, tankemönster och värderingar än vad de vill tro. Men de kan inte såra mig. Inte längre. Jag är stark i mig själv nu.
Nu har min blogg ändrat profil igen. Min sökande färd fortsätter, med en svindlande fart - nästan så det är läskigt. Jag har helt och fullt gett mig hän till min inre sanning och följer bara med som en liten vante på färden. Jag orkar inte kontrollera längre, nu får vi se vart hästarna springer.
Ibland funderar jag givetvis på om jag är riktigt frisk, men samtidigt, spelar det någon roll? Vem kan egentligen avgöra? Huvudsaken är att mina syften är goda och jag behöver nog inte vara rädd så länge det är kärleken som driver mig.
Det jag har anledning att vara rädd för - det enda - är människor. Människor som grupp är mer inrutade i sina föreställningar, tankemönster och värderingar än vad de vill tro. Men de kan inte såra mig. Inte längre. Jag är stark i mig själv nu.
söndag 19 april 2009
Att älska
Jag är en ganska dramatisk människa som nästan helt lever utifrån känslor. Mitt förra inlägg läser jag idag med ett skratt....åh vad nere jag var. Men jag älskar universum, jag älskar allt, och jag vet att när smärtan är nära är det inte långt till svaren. Smärtan agerar vägvisare!
Jag ställde frågor i min desperation som nu har besvarats. Det känns helt underbart och jag älskar att känna flödet stråla genom mig. Den universella intelligensen....finns alltid där för att trösta och visa vägen, om vi bara vågar tro på det och är öppna för dess svar, även om svaren kanske inte alltid är de vi tänkt oss.
Det jag nu har fått till mig är att jag ska våga växa i min självtillit, våga känna kraften och kapaciteten i mitt inre även om den skrämmer mig. Jag vet att samma kraft som bygger upp mig också kan rasera mig och denna insikt är orsaken till min rädsla. Jag är medveten om denna fina balansgång och jag hoppas att jag framöver kommer våga välja kärleken alla gånger istället för att låta rädslan göra inträde. Men nu när jag tänker efter, kanske det ibland även är nödvändigt att låta smärtan få lite plats, känna lite på den, smaka på dess styrka och slappna av i vetskapen om att kärleken trots allt alltid kommer lysa upp i de mörkaste av stunder. Kort och gott, försöka avdramatisera smärtans betydelse.
Min själ har stora visioner mina vänner, så stora att jag inte vet om jag ska bli rädd eller fascinerad av dem. Hur jag hanterar min mänskliga situation i detta livet kommer bli avgörande för hur mycket av dessa visioner jag kommer kunna förverkliga.
Det ska bli en så spännande resa.
Jag ställde frågor i min desperation som nu har besvarats. Det känns helt underbart och jag älskar att känna flödet stråla genom mig. Den universella intelligensen....finns alltid där för att trösta och visa vägen, om vi bara vågar tro på det och är öppna för dess svar, även om svaren kanske inte alltid är de vi tänkt oss.
Det jag nu har fått till mig är att jag ska våga växa i min självtillit, våga känna kraften och kapaciteten i mitt inre även om den skrämmer mig. Jag vet att samma kraft som bygger upp mig också kan rasera mig och denna insikt är orsaken till min rädsla. Jag är medveten om denna fina balansgång och jag hoppas att jag framöver kommer våga välja kärleken alla gånger istället för att låta rädslan göra inträde. Men nu när jag tänker efter, kanske det ibland även är nödvändigt att låta smärtan få lite plats, känna lite på den, smaka på dess styrka och slappna av i vetskapen om att kärleken trots allt alltid kommer lysa upp i de mörkaste av stunder. Kort och gott, försöka avdramatisera smärtans betydelse.
Min själ har stora visioner mina vänner, så stora att jag inte vet om jag ska bli rädd eller fascinerad av dem. Hur jag hanterar min mänskliga situation i detta livet kommer bli avgörande för hur mycket av dessa visioner jag kommer kunna förverkliga.
Det ska bli en så spännande resa.
onsdag 15 april 2009
The missing link
Bajs. Hejsan klagomuren. Nu är jag här igen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu, är så förbannat less på min egen personlighet. Vad har jag att tillföra, egentligen? Det känns som att jag lever i en egen liten illusion där jag tror att jag tänker så himla mycket djupare och längre än "alla andra", men i själva verket är jag nog bara en världsfrånvänd människa som har hittat ursäkter för mina egna romantiserade fantasier.
Idag bröts barriären mellan universitetsvärlden och verkligheten på ett drastiskt sätt. Jag har intervjuat människor inför C-uppsatsen - människor som brinner för det de gör, människor som är beredda att anstränga sig för att verkligen tillföra något till sina verksamheter, människor som ansträngt sig både länge och stort för att uppnå de positioner de har idag. Människor, som godtar illusionen som den absoluta verkligheten, eftersom de klarar av att lägga all sin energi och kraft på att upprätthålla den. Det finns passionerade människor utanför illusionen också. Min vän/bekant E är en sådan person. Hon lever utifrån ett brinnande hjärta och gör det hon tror på, lever till hundra procent efter sin egen sanning och reser jord och rike runt för att förbättra världen.
Nu kommer vi till den intressanta delen. Vart står jag i allt detta? På en fot i den ena världen, på en fot i den andra - inte riktigt nöjd och tillfreds någonstans. Vad håller jag på med? Idag när vi gick in i Svenska Institutets pampiga lokaler invid Stockholms slott och träffade alla Duktiga Människor drabbades jag av en mild panik och känsla av oduglighet. Jag skulle aldrig klara av att ha ett så myndigt jobb, kände jag, och jag skulle faila direkt på en arbetsintervju, de skulle se igenom mig, se att jag inte är på riktigt. Jag lever nämligen varken i illusionen eller utanför den, jag rör mig i ett gränsland någonstans mitt emellan och hittar inte hem.
Jag är trött, trött, trött på mina egna funderingar, filosofier och livsbetraktelser, för de tillför inget i mitt liv. De sätter bara käppar i hjulet för mig och hindrar mig från att leva. Vad jag önskar att jag kunde bestämma mig för en stig och sedan bara vandra på den, släppa loss de enorma krafter och den kapacitet som vilar inom mig, göra något i det verkliga livet. Men jag är rädd för att övermannas av mina egna tankar och "sanningar", att jag plötsligt ska få för mig att vilja släppa taget den dagen jag är på väg mot toppen...på grund av att min inre röst är för stark, och mitt dåliga samvete för stort. Se! Varför ställer jag högre krav på mig själv än andra människor? Är det för att jag VET och SER mer som jag har det, som jag känner moraliskt ansvar? Jag önskar att jag åter kunde få känna barndomens oskyldiga sötma, om så än för en liten stund, så jag kunde koppla av och skifta fokus. Jag vill och orkar inte leva i detta gränsland länge till! Som många människor som har gått igenom trauman brukar säga, ovissheten är värst. Till och med döden skulle kännas som en lättnad för mig, eftersom den är definitiv.
Det här är SKIT och jag måste ta mig ur det på något sätt. Somehow.
WORD.
Idag bröts barriären mellan universitetsvärlden och verkligheten på ett drastiskt sätt. Jag har intervjuat människor inför C-uppsatsen - människor som brinner för det de gör, människor som är beredda att anstränga sig för att verkligen tillföra något till sina verksamheter, människor som ansträngt sig både länge och stort för att uppnå de positioner de har idag. Människor, som godtar illusionen som den absoluta verkligheten, eftersom de klarar av att lägga all sin energi och kraft på att upprätthålla den. Det finns passionerade människor utanför illusionen också. Min vän/bekant E är en sådan person. Hon lever utifrån ett brinnande hjärta och gör det hon tror på, lever till hundra procent efter sin egen sanning och reser jord och rike runt för att förbättra världen.
Nu kommer vi till den intressanta delen. Vart står jag i allt detta? På en fot i den ena världen, på en fot i den andra - inte riktigt nöjd och tillfreds någonstans. Vad håller jag på med? Idag när vi gick in i Svenska Institutets pampiga lokaler invid Stockholms slott och träffade alla Duktiga Människor drabbades jag av en mild panik och känsla av oduglighet. Jag skulle aldrig klara av att ha ett så myndigt jobb, kände jag, och jag skulle faila direkt på en arbetsintervju, de skulle se igenom mig, se att jag inte är på riktigt. Jag lever nämligen varken i illusionen eller utanför den, jag rör mig i ett gränsland någonstans mitt emellan och hittar inte hem.
Jag är trött, trött, trött på mina egna funderingar, filosofier och livsbetraktelser, för de tillför inget i mitt liv. De sätter bara käppar i hjulet för mig och hindrar mig från att leva. Vad jag önskar att jag kunde bestämma mig för en stig och sedan bara vandra på den, släppa loss de enorma krafter och den kapacitet som vilar inom mig, göra något i det verkliga livet. Men jag är rädd för att övermannas av mina egna tankar och "sanningar", att jag plötsligt ska få för mig att vilja släppa taget den dagen jag är på väg mot toppen...på grund av att min inre röst är för stark, och mitt dåliga samvete för stort. Se! Varför ställer jag högre krav på mig själv än andra människor? Är det för att jag VET och SER mer som jag har det, som jag känner moraliskt ansvar? Jag önskar att jag åter kunde få känna barndomens oskyldiga sötma, om så än för en liten stund, så jag kunde koppla av och skifta fokus. Jag vill och orkar inte leva i detta gränsland länge till! Som många människor som har gått igenom trauman brukar säga, ovissheten är värst. Till och med döden skulle kännas som en lättnad för mig, eftersom den är definitiv.
