Förlåt mig....

...om min blogg är tråkig och pretentiös. Varför nu den inte skulle få vara det? Jag skriver tyvärr inte för att 1) roa er läsare, det finns det andra som gör så mycket bättre - till exempel den här killen: http://magnusskoglunds.blogg.se/ Jag har skrattat åt hans bloggar ett bra tag nu, gör det ni också! Han verkar ha en outsinlig källa till kreativitet, fantasi och humor.
Inte heller skriver jag för att 2) skapa en fan club. Även om jag i mina rosa flickdrömmar ibland fantiserar om att prinsen på den vite springaren = min själsfrände, ska råka snubbla över min blogg och förstå vilket kap jag är ;) Nä, faktum är att jag skriver helt och hållet för min egen skull. Bloggen är mitt eget personliga lilla utrymme där jag vädrar tankar som cirkulerar i mitt innersta, men som så många inte känner till. För det tredje och sista 3) har min blogg knappt några läsare, så ni är inte så många som behöver lida ;) Jag tänker inte göra något för att locka större publik, jag tror att rätt sorts människor kommer hitta hit med tiden ändå. Hur, det får universum avgöra.

Jag hade ett speciellt möte med en människa vid namn E (du vet vem du är) för någon månad sedan, och sedan dess har mitt liv tagit en ny riktning. Det mötet var en milstolpe i mitt liv, och en påminnelse till mig själv att våga stå upp för den jag är fullt ut. I alla dessa år har jag gått omkring och anpassat mig till omvärlden, försökt vara som alla andra, försökt smälta in. Känt att den djupa delen av mig varit en belastning som jag försökt vända mig ifrån på alla tänkbara sätt och vis. Jag har till och med hatat den så mycket i perioder, att jag försökt skapa ett alter-ego - vilket inte har fungerat.

Jag känner annorlunda idag, och den här känslan är alldeles färsk och ny. Min nya känsla bottnar i en självkänsla och kärlek till det egna jaget, så stark att det inte spelar någon roll vad en endaste människa tycker om mig där ute. Under så många år törstade jag efter att bli sedd och få andra människors bekräftelse, men det behöver jag inte längre. Det gapande hålet i min själ är numera fyllt av kärlek och självtillit. There is no more hole in my soul....
Det är inte vad andra människor tycker om mig som avgör vem jag är. Om jag umgås med tre olika grupper av människor, och sedan ber dem sammanfatta sina intryck av mig, så kommer dessa att skilja sig åt. Betyder det att jag är olika personer med olika människor? Kanske. Men det viktigaste av allt är att ingen grupp kan se allt. Ingen grupp kan förstå mina syften fullt ut.

Jag är min egen närmaste, och det som avgör vem jag är, är vad jag gör, och i vilka syften jag gör det. Jag är min egen mor, lekledare och partner. Med åren har jag lärt känna mig själv allt bättre och vet när det är dags för intellektuell stimulans, träning, äventyr eller kärlek. Jag är min egen lifecoach som ser efter mig själv, för en dialog med mig själv och ser till att rasta mig själv när jag har tråkigt. Det är underbart att jag kan ha alla dessa funktioner i en enda enhet! Haha!!! En sådan källa till lycka och inre frid! Tack för att jag har förstått.

Sanningen ekar alltid i tystnaden.

En ros till dig E som visade mig vägen!!!

Det kommer en dag....

Det kommer en dag, då allt du för tillfället investerar i kommer förlora sitt värde. En dag kommer mattan att ryckas undan och du kommer känna dig vilsen. Den dagen kommer du förstå, att du bedragit dig själv. Den dagen kommer du förstå, att allt du höll för sant, inte var mer än en illusion skapad av dig själv. Du kommer känna dig tom. Men samtidigt kommer du höra den enkla sanningen som alltid viskar i tystnaden, och du kommer kunna möta min blick.

Gudomligt inspirerad

Jag känner mig gudomligt inspirerad just nu. Det är det enda uttryck som kan förmedla hur lycklig jag är. Jag känner mig kär. Jag är kär. Kär i livet! Jag har alla möjligheter jag vill ha. Livet är fantastiskt, och jag är glad att jag får vara här och njuta en liten, liten stund.

Solen skiner med mig. Kan du känna den?

I do my best

I did let go of all of my thoughts. The freedom of innocence!
That won´t help me change my feelings, though....

...I will probably be standing on the threshold, watching.....

Because everyone deserves to be free

Ibland tar man beslut som inte känns 100% rätt i stunden, för att man vet att de kommer gynna ens mer långtgående planer. Ett sådant beslut är det om att jobba på en yacht i Medelhavet.

I mitt sinne flyger jag alltid högt, högt, i luften, vilket gör att jag ibland glömmer att det faktiskt finns en väg mellan tanke och handling. En process måste existera i den fysiska världen! Jag är dynamisk, och rastlös, på gott och ont. På senare år har jag alltmer lärt mig hantera dessa sidor hos mig själv och försöker numera att hitta en balans mellan kreativitet och uthållighet.

