(Parentes)

Jag hade egentligen inte tänkt att den här bloggen skulle vara utlopp för känslomässig frustration. Idag kan jag dock inte låta bli att skriva av mig. Det är såhär det är, att vara jag. Sicken skitdag.

Ibland undrar jag hur någon som jag överhuvudtaget har kunnat avlas fram. Jag måste ju ha en skojig uppsättning gener - kanske något av intresse för en evolutionsforskare eller dylik person. Ibland känns det som att det inte spelar någon roll hur mycket själ och hjärta jag lägger i att lära mig positivt tänkande, jag mår kasst ändå. Vissa saker klarar jag fortfarande inte av att värja mig mot. Fenomenet stavas kärlek. I det här avseendet syftar jag på den mänskliga, subjektiva, minimala men ändå så kraftfulla kärlek som kan uppstå när två människor möts och det säger klick. Jag saknar honom. Riktigt mycket, faktiskt. Så mycket att jag väljer att sätta mig ner och skriva det trots att jag missar mitt tåg. Jag gillar inte att ha känslor på detta sätt. Det gör en så försvarslös. Även om jag med åren lyckats stärka mitt fort med soldater så finns det fortfarande en underjordisk gång som jag inte lyckas kontrollera. Den underminerar alla mina försök att hålla ett stabilt försvar. Jag vill inte att någon ska gå in där, HÖR NI DET!??!!