Det här är SKIT och jag måste ta mig ur det på något sätt. Somehow.
WORD.
fredag 10 april 2009
Anyway
People are often unreasonable,
illogical and self-centered;
Forgive them anyway.
If you are kind,
People may accuse you
of selfish, ulterior motives;
Be Kind anyway.
If you are successful,
you will win some false friends and
some true enemies;
Succeed anyway.
People may cheat you;
Be honest and frank anyway.
What you spend years building,
someone could destroy overnight;
Build anyway
If you find serenity and happiness,
they may be jealous;
Be happy anyway.
The good you do today,
people will often forget tomorrow;
Do good anyway.
Give the world the best you have,
and it may never be enough;
Give the world the best you've got anyway.
You see, in the final analysis.
it is between you and God;
It is never between you and them anyway.
GLAD PÅSK!!
illogical and self-centered;
Forgive them anyway.
If you are kind,
People may accuse you
of selfish, ulterior motives;
Be Kind anyway.
If you are successful,
you will win some false friends and
some true enemies;
Succeed anyway.
People may cheat you;
Be honest and frank anyway.
What you spend years building,
someone could destroy overnight;
Build anyway
If you find serenity and happiness,
they may be jealous;
Be happy anyway.
The good you do today,
people will often forget tomorrow;
Do good anyway.
Give the world the best you have,
and it may never be enough;
Give the world the best you've got anyway.
You see, in the final analysis.
it is between you and God;
It is never between you and them anyway.
GLAD PÅSK!!
söndag 5 april 2009
Jag kan inte hålla tyst
Åh vad det är skönt med en egen blogg ibland, så man kan tala ut och släppa på fördämningarna utan att någon annan har möjlighet att lägga sig i vad som skrivs!! Jag brukar inte välja att irritera mig på saker eftersom det är slöseri med energi. Det finns dock ett ämne som jag kan reta upp mig rejält på och det rör vissa människors förhållande till det här med barn och familj.
Frågar man vissa människor varför de väljer att skaffa barn kan man få det ena förskräckliga svaret efter det andra. Många vill ha en liten kopia av sig själva eller någonting som ger livet mening, andra vill fylla ett tomrum eller bara känna sig behövda. Alla dessa anledningar till att skaffa barn är för mig helt oacceptabla. Barn är inte till för att lappa ihop såriga själar eller bekräfta osäkra föräldrar! Om man skaffar barn för att lösa ett problem så för man ju automatiskt över problemet på barnet, dels för att man själv inte är klar över vilka drivkrafter man styrs av, och vad blir man för förälder då? Men även för att barnet föds med en förväntan att det ska bidra med något speciellt till föräldern.
Barn är barn, livets gåva till sig självt, sprungna ur kärlek och okränkbara. Frågan innan man skaffar barn borde vara: Vad har jag att erbjuda ett barn? snarare än det motsatta.
Frågar man vissa människor varför de väljer att skaffa barn kan man få det ena förskräckliga svaret efter det andra. Många vill ha en liten kopia av sig själva eller någonting som ger livet mening, andra vill fylla ett tomrum eller bara känna sig behövda. Alla dessa anledningar till att skaffa barn är för mig helt oacceptabla. Barn är inte till för att lappa ihop såriga själar eller bekräfta osäkra föräldrar! Om man skaffar barn för att lösa ett problem så för man ju automatiskt över problemet på barnet, dels för att man själv inte är klar över vilka drivkrafter man styrs av, och vad blir man för förälder då? Men även för att barnet föds med en förväntan att det ska bidra med något speciellt till föräldern.
Barn är barn, livets gåva till sig självt, sprungna ur kärlek och okränkbara. Frågan innan man skaffar barn borde vara: Vad har jag att erbjuda ett barn? snarare än det motsatta.
måndag 30 mars 2009
Förlåt mig....
...om min blogg är tråkig och pretentiös. Varför nu den inte skulle få vara det? Jag skriver tyvärr inte för att 1) roa er läsare, det finns det andra som gör så mycket bättre - till exempel den här killen: http://magnusskoglunds.blogg.se/ Jag har skrattat åt hans bloggar ett bra tag nu, gör det ni också! Han verkar ha en outsinlig källa till kreativitet, fantasi och humor.
Inte heller skriver jag för att 2) skapa en fan club. Även om jag i mina rosa flickdrömmar ibland fantiserar om att prinsen på den vite springaren = min själsfrände, ska råka snubbla över min blogg och förstå vilket kap jag är ;) Nä, faktum är att jag skriver helt och hållet för min egen skull. Bloggen är mitt eget personliga lilla utrymme där jag vädrar tankar som cirkulerar i mitt innersta, men som så många inte känner till. För det tredje och sista 3) har min blogg knappt några läsare, så ni är inte så många som behöver lida ;) Jag tänker inte göra något för att locka större publik, jag tror att rätt sorts människor kommer hitta hit med tiden ändå. Hur, det får universum avgöra.
Jag hade ett speciellt möte med en människa vid namn E (du vet vem du är) för någon månad sedan, och sedan dess har mitt liv tagit en ny riktning. Det mötet var en milstolpe i mitt liv, och en påminnelse till mig själv att våga stå upp för den jag är fullt ut. I alla dessa år har jag gått omkring och anpassat mig till omvärlden, försökt vara som alla andra, försökt smälta in. Känt att den djupa delen av mig varit en belastning som jag försökt vända mig ifrån på alla tänkbara sätt och vis. Jag har till och med hatat den så mycket i perioder, att jag försökt skapa ett alter-ego - vilket inte har fungerat.
Jag känner annorlunda idag, och den här känslan är alldeles färsk och ny. Min nya känsla bottnar i en självkänsla och kärlek till det egna jaget, så stark att det inte spelar någon roll vad en endaste människa tycker om mig där ute. Under så många år törstade jag efter att bli sedd och få andra människors bekräftelse, men det behöver jag inte längre. Det gapande hålet i min själ är numera fyllt av kärlek och självtillit. There is no more hole in my soul....
Det är inte vad andra människor tycker om mig som avgör vem jag är. Om jag umgås med tre olika grupper av människor, och sedan ber dem sammanfatta sina intryck av mig, så kommer dessa att skilja sig åt. Betyder det att jag är olika personer med olika människor? Kanske. Men det viktigaste av allt är att ingen grupp kan se allt. Ingen grupp kan förstå mina syften fullt ut.
Jag är min egen närmaste, och det som avgör vem jag är, är vad jag gör, och i vilka syften jag gör det. Jag är min egen mor, lekledare och partner. Med åren har jag lärt känna mig själv allt bättre och vet när det är dags för intellektuell stimulans, träning, äventyr eller kärlek. Jag är min egen lifecoach som ser efter mig själv, för en dialog med mig själv och ser till att rasta mig själv när jag har tråkigt. Det är underbart att jag kan ha alla dessa funktioner i en enda enhet! Haha!!! En sådan källa till lycka och inre frid! Tack för att jag har förstått.
Sanningen ekar alltid i tystnaden.
En ros till dig E som visade mig vägen!!!
Inte heller skriver jag för att 2) skapa en fan club. Även om jag i mina rosa flickdrömmar ibland fantiserar om att prinsen på den vite springaren = min själsfrände, ska råka snubbla över min blogg och förstå vilket kap jag är ;) Nä, faktum är att jag skriver helt och hållet för min egen skull. Bloggen är mitt eget personliga lilla utrymme där jag vädrar tankar som cirkulerar i mitt innersta, men som så många inte känner till. För det tredje och sista 3) har min blogg knappt några läsare, så ni är inte så många som behöver lida ;) Jag tänker inte göra något för att locka större publik, jag tror att rätt sorts människor kommer hitta hit med tiden ändå. Hur, det får universum avgöra.
Jag hade ett speciellt möte med en människa vid namn E (du vet vem du är) för någon månad sedan, och sedan dess har mitt liv tagit en ny riktning. Det mötet var en milstolpe i mitt liv, och en påminnelse till mig själv att våga stå upp för den jag är fullt ut. I alla dessa år har jag gått omkring och anpassat mig till omvärlden, försökt vara som alla andra, försökt smälta in. Känt att den djupa delen av mig varit en belastning som jag försökt vända mig ifrån på alla tänkbara sätt och vis. Jag har till och med hatat den så mycket i perioder, att jag försökt skapa ett alter-ego - vilket inte har fungerat.
Jag känner annorlunda idag, och den här känslan är alldeles färsk och ny. Min nya känsla bottnar i en självkänsla och kärlek till det egna jaget, så stark att det inte spelar någon roll vad en endaste människa tycker om mig där ute. Under så många år törstade jag efter att bli sedd och få andra människors bekräftelse, men det behöver jag inte längre. Det gapande hålet i min själ är numera fyllt av kärlek och självtillit. There is no more hole in my soul....
