Omvärlden är blott en teaterscen

Varje dag händer saker i ens liv, stora som små. Livet själv består av en enda lång kedja av händelser. Dessa händelser fungerar som triggerpunkter som sätter igång reaktioner hos oss. För att konkretisera vad jag menar kan jag försöka bildliggöra påståendet med en liten modell. Antag att händelse X inträffar. Antag att många olika personer utsätts för denna händelse X. Reaktionerna kommer variera lika mycket som personerna är till antalet. Alla har vi våra egna känslor knutna till olika fenomen i vardagen. Om jag exempelvis nämner ordet "sex" kommer den första tanke som associeras med ordet skilja sig åt beroende på vilken människa jag frågar. Tänkbara svar skulle kunna vara: "siffra", "naket", "skönt", "utlämnande", "smutsigt"..med mera, med mera....Oftast bygger associationerna på händelser bakåt i tiden, det kan vara värderingar vi blivit matade med sedan barndomen, eller som är rådande inom det samhälle eller den grupp av människor vi väljer att leva i. Många människor fortsätter att ha samma värderingar som de är vana vid och som de alltid haft därför att det:

1) känns tryggt
2) skapar en känsla av identitet och tillhörighet med andra som känner samma sak
3) gör livet lättare

Mitt mål i livet är, och har alltid varit, att vara FRI. Jag tycker inte om begränsningar, just därför att jag vet, att min själ är konturlös, enorm och utan gränser. Alla dessa händelser som livet utgörs av är inget annat än följder av orsak och verkan, samt en möjlighet för oss att skapa oss en identitet genom våra reaktionsmönster och ställningstaganden. Jag är så löjligt medveten om detta spel som försiggår dag efter dag, som är personlighetsskapande. När jag var yngre var jag bunden i olika sociala mönster och ångestbeteenden som bottnade sig i att jag trodde den mänskliga illusionen var sann - all ångest var på riktigt, alla beslut så viktiga. Befrielsen idag ligger i att jag vet att mina reaktioner är betydelselösa, eftersom de ändå är lika flytande som rinnande vatten. Alla reaktioner går in i varandra och allt finns inom mig. När jag utsätts för händelse X vet jag att jag, beroende på vem jag vill vara (och det är helt och hållet upp till mig), kan välja på lika många reaktioner som det finns människor. Detta gör att jag har en svag känsla av identitet och kan egentligen inte känna gemenskap med människor i mer än enstaka aspekter. Även vid de tillfällen jag känner samförstånd, vet jag att det kan omkullkastas nästa gång jag får en ny känsla för vilka aspekter jag vill uttrycka och uppleva. Allt är en illusion. Jag är ingen, och samtidigt är jag allt. Det är svårt att ta beslut i livet när man är medveten om allt detta. Livet är blott en teaterscen där jag har möjlighet att spela en av rollerna, om jag vill gå in i illusionen. Problemet är väl just att jag inte gör det. Jag är fortfarande chockad över min upptäckt och har inte smält den än. Förhoppningen är att jag kommer lära mig att leva i två världar samtidigt vilken är den svåraste balansgång jag vet.

Jag tror inte meningen med livet är att hitta en enda fast partner att klamra sig fast vid, ur mitt perspektiv skulle det bara verka begränsande. Att jag ska bli älskad av någon förutsätter ju att jag ÄR någon...men jag är konturlös egentligen och den form jag antar är bara den jag valt för stunden. När jag känner för att ändra min ytliga framställning kanske jag inte längre lever upp till de orsaker varför min partner valde mig. Värderingar och reaktionmönster är inga konstanter i mitt liv, trots att det är dessa som skapar våra jag. Därför ser jag det som omöjligt att finna en livskamrat. Det bekymrar inte mig så jättemycket, mer min familj, som undrar varför jag aldrig kan presentera en pojkvän. Jag är fullständigt medveten om orsaken men den är lite svår att förklara. Ordens begränsning är ett stort problem i abstrakta frågor men jag hoppas jag har gjort mig förstådd...

Som min vän E skrev för ett tag sedan: Livet är alldeles betydelselöst, men ändå det vackraste som finns....