Jag vet att det bara är kärlekens existens i mitt liv som gör skillnaden mellan en meningslös och en meningsfull tillvaro. När det jag gör präglas av kärlek och engagemang arbetar jag med mig själv istället för mot mig själv. Det jag skapar, stort och smått, känns plötsligt betydelsefullt när det påverkar andra människor i en positiv riktning. När jag låter kärleken stråla igenom mig och skina på andra runtomkring, må så vara människor, djur eller växter, då är jag fri. Fri - därför att jag samarbetar med den grundläggande kraften i universum, därför att jag tillåter mig att vara DET JAG ÄR.

Yachtlife

Idag har jag bestämt mig för att gå en Basic Safety utbildning vecka 17. Det är det sista steget mot att få jobba i Medelhavet. Att åka ner dit kommer nog inte vara så utvecklande för min personlighet, men för min ekonomi ;) När jag kommer hem kan jag vara trygg och fri - det jag alltid har drömt om.

Mediterranean sea, here I come!

Min största kärlek

Min allra största kärlek är kärleken till skapelsen, till alltet, livet. Det är väl tur det, hur hade jag annars överlevt de gånger min kärlek till en människa gått förlorad? Det finns så mycket vackert i livet att se, så många äventyr som väntar runt knuten och så mycket underbara människor att träffa.

The world is a playground...we know that when we are small, but then, somewhere along the way....we forget it.

Här ser ni mig i färd med att utöva en av de saker jag älskar aaaaallra mest (tävling i slalom för två veckor sedan):

Dancing Shadows

Resan är målet, för egentligen är vi ju redan där. Allt annat är illusion. Jag hoppas bara jag finner en väg ut ur detta mentala vacuum snart för här, där jag befinner mig, så ÄR jag bara. Jag börjar känna vittringen av ett mentalt mögel som lägger sordi på hela min livsupplevelse och berövar mig på min tid och livsglädje. Jag gör ingenting, jag VILL inte göra någonting, jag har inga MÅL, inga SMÄRTOR, inga DRÖMMAR jag vill förverkliga eftersom jag redan är där. Jag är där, överallt. Utan att ens göra något... Ibland kliver jag ut i ljuset från min skyddade verkstad och drabbas av panik för att jag inte gör något i realiteten. Jag brukar i dessa stunder titta på allt och bli rädd, för där ute känns allting främmande. Där ute tar folk livet på största allvar, de tror på det vi ser och gör, och lämnar mig därmed i ett ingemansland där jag varken passar in som människa eller ande. Jag bara tittar på folk jämt, jag tittar. Jag förstår inte och ibland tror jag att jag kommer förstå om jag tittar mer. Men jag ser inget, för jag ser rakt igenom allt, allt är som skuggor som dansar framför mina ögon.

The man behind the mask

Det ekar en stor tomhet bakom allt jag gör nu, men jag är inte deprimerad, nej....jag ser. Ibland önskar jag att någon kunde stänga mina ögon, om så för ett tag. Men jag antar att man får göra det bästa utifrån de förutsättningar man har, vilken nivå man än befinner sig på....

Jag är trött på mig själv.

Den andra sidan

Metaforen "Gräset är alltid grönare på andra sidan staketet" skulle i mitt liv direkt kunna översättas till "Livet är alltid mycket bättre i den andra dimensionen"...jag har alltid haft en väldigt stark dödslängtan, en saknad efter något någon annanstans. Redan som liten brukade jag sätta mig för mig själv vid fönstret och titta ut på regnet som strilade ner, allt medan mina tankar flög iväg någon annanstans...det har alltid känts som att jag har saknat något. Det jag saknar är känslan av att vara ett med alltet, den stora omfamning som det innebär att gå upp i den kosmiska själen....den kärleken saknar jag just nu, väldigt starkt.

Göra slut med vänner

Många anser det tabu att göra slut med vänner, men från min sida ligger det aldrig så mycket känslor i sådana beslut. De sårade känslorna är över och bearbetade för längesedan. Däremot har alla svek dödat vänskapen...varför det inte känns särskilt sorgligt när ett sådant steg väl ska tas. Lagen om orsak och verkan följer oss hela livet....(Därmed bör man vara väldigt försiktig med att bedöma situationer man inte har någon insyn i.) Jag har gjort slut med två av mina närmsta vänner senaste halvåret....av några enkla orsaker....

1) Man kan aldrig hjälpa människor som inte vill hjälpa sig själva.
Mitt tålamod är stort men nu har väldigt många år passerat....

2) Man har själv ett eget värde och de människor man omger sig med ska reflektera detta.
Tyvärr har ni aldrig sett mig, för ni har alltid haft fullt upp mer era problem....


Jag lämnar er åt ert eget öde nu. Jag vill be er om ursäkt för den del av mitt beteende som ni inte förstår. Jag har försökt hjälpa er i så många år men ni har aldrig varit öppna för förändring. Jag har undrat varför jag överhuvudtaget funnits där, gång på gång, när ni trots era misslyckanden alltid valt samma väg - IGEN! Den dag ni bestämmer er för att slita er loss från den misär ni ständigt väljer, och vill se det vackra i livet...den dagen kommer jag finnas här som ert största stöd för att visa er all glädje och kärlek - då kan ni förhoppningsvis ta emot den....