Det är inte vad andra människor tycker om mig som avgör vem jag är. Om jag umgås med tre olika grupper av människor, och sedan ber dem sammanfatta sina intryck av mig, så kommer dessa att skilja sig åt. Betyder det att jag är olika personer med olika människor? Kanske. Men det viktigaste av allt är att ingen grupp kan se allt. Ingen grupp kan förstå mina syften fullt ut.
Jag är min egen närmaste, och det som avgör vem jag är, är vad jag gör, och i vilka syften jag gör det. Jag är min egen mor, lekledare och partner. Med åren har jag lärt känna mig själv allt bättre och vet när det är dags för intellektuell stimulans, träning, äventyr eller kärlek. Jag är min egen lifecoach som ser efter mig själv, för en dialog med mig själv och ser till att rasta mig själv när jag har tråkigt. Det är underbart att jag kan ha alla dessa funktioner i en enda enhet! Haha!!! En sådan källa till lycka och inre frid! Tack för att jag har förstått.
Sanningen ekar alltid i tystnaden.
En ros till dig E som visade mig vägen!!!söndag 29 mars 2009
Det kommer en dag....
Det kommer en dag, då allt du för tillfället investerar i kommer förlora sitt värde. En dag kommer mattan att ryckas undan och du kommer känna dig vilsen. Den dagen kommer du förstå, att du bedragit dig själv. Den dagen kommer du förstå, att allt du höll för sant, inte var mer än en illusion skapad av dig själv. Du kommer känna dig tom. Men samtidigt kommer du höra den enkla sanningen som alltid viskar i tystnaden, och du kommer kunna möta min blick.
torsdag 26 mars 2009
Gudomligt inspirerad
Jag känner mig gudomligt inspirerad just nu. Det är det enda uttryck som kan förmedla hur lycklig jag är. Jag känner mig kär. Jag är kär. Kär i livet! Jag har alla möjligheter jag vill ha. Livet är fantastiskt, och jag är glad att jag får vara här och njuta en liten, liten stund.
Solen skiner med mig. Kan du känna den?
Solen skiner med mig. Kan du känna den?lördag 21 mars 2009
I do my best
I did let go of all of my thoughts. The freedom of innocence!
That won´t help me change my feelings, though....
...I will probably be standing on the threshold, watching.....
That won´t help me change my feelings, though....
...I will probably be standing on the threshold, watching.....
onsdag 18 mars 2009
Because everyone deserves to be free
Ibland tar man beslut som inte känns 100% rätt i stunden, för att man vet att de kommer gynna ens mer långtgående planer. Ett sådant beslut är det om att jobba på en yacht i Medelhavet.I mitt sinne flyger jag alltid högt, högt, i luften, vilket gör att jag ibland glömmer att det faktiskt finns en väg mellan tanke och handling. En process måste existera i den fysiska världen! Jag är dynamisk, och rastlös, på gott och ont. På senare år har jag alltmer lärt mig hantera dessa sidor hos mig själv och försöker numera att hitta en balans mellan kreativitet och uthållighet.
Jag vet att det bara är kärlekens existens i mitt liv som gör skillnaden mellan en meningslös och en meningsfull tillvaro. När det jag gör präglas av kärlek och engagemang arbetar jag med mig själv istället för mot mig själv. Det jag skapar, stort och smått, känns plötsligt betydelsefullt när det påverkar andra människor i en positiv riktning. När jag låter kärleken stråla igenom mig och skina på andra runtomkring, må så vara människor, djur eller växter, då är jag fri. Fri - därför att jag samarbetar med den grundläggande kraften i universum, därför att jag tillåter mig att vara DET JAG ÄR.
tisdag 17 mars 2009
Yachtlife
Idag har jag bestämt mig för att gå en Basic Safety utbildning vecka 17. Det är det sista steget mot att få jobba i Medelhavet. Att åka ner dit kommer nog inte vara så utvecklande för min personlighet, men för min ekonomi ;) När jag kommer hem kan jag vara trygg och fri - det jag alltid har drömt om.
Mediterranean sea, here I come!
onsdag 11 mars 2009
Min största kärlek
Min allra största kärlek är kärleken till skapelsen, till alltet, livet. Det är väl tur det, hur hade jag annars överlevt de gånger min kärlek till en människa gått förlorad? Det finns så mycket vackert i livet att se, så många äventyr som väntar runt knuten och så mycket underbara människor att träffa.
The world is a playground...we know that when we are small, but then, somewhere along the way....we forget it.
Här ser ni mig i färd med att utöva en av de saker jag älskar aaaaallra mest (tävling i slalom för två veckor sedan):
The world is a playground...we know that when we are small, but then, somewhere along the way....we forget it.
Här ser ni mig i färd med att utöva en av de saker jag älskar aaaaallra mest (tävling i slalom för två veckor sedan):
söndag 8 mars 2009
Dancing Shadows
Resan är målet, för egentligen är vi ju redan där. Allt annat är illusion. Jag hoppas bara jag finner en väg ut ur detta mentala vacuum snart för här, där jag befinner mig, så ÄR jag bara. Jag börjar känna vittringen av ett mentalt mögel som lägger sordi på hela min livsupplevelse och berövar mig på min tid och livsglädje. Jag gör ingenting, jag VILL inte göra någonting, jag har inga MÅL, inga SMÄRTOR, inga DRÖMMAR jag vill förverkliga eftersom jag redan är där. Jag är där, överallt. Utan att ens göra något... Ibland kliver jag ut i ljuset från min skyddade verkstad och drabbas av panik för att jag inte gör något i realiteten. Jag brukar i dessa stunder titta på allt och bli rädd, för där ute känns allting främmande. Där ute tar folk livet på största allvar, de tror på det vi ser och gör, och lämnar mig därmed i ett ingemansland där jag varken passar in som människa eller ande. Jag bara tittar på folk jämt, jag tittar. Jag förstår inte och ibland tror jag att jag kommer förstå om jag tittar mer. Men jag ser inget, för jag ser rakt igenom allt, allt är som skuggor som dansar framför mina ögon.
lördag 7 mars 2009
The man behind the mask
Det ekar en stor tomhet bakom allt jag gör nu, men jag är inte deprimerad, nej....jag ser. Ibland önskar jag att någon kunde stänga mina ögon, om så för ett tag. Men jag antar att man får göra det bästa utifrån de förutsättningar man har, vilken nivå man än befinner sig på....
Jag är trött på mig själv.
Jag är trött på mig själv.
onsdag 4 mars 2009
Den andra sidan
Metaforen "Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet" skulle i mitt liv direkt kunna översättas till "Livet är alltid mycket bättre i den andra dimensionen"...jag har alltid haft en väldigt stark dödslängtan, en saknad efter något någon annanstans. Redan som liten brukade jag sätta mig för mig själv vid fönstret och titta ut på regnet som strilade ner, allt medan mina tankar flög iväg någon annanstans...det har alltid känts som att jag har saknat något. Det jag saknar är känslan av att vara ett med alltet, den stora omfamning som det innebär att gå upp i den kosmiska själen....den kärleken saknar jag just nu, väldigt starkt.
måndag 2 mars 2009
Göra slut med vänner
Många anser det tabu att göra slut med vänner, men från min sida ligger det aldrig så mycket känslor i sådana beslut. De sårade känslorna är över och bearbetade för längesedan. Däremot har alla svek dödat vänskapen...varför det inte känns särskilt sorgligt när ett sådant steg väl ska tas. Lagen om orsak och verkan följer oss hela livet....(Därmed bör man vara väldigt försiktig med att bedöma situationer man inte har någon insyn i.) Jag har gjort slut med två av mina närmsta vänner senaste halvåret....av några enkla orsaker....
1) Man kan aldrig hjälpa människor som inte vill hjälpa sig själva.
Mitt tålamod är stort men nu har väldigt många år passerat....
2) Man har själv ett eget värde och de människor man omger sig med ska reflektera detta.
Tyvärr har ni aldrig sett mig, för ni har alltid haft fullt upp mer era problem....
Jag lämnar er åt ert eget öde nu. Jag vill be er om ursäkt för den del av mitt beteende som ni inte förstår. Jag har försökt hjälpa er i så många år men ni har aldrig varit öppna för förändring. Jag har undrat varför jag överhuvudtaget funnits där, gång på gång, när ni trots era misslyckanden alltid valt samma väg - IGEN! Den dag ni bestämmer er för att slita er loss från den misär ni ständigt väljer, och vill se det vackra i livet...den dagen kommer jag finnas här som ert största stöd för att visa er all glädje och kärlek - då kan ni förhoppningsvis ta emot den....
1) Man kan aldrig hjälpa människor som inte vill hjälpa sig själva.
Mitt tålamod är stort men nu har väldigt många år passerat....
2) Man har själv ett eget värde och de människor man omger sig med ska reflektera detta.
Tyvärr har ni aldrig sett mig, för ni har alltid haft fullt upp mer era problem....
