Livet innehåller så mycket svåra frågor

Jag har alltid haft en vision inom mig att jag ska göra något viktigt för världen. Jag har traskat på många stigar men bytt spår eftersom det jag gjort inte känts tillräckligt VIKTIGT. Jag har tänkt: "vad håller jag på med?" "för det här verkligen världen framåt?" och så vidare...jag har haft svårt att förlika mig med tanken på att jag bara ska vara en bricka i spelet som alla andra. Gå till jobbet dag ut och dag in, ha mina semesterdagar, låta livet ha sin gilla gång, se på misären runtom i världen för att bara rycka på axlarna och säga "vad ska jag göra åt det?". Den nonchalansen har inte riktigt känts som JAG.

Jag vet att det inte finns någon högre makt som sitter och dömer det jag gör eller inte gör. Det som är, det ÄR. Allt är en del av helheten och det finns inget som är bättre eller sämre. Att värdera mina, och andras handlingar också för den delen, är helt upp till mig. Jag är fri att göra precis det jag vill och känner för i livet. Jag vet bara inte på vilken nivå jag ska välja att leva.

Jag har konstant en inre dragkamp mellan min personlighet och mitt högre jag. Sista tiden har jag inte alls känt mig som en "world saviour". Tankarna på att institutionalisera mig och jobba för något verk eller någon organisation har inte känts lockande. Ibland kommer mitt lilla ego fram, som gärna sätter nöjen före de insikter som levereras till mig från den högre dimensionen. Ibland vill min personlighet bara ha kul, rastas och roas. Jag vill inte ha tråkigt i livet för då går jag på tomgång. När jag är uppfylld av kärlek för något jag gör är det som att tiden står still. Då känns det plötsligt inte som ARBETE utan mer som NÖJE.

Jag skulle definitivt känna mig som en bättre människa om jag jobbade för att människor i U-länder ska få mat för dagen än om jag lärde folk att åka skidor. Det senare valet skulle dock kännas falskt, eftersom jag är medveten om att jag inte jobbar för det viktigaste här på jorden. Samtidigt skulle jag, i ärlighetens namn, leva ett lyckligare liv om jag slapp se all misär, och jag tror att jag skulle nå högre höjder av glädje om jag fick utöva något som jag känner sådan kärlek för. Jag skäms för att skriva detta, det gör jag verkligen. Att överhuvudtaget ställa dessa områden mot varandra är ett hån mot de människor som svälter. Men jag kan inte rå för att det är denna dragkamp som äger rum inuti mig. Dessa två olika poler, dessa två olika sanningar. En annan aspekt är ju att alla människor omöjligtvis kan jobba med till exempel svältande barn. Trots allt finns det ju så många fler områden i livet att upptäcka, livet är inte bara hemskt utan innehåller många glädjeämnen också. Gör jag något viktigt om jag bidrar till glädje för människor?

Hur vet man vilken sanning som är mest sann? Jo, det beror ju givetvis på vilken synvinkel man har. Okunskap leder ofta till att människor accepterar osanningar saker som sanna. Det är helt okej att leva ett förkastligt liv om man verkligen, i sitt hjärta, gör det i tron att man gör rätt. Man skuldbelägger ju exempelvis inte barn, som har en begränsad världsuppfattning, eftersom de för tillfället inte KAN veta mer. Hur är det med mig, och alla andra vuxna människor då, som VET att vi gör fel men gör det ändå? Jag är medveten om att det mesta jag tar för mig i livet idag har en negativ miljöpåverkan och när jag tänker på det lägger det sordi på min livsglädje. Så vad är egentligen det rätta? Borde jag bosätta mig ute i skogen i en hydda och leva på rötter? Jag vet inte om det skulle hjälpa. Då kommer jag bara gå till historien som ytterligare en knäppgök som ballade ur, levde mitt lilla liv som enstöring och dog. Jag är tveksam på att det valet skulle göra något bestående intryck på människor.

Åh alla dessa frågor....jag har inga svar. Har du?