Jag lämnar er åt ert eget öde nu. Jag vill be er om ursäkt för den del av mitt beteende som ni inte förstår. Jag har försökt hjälpa er i så många år men ni har aldrig varit öppna för förändring. Jag har undrat varför jag överhuvudtaget funnits där, gång på gång, när ni trots era misslyckanden alltid valt samma väg - IGEN! Den dag ni bestämmer er för att slita er loss från den misär ni ständigt väljer, och vill se det vackra i livet...den dagen kommer jag finnas här som ert största stöd för att visa er all glädje och kärlek - då kan ni förhoppningsvis ta emot den....
onsdag 25 februari 2009
(Parentes)
Jag hade egentligen inte tänkt att den här bloggen skulle vara utlopp för känslomässig frustration. Idag kan jag dock inte låta bli att skriva av mig. Det är såhär det är, att vara jag. Sicken skitdag.
Ibland undrar jag hur någon som jag överhuvudtaget har kunnat avlas fram. Jag måste ju ha en skojig uppsättning gener - kanske något av intresse för en evolutionsforskare eller dylik person. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket själ och hjärta jag lägger i att lära mig positivt tänkande, jag mår kasst ändå. Vissa saker klarar jag fortfarande inte av att värja mig mot. Fenomenet stavas kärlek. I det här avseendet syftar jag på den mänskliga, subjektiva, minimala men ändå så kraftfulla kärlek som kan uppstå när två människor möts och det säger klick. Jag saknar honom. Riktigt mycket, faktiskt. Så mycket att jag väljer att sätta mig ner och skriva det trots att jag missar mitt tåg. Jag gillar inte att ha känslor på detta sätt. Det gör en så försvarslös. Även om jag med åren lyckats stärka mitt fort med soldater så finns det fortfarande en underjordisk gång som jag inte lyckas kontrollera. Den underminerar alla mina försök att hålla ett stabilt försvar. Jag vill inte att någon ska gå in där, HÖR NI DET!??!!
Ibland undrar jag hur någon som jag överhuvudtaget har kunnat avlas fram. Jag måste ju ha en skojig uppsättning gener - kanske något av intresse för en evolutionsforskare eller dylik person. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket själ och hjärta jag lägger i att lära mig positivt tänkande, jag mår kasst ändå. Vissa saker klarar jag fortfarande inte av att värja mig mot. Fenomenet stavas kärlek. I det här avseendet syftar jag på den mänskliga, subjektiva, minimala men ändå så kraftfulla kärlek som kan uppstå när två människor möts och det säger klick. Jag saknar honom. Riktigt mycket, faktiskt. Så mycket att jag väljer att sätta mig ner och skriva det trots att jag missar mitt tåg. Jag gillar inte att ha känslor på detta sätt. Det gör en så försvarslös. Även om jag med åren lyckats stärka mitt fort med soldater så finns det fortfarande en underjordisk gång som jag inte lyckas kontrollera. Den underminerar alla mina försök att hålla ett stabilt försvar. Jag vill inte att någon ska gå in där, HÖR NI DET!??!!
söndag 22 februari 2009
Livet innehåller så mycket svåra frågor
Jag har alltid haft en vision inom mig att jag ska göra något viktigt för världen. Jag har traskat på många stigar men bytt spår eftersom det jag gjort inte känts tillräckligt VIKTIGT. Jag har tänkt: "vad håller jag på med?" "för det här verkligen världen framåt?" och så vidare...jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att jag bara ska vara en bricka i spelet som alla andra. Gå till jobbet dag ut och dag in, ha mina semesterdagar, låta livet ha sin gilla gång, se på misären runtom i världen för att bara rycka på axlarna och säga "vad ska jag göra åt det?". Den nonchalansen har inte riktigt känts som JAG.
Jag vet att det inte finns någon högre makt som sitter och dömer det jag gör eller inte gör. Det som är, det ÄR. Allt är en del av helheten och det finns inget som är bättre eller sämre. Att värdera mina, och andras handlingar också för den delen, är helt upp till mig. Jag är fri att göra precis det jag vill och känner för i livet. Jag vet bara inte på vilken nivå jag ska välja att leva.
Jag har konstant en inre dragkamp mellan min personlighet och mitt högre jag. Sista tiden har jag inte alls känt mig som en "world saviour". Tankarna på att institutionalisera mig och jobba för något verk eller någon organisation har inte känts lockande. Ibland kommer mitt lilla ego fram, som gärna sätter nöjen före de insikter som levereras till mig från den högre dimensionen. Ibland vill min personlighet bara ha kul, rastas och roas. Jag vill inte ha tråkigt i livet för då går jag på tomgång. När jag är uppfylld av kärlek för något jag gör är det som att tiden står still. Då känns det plötsligt inte som ARBETE utan mer som NÖJE.
Jag skulle definitivt känna mig som en bättre människa om jag jobbade för att människor i U-länder ska få mat för dagen än om jag lärde folk att åka skidor. Det senare valet skulle dock kännas falskt, eftersom jag är medveten om att jag inte jobbar för det viktigaste här på jorden. Samtidigt skulle jag, i ärlighetens namn, leva ett lyckligare liv om jag slapp se all misär, och jag tror att jag skulle nå högre höjder av glädje om jag fick utöva något som jag känner sådan kärlek för. Jag skäms för att skriva detta, det gör jag verkligen. Att överhuvudtaget ställa dessa områden mot varandra är ett hån mot de människor som svälter. Men jag kan inte rå för att det är denna dragkamp som äger rum inuti mig. Dessa två olika poler, dessa två olika sanningar. En annan aspekt är ju att alla människor omöjligtvis kan jobba med till exempel svältande barn. Trots allt finns det ju så många fler områden i livet att upptäcka, livet är inte bara hemskt utan innehåller många glädjeämnen också. Gör jag något viktigt om jag bidrar till glädje för människor?
Hur vet man vilken sanning som är mest sann? Jo, det beror ju givetvis på vilken synvinkel man har. Okunskap leder ofta till att människor accepterar osanningar saker som sanna. Det är helt okej att leva ett förkastligt liv om man verkligen, i sitt hjärta, gör det i tron att man gör rätt. Man skuldbelägger ju exempelvis inte barn, som har en begränsad världsuppfattning, eftersom de för tillfället inte KAN veta mer. Hur är det med mig, och alla andra vuxna människor då, som VET att vi gör fel men gör det ändå? Jag är medveten om att det mesta jag tar för mig i livet idag har en negativ miljöpåverkan och när jag tänker på det lägger det sordi på min livsglädje. Så vad är egentligen det rätta? Borde jag bosätta mig ute i skogen i en hydda och leva på rötter? Jag vet inte om det skulle hjälpa. Då kommer jag bara gå till historien som ytterligare en knäppgök som ballade ur, levde mitt lilla liv som enstöring och dog. Jag är tveksam på att det valet skulle göra något bestående intryck på människor.
Åh alla dessa frågor....jag har inga svar. Har du?
Jag vet att det inte finns någon högre makt som sitter och dömer det jag gör eller inte gör. Det som är, det ÄR. Allt är en del av helheten och det finns inget som är bättre eller sämre. Att värdera mina, och andras handlingar också för den delen, är helt upp till mig. Jag är fri att göra precis det jag vill och känner för i livet. Jag vet bara inte på vilken nivå jag ska välja att leva.
Jag har konstant en inre dragkamp mellan min personlighet och mitt högre jag. Sista tiden har jag inte alls känt mig som en "world saviour". Tankarna på att institutionalisera mig och jobba för något verk eller någon organisation har inte känts lockande. Ibland kommer mitt lilla ego fram, som gärna sätter nöjen före de insikter som levereras till mig från den högre dimensionen. Ibland vill min personlighet bara ha kul, rastas och roas. Jag vill inte ha tråkigt i livet för då går jag på tomgång. När jag är uppfylld av kärlek för något jag gör är det som att tiden står still. Då känns det plötsligt inte som ARBETE utan mer som NÖJE.
Jag skulle definitivt känna mig som en bättre människa om jag jobbade för att människor i U-länder ska få mat för dagen än om jag lärde folk att åka skidor. Det senare valet skulle dock kännas falskt, eftersom jag är medveten om att jag inte jobbar för det viktigaste här på jorden. Samtidigt skulle jag, i ärlighetens namn, leva ett lyckligare liv om jag slapp se all misär, och jag tror att jag skulle nå högre höjder av glädje om jag fick utöva något som jag känner sådan kärlek för. Jag skäms för att skriva detta, det gör jag verkligen. Att överhuvudtaget ställa dessa områden mot varandra är ett hån mot de människor som svälter. Men jag kan inte rå för att det är denna dragkamp som äger rum inuti mig. Dessa två olika poler, dessa två olika sanningar. En annan aspekt är ju att alla människor omöjligtvis kan jobba med till exempel svältande barn. Trots allt finns det ju så många fler områden i livet att upptäcka, livet är inte bara hemskt utan innehåller många glädjeämnen också. Gör jag något viktigt om jag bidrar till glädje för människor?
Hur vet man vilken sanning som är mest sann? Jo, det beror ju givetvis på vilken synvinkel man har. Okunskap leder ofta till att människor accepterar osanningar saker som sanna. Det är helt okej att leva ett förkastligt liv om man verkligen, i sitt hjärta, gör det i tron att man gör rätt. Man skuldbelägger ju exempelvis inte barn, som har en begränsad världsuppfattning, eftersom de för tillfället inte KAN veta mer. Hur är det med mig, och alla andra vuxna människor då, som VET att vi gör fel men gör det ändå? Jag är medveten om att det mesta jag tar för mig i livet idag har en negativ miljöpåverkan och när jag tänker på det lägger det sordi på min livsglädje. Så vad är egentligen det rätta? Borde jag bosätta mig ute i skogen i en hydda och leva på rötter? Jag vet inte om det skulle hjälpa. Då kommer jag bara gå till historien som ytterligare en knäppgök som ballade ur, levde mitt lilla liv som enstöring och dog. Jag är tveksam på att det valet skulle göra något bestående intryck på människor.
Åh alla dessa frågor....jag har inga svar. Har du?
onsdag 18 februari 2009
Mitt val?
Jag undrar ofta vilken nivå jag ska lägga mig på i mitt liv. Kan jag vara medveten, men ändå försöka leva i illusionen så gott det går, eller borde jag välja att helt och hållet uppleva livet ur en högre dimension? Frågan är svår. Även om jag väljer att låtsats som jag tror på illusionen kommer sanningen alltid eka inom mig. Frågan är, medför insikten att jag har har större skyldigheter än andra? Det funderar jag mycket på. Man kan aldrig lägga skulden på ett barn som inte vet, men att veta, och ändå agera annorlunda, är inte det det mest nonchalanta en människa kan göra?
måndag 16 februari 2009
onsdag 11 februari 2009
Omvärlden är blott en teaterscen
Varje dag händer saker i ens liv, stora som små. Livet själv består av en enda lång kedja av händelser. Dessa händelser fungerar som triggerpunkter som sätter igång reaktioner hos oss. För att konkretisera vad jag menar kan jag försöka bildliggöra påståendet med en liten modell. Antag att händelse X inträffar. Antag att många olika personer utsätts för denna händelse X. Reaktionerna kommer variera lika mycket som personerna är till antalet. Alla har vi våra egna känslor knutna till olika fenomen i vardagen. Om jag exempelvis nämner ordet "sex" kommer den första tanke som associeras med ordet skilja sig åt beroende på vilken människa jag frågar. Tänkbara svar skulle kunna vara: "siffra", "naket", "skönt", "utlämnande", "smutsigt"..med mera, med mera....Oftast bygger associationerna på händelser bakåt i tiden, det kan vara värderingar vi blivit matade med sedan barndomen, eller som är rådande inom det samhälle eller den grupp av människor vi väljer att leva i. Många människor fortsätter att ha samma värderingar som de är vana vid och som de alltid haft därför att det:
1) känns tryggt
2) skapar en känsla av identitet och tillhörighet med andra som känner samma sak
3) gör livet lättare
Mitt mål i livet är, och har alltid varit, att vara FRI. Jag tycker inte om begränsningar, just därför att jag vet, att min själ är konturlös, enorm och utan gränser. Alla dessa händelser som livet utgörs av är inget annat än följder av orsak och verkan, samt en möjlighet för oss att skapa oss en identitet genom våra reaktionsmönster och ställningstaganden. Jag är så löjligt medveten om detta spel som försiggår dag efter dag, som är personlighetsskapande. När jag var yngre var jag bunden i olika sociala mönster och ångestbeteenden som bottnade sig i att jag trodde den mänskliga illusionen var sann - all ångest var på riktigt, alla beslut så viktiga. Befrielsen idag ligger i att jag vet att mina reaktioner är betydelselösa, eftersom de ändå är lika flytande som rinnande vatten. Alla reaktioner går in i varandra och allt finns inom mig. När jag utsätts för händelse X vet jag att jag, beroende på vem jag vill vara (och det är helt och hållet upp till mig), kan välja på lika många reaktioner som det finns människor. Detta gör att jag har en svag känsla av identitet och kan egentligen inte känna gemenskap med människor i mer än enstaka aspekter. Även vid de tillfällen jag känner samförstånd, vet jag att det kan omkullkastas nästa gång jag får en ny känsla för vilka aspekter jag vill uttrycka och uppleva. Allt är en illusion. Jag är ingen, och samtidigt är jag allt. Det är svårt att ta beslut i livet när man är medveten om allt detta. Livet är blott en teaterscen där jag har möjlighet att spela en av rollerna, om jag vill gå in i illusionen. Problemet är väl just att jag inte gör det. Jag är fortfarande chockad över min upptäckt och har inte smält den än. Förhoppningen är att jag kommer lära mig att leva i två världar samtidigt vilken är den svåraste balansgång jag vet.
Jag tror inte meningen med livet är att hitta en enda fast partner att klamra sig fast vid, ur mitt perspektiv skulle det bara verka begränsande. Att jag ska bli älskad av någon förutsätter ju att jag ÄR någon...men jag är konturlös egentligen och den form jag antar är bara den jag valt för stunden. När jag känner för att ändra min ytliga framställning kanske jag inte längre lever upp till de orsaker varför min partner valde mig. Värderingar och reaktionmönster är inga konstanter i mitt liv, trots att det är dessa som skapar våra jag. Därför ser jag det som omöjligt att finna en livskamrat. Det bekymrar inte mig så jättemycket, mer min familj, som undrar varför jag aldrig kan presentera en pojkvän. Jag är fullständigt medveten om orsaken men den är lite svår att förklara. Ordens begränsning är ett stort problem i abstrakta frågor men jag hoppas jag har gjort mig förstådd...
Som min vän E skrev för ett tag sedan: Livet är alldeles betydelselöst, men ändå det vackraste som finns....
1) känns tryggt
2) skapar en känsla av identitet och tillhörighet med andra som känner samma sak
3) gör livet lättare
Mitt mål i livet är, och har alltid varit, att vara FRI. Jag tycker inte om begränsningar, just därför att jag vet, att min själ är konturlös, enorm och utan gränser. Alla dessa händelser som livet utgörs av är inget annat än följder av orsak och verkan, samt en möjlighet för oss att skapa oss en identitet genom våra reaktionsmönster och ställningstaganden. Jag är så löjligt medveten om detta spel som försiggår dag efter dag, som är personlighetsskapande. När jag var yngre var jag bunden i olika sociala mönster och ångestbeteenden som bottnade sig i att jag trodde den mänskliga illusionen var sann - all ångest var på riktigt, alla beslut så viktiga. Befrielsen idag ligger i att jag vet att mina reaktioner är betydelselösa, eftersom de ändå är lika flytande som rinnande vatten. Alla reaktioner går in i varandra och allt finns inom mig. När jag utsätts för händelse X vet jag att jag, beroende på vem jag vill vara (och det är helt och hållet upp till mig), kan välja på lika många reaktioner som det finns människor. Detta gör att jag har en svag känsla av identitet och kan egentligen inte känna gemenskap med människor i mer än enstaka aspekter. Även vid de tillfällen jag känner samförstånd, vet jag att det kan omkullkastas nästa gång jag får en ny känsla för vilka aspekter jag vill uttrycka och uppleva. Allt är en illusion. Jag är ingen, och samtidigt är jag allt. Det är svårt att ta beslut i livet när man är medveten om allt detta. Livet är blott en teaterscen där jag har möjlighet att spela en av rollerna, om jag vill gå in i illusionen. Problemet är väl just att jag inte gör det. Jag är fortfarande chockad över min upptäckt och har inte smält den än. Förhoppningen är att jag kommer lära mig att leva i två världar samtidigt vilken är den svåraste balansgång jag vet.
Jag tror inte meningen med livet är att hitta en enda fast partner att klamra sig fast vid, ur mitt perspektiv skulle det bara verka begränsande. Att jag ska bli älskad av någon förutsätter ju att jag ÄR någon...men jag är konturlös egentligen och den form jag antar är bara den jag valt för stunden. När jag känner för att ändra min ytliga framställning kanske jag inte längre lever upp till de orsaker varför min partner valde mig. Värderingar och reaktionmönster är inga konstanter i mitt liv, trots att det är dessa som skapar våra jag. Därför ser jag det som omöjligt att finna en livskamrat. Det bekymrar inte mig så jättemycket, mer min familj, som undrar varför jag aldrig kan presentera en pojkvän. Jag är fullständigt medveten om orsaken men den är lite svår att förklara. Ordens begränsning är ett stort problem i abstrakta frågor men jag hoppas jag har gjort mig förstådd...
Som min vän E skrev för ett tag sedan: Livet är alldeles betydelselöst, men ändå det vackraste som finns....
söndag 8 februari 2009
The road to nothingness
Varsågoda, här kommer ett vackert, väldigt speciellt stycke.
Känn lugnet.
http://www.youtube.com/watch?v=qcyqi_A68to
Känn lugnet.
http://www.youtube.com/watch?v=qcyqi_A68to
onsdag 4 februari 2009
Another common illusion
Det är lätt att falla in i det illusionistiska tänkandet att andra människor är bättre än en själv. Man är så van att se sina egna talanger att man nästan kan bli "blind" för dem, men icke desto mindre finns de där. Det är viktigt att komma ihåg att vi alla representerar en del av det stora alltet. Alla är vi lika länkade till det, och tillsammans utgör vi den kosmiska själen. Steg ett heter inte avund, steg ett heter självaktning. När man respekterar sig själv och älskar sig själv just för det unikum man är, kan man tillåta sig att älska och beundra andra - utan att det förminskar ens eget jag. Tillsammans älskar vi det vackra i varandra, vi är mångfalden och den är fantastisk.
Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss - skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.
Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi befriat oss från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.
Nelson Mandela, 1994
Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga.Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss - skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen - hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa, så att andra människor i din närhet ska slippa känna sig osäkra.
Vi föddes att förverkliga Guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss, den finns i alla. Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma. När vi befriat oss från vår egen rädsla, gör vår närvaro andra automatiskt fria.
Nelson Mandela, 1994
The Illusion
There is an idea of Me; some kind of abstraction. But there is no real me: only an entity, something illusory. Although I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable... I simply am not there.
söndag 1 februari 2009
Som natt och dag
Som natt och dag
Är jag
Har svårt att förstå varför begreppet balans är så frånvarande i mitt liv. Ena dagen tyst och introvert som en mussla, upptagen med tankar och existensiella besvär, för att i nästa andetag, som en motreaktion på mitt eget dystra mörker, kliva fram som en sprudlande glad och energisk person. Inte heller spar jag på mina krafter när de kommer till mig. Hur gör man det? Då vill jag bara ge, leva, skratta, njuta, ge mig hän....älska livet, så som bara jag kan göra.
Idag har min glädje inte känt några gränser. Jag hade ett långt samtal med en vän igår kväll, och kände mig på något sätt lycklig, lugnad och befriad i morse när jag vaknade. Hon jordade mig, vilket är bra för mig. Ibland behöver jag någon som liksom rycker tag i mig och drar ner mig på jorden igen. Någon som öppnar dörren till mitt isolerade rum och visar mig vägen ut. Här är jag!
Lyckan har idag bestått av att giva...att ge, skänker ojämförbar tillfredsställelse. Tänk vilken skillnad man kan göra i människors liv genom lite omtanke och hjälpsamhet. Tänk vilken harmoni som finns i att leva i samklang med universums främsta kraft - kärleken....
Som natt och dag
Är jag
Och natt och dag
Älskar jag
Jag vill bara säga förlåt, alla. Förlåt för att jag försvinner ibland.
Är jag
Har svårt att förstå varför begreppet balans är så frånvarande i mitt liv. Ena dagen tyst och introvert som en mussla, upptagen med tankar och existensiella besvär, för att i nästa andetag, som en motreaktion på mitt eget dystra mörker, kliva fram som en sprudlande glad och energisk person. Inte heller spar jag på mina krafter när de kommer till mig. Hur gör man det? Då vill jag bara ge, leva, skratta, njuta, ge mig hän....älska livet, så som bara jag kan göra.
Idag har min glädje inte känt några gränser. Jag hade ett långt samtal med en vän igår kväll, och kände mig på något sätt lycklig, lugnad och befriad i morse när jag vaknade. Hon jordade mig, vilket är bra för mig. Ibland behöver jag någon som liksom rycker tag i mig och drar ner mig på jorden igen. Någon som öppnar dörren till mitt isolerade rum och visar mig vägen ut. Här är jag!
Lyckan har idag bestått av att giva...att ge, skänker ojämförbar tillfredsställelse. Tänk vilken skillnad man kan göra i människors liv genom lite omtanke och hjälpsamhet. Tänk vilken harmoni som finns i att leva i samklang med universums främsta kraft - kärleken....
Som natt och dag
Är jag
Och natt och dag
Älskar jag
Jag vill bara säga förlåt, alla. Förlåt för att jag försvinner ibland.
fredag 30 januari 2009
Mitt flerdimensionella jag
Det har varit en tung period ett tag nu. Jag har verkligen fått anstränga mig för att hålla ihop alla delar av mig själv och fokusera på det jag ska göra. Jag känner mig så splittrad, som tusen personligheter i en. Jag har lika många intressen och kärlekar som livet är stort. Tittar man tillbaka på mitt liv kan man tydligt se hur jag valt att uttrycka olika aspekter av mig själv i olika faser; en fas har följts av en annan. Ofta räcker det med att uppleva ett perspektiv av livet en gång, sedan är jag klar. Jag har lärt mig det som fanns att lära och vandrar vidare mot nya mål. Därav är min personlighet bara en kedja av olika egenskaper och reaktioner och jag har svårt att definiera mig som något konstant. Detta skapar stora problem i den fysiska strikta tillvaro vi lever i. Det är svårt att röra sig fram och tillbaka mellan olika faser när livet runtomkring är konstant. Det är svårt att ha bestående vänskap, bestående arbeten, bestående allt! Det är superjobbigt att leva utan känsla av riktig identitet. Det går inte att identifiera sig med någon grupp i samhället, reda ut vilka som är mina egentliga prioriteringar (för jag vet inte vilka åsikter som ska ligga till grund för dem), eller besluta mig för vad jag ska göra av mitt liv. Ibland förbannar jag mig själv och misstänker att jag är psykiskt sjuk/störd, att jag är alltför egocentrerad och borde rikta mitt fokus utåt istället för inåt. För övrigt så stämmer ovan nämnda beskrivning nästan läskigt bra in på borderlinediagnostiken.
Nå. Jag tror inte en borderlinediagnos skulle räcka för att täcka min komplexa problematik. Inte nog med att jag är en fas-betonad personlighet, jag lever dessutom i flera dimensioner samtidigt. Jag har redan berättat om mitt osynliga jag. Det är givetvis själen - min del av världsalltet. När jag konsulterar mitt högre jag får jag en annan synvinkel på min problematik. Ibland kan jag känna klyvningen mellan min själ och min fysiska person så tydligt att det nästan är skrämmande. Själen kan skratta åt min ångest eftersom den vet att den är konstruerad. Själen vet, att det jag går igenom blott är en illusion, skapad av mina egna tankar. Eftersom jag ändå inte är mina tankar, kan jag i praktiken bara välja att sluta tänka när det blir för jobbigt. Tankar, vilka de än må vara, har sällan med välmående att göra. Det är genom att uppnå fullständig närvaro i nuet man finner lycka - fråga bara de mediterande munkarna varför de ler hela tiden. I min själ finns alltid alla svar. Dock är de inte alltid tillgängliga för mig. Själva syftet med min existens här på jorden skulle tillintetgöras om jag fick alla svar uppradade för mig. Meningen med att jag är här ÄR ju att jag ska leva i den mänskliga illusionen och finna svar genom processer. Att själen ställs inför nya utmaningar hela tiden är en del av processen....
Det är tur att jag har min blogg. Det finns nästan ingen levande varelse som känner till dessa tankar. Nu får de komma ut. Nu får JAG komma ut. Mitt osynliga jag.
Har inget med ovanstående inlägg att göra. Men den är ju kul :)
Nå. Jag tror inte en borderlinediagnos skulle räcka för att täcka min komplexa problematik. Inte nog med att jag är en fas-betonad personlighet, jag lever dessutom i flera dimensioner samtidigt. Jag har redan berättat om mitt osynliga jag. Det är givetvis själen - min del av världsalltet. När jag konsulterar mitt högre jag får jag en annan synvinkel på min problematik. Ibland kan jag känna klyvningen mellan min själ och min fysiska person så tydligt att det nästan är skrämmande. Själen kan skratta åt min ångest eftersom den vet att den är konstruerad. Själen vet, att det jag går igenom blott är en illusion, skapad av mina egna tankar. Eftersom jag ändå inte är mina tankar, kan jag i praktiken bara välja att sluta tänka när det blir för jobbigt. Tankar, vilka de än må vara, har sällan med välmående att göra. Det är genom att uppnå fullständig närvaro i nuet man finner lycka - fråga bara de mediterande munkarna varför de ler hela tiden. I min själ finns alltid alla svar. Dock är de inte alltid tillgängliga för mig. Själva syftet med min existens här på jorden skulle tillintetgöras om jag fick alla svar uppradade för mig. Meningen med att jag är här ÄR ju att jag ska leva i den mänskliga illusionen och finna svar genom processer. Att själen ställs inför nya utmaningar hela tiden är en del av processen....
Det är tur att jag har min blogg. Det finns nästan ingen levande varelse som känner till dessa tankar. Nu får de komma ut. Nu får JAG komma ut. Mitt osynliga jag.
Har inget med ovanstående inlägg att göra. Men den är ju kul :)onsdag 28 januari 2009
SORG
En tryckande känsla över bröstet. Det har jag haft länge nu. Ett sort vemod som följer mig som en skugga där jag går.
Jag är ledsen, av flera orsaker. Jag glädjs inte längre åt de små saker i vardagen som förr kunde lyfta min dag. Jag älskade att shoppa, och gjorde det både ofta och gärna. Jag tyckte om att pyssla med mig själv, göra mig fin. Jag tränade väldigt mycket eftersom det gav mig tillfredsställelse att vara nöjd med min kropp. Jag umgicks med spontana, utåtriktade människor som hade smak för livet. Jag var nöjd, glad och såg livet som ett spännande äventyr med oändliga möjligheter.
Någonstans mitt i mitt fart- och lustfyllda liv, ekade ändå en viss tomhet i tillvaron. Jag minns att jag tänkte, är det här allt? Jag led inte, men ibland kände jag mig nästan oförskämt lyckligt lottad som bara kunde glida från en räkmacka till en annan utan att bekymra mig det minsta.
En dag var insikten där. Den slog ned som en blixt från klar himmel och i ett handslag vändes hela min värld upp och ner. Plötsligt började jag veta saker. Plötsligt började konturerna av en ny insikt ta form i mitt inre. Plötsligt såg jag saker, som de var, utan skygglappar. Rullgardinen var uppdragen.
När jag vandrar på stan idag vandrar jag planlöst. Vart jag än vänder min blick tornar stora shoppingkomplex upp sig och de fortsätter växa upp likt svampar ur jorden. Gina Tricot, H&M, JC, Lindex....min vandring fylls numera med avsmak för det som en gång var min hobby. Kön till kassan är lång, ett butiksbiträde plockar upp kläder ur en kartong. Varje vecka kommer nya kartonger. Det gäller att vara först med det senaste, så man kan sälja. Jag tänker på alla svältande människor runtom i världen. De skulle kanske ha mat för dagen om den jordbruksmark som används till att odla bomull på (till vårt fåfänga klädmode) användes till att odla spannmål på istället. Jag vet att jordarna blöder. De är sönderodlade och urholkade på näring. För att kunna fortsätta leverera skördar i samma takt trots jordens näringsfattighet, tillsätter man konstgödsel för att få saker att växa ändå. Man tror att man löser problemet, men man skapar bara nya. Östersjön är nästan förstörd på grund av överskottet av näringsämnen från våra jordbruk.
Vi ska snart åka på semester för att fira min älskade pappas 60-årsdag. Till Gran Canaria ska vi, med flyg. Pappa har arbetat oavbrutet sedan han var 25 och tog sin civilingenjörsexamen. Han arbetar ofta övertid och spenderar den fritid han har med att hjälpa människor i sin omgivning. Min pappa är en vacker människa, och självklart vill jag vara med och glädja honom på semestern. Tyvärr kommer det dåliga samvetet lägga sordi på min lycka över att få resa när planet lättar från Arlanda. Jag vet att vi leker upp en 250 miljoner år gammal naturresurs. När den tar slut, krävs det ytterligare 250 miljoner år innan ny olja har bildats.
Jag är i grund och botten en harmonisk och kärleksfull varelse. Det gör ont inom mig när jag ser hur vi med brutal hänsynslöshet misshandlar jorden. Nog med att de framtida generationerna kommer få ett helvete att sanera efter oss, dessutom förstör vi någon som är så fint och fulländat som vår egen planet. Det gör ont i mig av allt jag ser, och min egen känsla av maktlöshet gör inte det hela bättre. Folk frågar mig, vad jag vill arbeta med? Vad jag ska göra efter min utbildning? Skulle jag svara ärligt, skulle jag säga - ingenting. Det är omöjligt för mig att ägna mitt liv åt att arbeta i ett samhälle som störtar vår jord i graven. Jag skulle förråda mitt eget innersta. Ändå är det det jag tvingas göra varje dag....
Alla verkar trivas i den lögn vi har skapat. Jag ser rakt igenom illusionen och det gör mig annorlunda som person. Jag är någonting annat än en produkt av samhället. Jag tänker själv. Jag betvivlar abslout inte mina medmänniskors kapacitet att göra detsamma, och jag ställer mig oförstående till att så många verkar blunda. Ansvaret kan inte läggas i någon annans händer än våra egna. Institutioner, EU-parlament, stater och organisationer är inte blott mer än fenomen skapade av människor och trots den auktoritet vi givit dem, har de inga bättre svar än du och jag. Vi lever i en värld där vi har hög tillit till att andra, mycket viktiga människor, ska lösa de problem vi står inför. Vi gör oss en otjänst när vi förlitar oss på att olika maktkonstellationer ska förända världen. De består ändå bara av olika människor som du och jag.... kan inte du och jag förändra, kan inte de....
Jag är ledsen, av flera orsaker. Jag glädjs inte längre åt de små saker i vardagen som förr kunde lyfta min dag. Jag älskade att shoppa, och gjorde det både ofta och gärna. Jag tyckte om att pyssla med mig själv, göra mig fin. Jag tränade väldigt mycket eftersom det gav mig tillfredsställelse att vara nöjd med min kropp. Jag umgicks med spontana, utåtriktade människor som hade smak för livet. Jag var nöjd, glad och såg livet som ett spännande äventyr med oändliga möjligheter.
Någonstans mitt i mitt fart- och lustfyllda liv, ekade ändå en viss tomhet i tillvaron. Jag minns att jag tänkte, är det här allt? Jag led inte, men ibland kände jag mig nästan oförskämt lyckligt lottad som bara kunde glida från en räkmacka till en annan utan att bekymra mig det minsta.
En dag var insikten där. Den slog ned som en blixt från klar himmel och i ett handslag vändes hela min värld upp och ner. Plötsligt började jag veta saker. Plötsligt började konturerna av en ny insikt ta form i mitt inre. Plötsligt såg jag saker, som de var, utan skygglappar. Rullgardinen var uppdragen.
När jag vandrar på stan idag vandrar jag planlöst. Vart jag än vänder min blick tornar stora shoppingkomplex upp sig och de fortsätter växa upp likt svampar ur jorden. Gina Tricot, H&M, JC, Lindex....min vandring fylls numera med avsmak för det som en gång var min hobby. Kön till kassan är lång, ett butiksbiträde plockar upp kläder ur en kartong. Varje vecka kommer nya kartonger. Det gäller att vara först med det senaste, så man kan sälja. Jag tänker på alla svältande människor runtom i världen. De skulle kanske ha mat för dagen om den jordbruksmark som används till att odla bomull på (till vårt fåfänga klädmode) användes till att odla spannmål på istället. Jag vet att jordarna blöder. De är sönderodlade och urholkade på näring. För att kunna fortsätta leverera skördar i samma takt trots jordens näringsfattighet, tillsätter man konstgödsel för att få saker att växa ändå. Man tror att man löser problemet, men man skapar bara nya. Östersjön är nästan förstörd på grund av överskottet av näringsämnen från våra jordbruk.
Vi ska snart åka på semester för att fira min älskade pappas 60-årsdag. Till Gran Canaria ska vi, med flyg. Pappa har arbetat oavbrutet sedan han var 25 och tog sin civilingenjörsexamen. Han arbetar ofta övertid och spenderar den fritid han har med att hjälpa människor i sin omgivning. Min pappa är en vacker människa, och självklart vill jag vara med och glädja honom på semestern. Tyvärr kommer det dåliga samvetet lägga sordi på min lycka över att få resa när planet lättar från Arlanda. Jag vet att vi leker upp en 250 miljoner år gammal naturresurs. När den tar slut, krävs det ytterligare 250 miljoner år innan ny olja har bildats.
Jag är i grund och botten en harmonisk och kärleksfull varelse. Det gör ont inom mig när jag ser hur vi med brutal hänsynslöshet misshandlar jorden. Nog med att de framtida generationerna kommer få ett helvete att sanera efter oss, dessutom förstör vi någon som är så fint och fulländat som vår egen planet. Det gör ont i mig av allt jag ser, och min egen känsla av maktlöshet gör inte det hela bättre. Folk frågar mig, vad jag vill arbeta med? Vad jag ska göra efter min utbildning? Skulle jag svara ärligt, skulle jag säga - ingenting. Det är omöjligt för mig att ägna mitt liv åt att arbeta i ett samhälle som störtar vår jord i graven. Jag skulle förråda mitt eget innersta. Ändå är det det jag tvingas göra varje dag....
Alla verkar trivas i den lögn vi har skapat. Jag ser rakt igenom illusionen och det gör mig annorlunda som person. Jag är någonting annat än en produkt av samhället. Jag tänker själv. Jag betvivlar abslout inte mina medmänniskors kapacitet att göra detsamma, och jag ställer mig oförstående till att så många verkar blunda. Ansvaret kan inte läggas i någon annans händer än våra egna. Institutioner, EU-parlament, stater och organisationer är inte blott mer än fenomen skapade av människor och trots den auktoritet vi givit dem, har de inga bättre svar än du och jag. Vi lever i en värld där vi har hög tillit till att andra, mycket viktiga människor, ska lösa de problem vi står inför. Vi gör oss en otjänst när vi förlitar oss på att olika maktkonstellationer ska förända världen. De består ändå bara av olika människor som du och jag.... kan inte du och jag förändra, kan inte de....
måndag 26 januari 2009
Science about science
Är det inte märkligt hur fullständigt universum är? Hur händelser, människor och möjligheter kommer in i ens liv i exakt rätt ögonblick, som till synes av en slump? Jag brukar föra en inre dialog med universum, men ibland glömmer jag bort hur man gör. I dessa perioder har jag känt mig stressad, ensam, tom, rådvill och ledsen, och hur jag än funderat har jag inte hittat några svar. Detta har inträffat när jag fäst för stor vikt vid rädslor, när jag låtit de ta överhanden och styra mina beslut. Vid de tillfällen då jag slappnat av, följt med i livets flöde och kärleksfullt accepterat och tagit emot min intuition som sanning, har det aldrig gått fel.
Med rädslan för ögonen är det svårt att känna efter. Rädslan är en förminskande kraft, som allra oftast inte leder till något gott. Jag försöker jobba på att hänge mig åt kärlekens kraft och ha tillit till den. Det kan vara läskigt ibland, för det kan kännas som att slänga sig utför ett stup utan att veta om någon kommer fånga upp en. Återigen en rädsla, trots att jag vet att kärlekens väg aldrig skulle leda mig vilse. I perioder när jag vandrat på dess stig har mitt liv haft ett magiskt skimmer och jag har haft kontakt med en outsinlig källa till kraft, inspiration och medkänsla för allt annat levande. Kärlek till skapelsen, kärlek till allt som är.
Våra liv och det samhälle vi har skapat kan ibland komma i vägen för vår inneboende visdom. Stor vikt fästs vid logik och förnuft, mindre till vår inre röst. Hur mycket vi än försöker finna svar i den fysiska världen, kommer vi aldrig närma oss sanningen om vi inte lyssnar inåt. För den högre, osynliga delen av oss själva finns alltid där för konsultation och rådgivning, om vi bara är villiga att lyssna. Så tror jag.
Och som av en slump, föll jag över dessa rader i min kursbok idag: ..."Many, if not most, major scientific discoveries are flashes of perceptual insight and are not the result of following some rigorously prescribed procedure."....(1)
(1) Foundations of Marketing Theory, Shelby D. Hunt, M.E. Sharpe, 2002, p.27
Med rädslan för ögonen är det svårt att känna efter. Rädslan är en förminskande kraft, som allra oftast inte leder till något gott. Jag försöker jobba på att hänge mig åt kärlekens kraft och ha tillit till den. Det kan vara läskigt ibland, för det kan kännas som att slänga sig utför ett stup utan att veta om någon kommer fånga upp en. Återigen en rädsla, trots att jag vet att kärlekens väg aldrig skulle leda mig vilse. I perioder när jag vandrat på dess stig har mitt liv haft ett magiskt skimmer och jag har haft kontakt med en outsinlig källa till kraft, inspiration och medkänsla för allt annat levande. Kärlek till skapelsen, kärlek till allt som är.
Våra liv och det samhälle vi har skapat kan ibland komma i vägen för vår inneboende visdom. Stor vikt fästs vid logik och förnuft, mindre till vår inre röst. Hur mycket vi än försöker finna svar i den fysiska världen, kommer vi aldrig närma oss sanningen om vi inte lyssnar inåt. För den högre, osynliga delen av oss själva finns alltid där för konsultation och rådgivning, om vi bara är villiga att lyssna. Så tror jag.
Och som av en slump, föll jag över dessa rader i min kursbok idag: ..."Many, if not most, major scientific discoveries are flashes of perceptual insight and are not the result of following some rigorously prescribed procedure."....(1)
Universum svarar alltid.
(1) Foundations of Marketing Theory, Shelby D. Hunt, M.E. Sharpe, 2002, p.27
söndag 25 januari 2009
Vilse i kärleksland
Idag har varit en bättre dag än på länge. Jag har varit i den stämning jag mår bäst av att vara i - i kärlekens. Jag har haft kraft, inspiration och energi och väldigt mycket kärlek har strömmat ut igenom mig, till människor runtomkring.
Förr levde jag helt efter min ideologi, gav, gav och gav, utan att tänka på konsekvenserna. Jag brände ut mig själv. Jag brände ut mig, eftersom jag gav så otroligt mycket kärlek till människor som bara ville ha den för sig egen närings skull, utan att vilja ge något igen. En dag hamnade jag i en svår situation och upptäckte att dessa människor föll bort, en efter en. Det fanns ingen kvar där för mig när jag inte längre gav energi, när det var jag som behövde ett uppmuntrande ord.
Detta kan tolkas som att jag anser att kärleken är villkorlig, men paradoxalt nog tycker jag inte så. Kärleken är det vidaste, det största, det mest förlåtande och mest fulländade som finns. Det var den kärleken jag ville ge. Jag ville ge det ovillkorliga, göra det min själ är skapad för, få andra att flyga högt och inse sin egen förträfflighet...men jag upptäckte att den kärleken inte kan ges på de sätt jag först trodde. För kärlek handlar inte om att smeka medhårds. Kärlek är inte att acceptera att människor beter sig på ett sätt som är förringande för deras eget jag eller deras medmänniskor. Kärlek är att sätta gränser...kärlek är att med varsam hand vägleda en människa in på rätt spår, även om förändringen kan innebära smärta.
Förr levde jag helt efter min ideologi, gav, gav och gav, utan att tänka på konsekvenserna. Jag brände ut mig själv. Jag brände ut mig, eftersom jag gav så otroligt mycket kärlek till människor som bara ville ha den för sig egen närings skull, utan att vilja ge något igen. En dag hamnade jag i en svår situation och upptäckte att dessa människor föll bort, en efter en. Det fanns ingen kvar där för mig när jag inte längre gav energi, när det var jag som behövde ett uppmuntrande ord.
Detta kan tolkas som att jag anser att kärleken är villkorlig, men paradoxalt nog tycker jag inte så. Kärleken är det vidaste, det största, det mest förlåtande och mest fulländade som finns. Det var den kärleken jag ville ge. Jag ville ge det ovillkorliga, göra det min själ är skapad för, få andra att flyga högt och inse sin egen förträfflighet...men jag upptäckte att den kärleken inte kan ges på de sätt jag först trodde. För kärlek handlar inte om att smeka medhårds. Kärlek är inte att acceptera att människor beter sig på ett sätt som är förringande för deras eget jag eller deras medmänniskor. Kärlek är att sätta gränser...kärlek är att med varsam hand vägleda en människa in på rätt spår, även om förändringen kan innebära smärta.
Kärleken i en av alla dess former.
fredag 23 januari 2009
Jag är rädd men jag gör det ändå
"Mod är att vara rädd men att göra det ändå"
Jag har bloggat förut och lagt ner det, men nu är jag där igen. Det finns en del av mig, en väldigt stor del - låt oss säga an majoritet av mitt väsen - som aldrig får se dagens ljus. Det finns för stora tankar, för starka känslor och för mycket kapacitet som går om intet för att det inte finns former att uttrycka det. Det finns inte ord som på ett rättvisande sätt kan återge de sanningar jag känner i mitt hjärta, och ingen mänsklig känsla kan liknas vid den kärlek som alltmer har börjat strömma genom mig de senaste åren. Eftersom jag inte längre klarar av att leva i dunklet tar jag nu detta steg för att kliva ut och ge mitt osynliga jag en plats. Annars är jag ju bara halv...
Jag är en själ som är väldigt medveten om att jag just i detta nu, är fånge i en ung kvinnas kropp. Mer än så tänker jag inte avslöja om min person. Jag är rädd för att människor omkring mig ska lära känna den osynliga delen av mig, för jag vet, med all säkerhet, att den inte skulle mottas på ett bra sätt. Det finns så mycket rädsla i samhället för det som är avvikande och jag tänker inte försätta mig i en situation där jag blir objekt för människors rädslor och fördomar. Det här kommer bli forumet där mitt osynliga jag får komma till orda.
Jag är rädd. Japp. Rädd för mig själv. Rädd för vilka krafter mitt osynliga jag kan utveckla genom att äntligen få manifestera sig. Jag har ju försökt dölja det i så många år, trycka ner det, släta över det. Vad kommer hända nu?
Jag har bloggat förut och lagt ner det, men nu är jag där igen. Det finns en del av mig, en väldigt stor del - låt oss säga an majoritet av mitt väsen - som aldrig får se dagens ljus. Det finns för stora tankar, för starka känslor och för mycket kapacitet som går om intet för att det inte finns former att uttrycka det. Det finns inte ord som på ett rättvisande sätt kan återge de sanningar jag känner i mitt hjärta, och ingen mänsklig känsla kan liknas vid den kärlek som alltmer har börjat strömma genom mig de senaste åren. Eftersom jag inte längre klarar av att leva i dunklet tar jag nu detta steg för att kliva ut och ge mitt osynliga jag en plats. Annars är jag ju bara halv...
Jag är en själ som är väldigt medveten om att jag just i detta nu, är fånge i en ung kvinnas kropp. Mer än så tänker jag inte avslöja om min person. Jag är rädd för att människor omkring mig ska lära känna den osynliga delen av mig, för jag vet, med all säkerhet, att den inte skulle mottas på ett bra sätt. Det finns så mycket rädsla i samhället för det som är avvikande och jag tänker inte försätta mig i en situation där jag blir objekt för människors rädslor och fördomar. Det här kommer bli forumet där mitt osynliga jag får komma till orda.
Jag är rädd. Japp. Rädd för mig själv. Rädd för vilka krafter mitt osynliga jag kan utveckla genom att äntligen få manifestera sig. Jag har ju försökt dölja det i så många år, trycka ner det, släta över det. Vad kommer hända nu?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)