Att älska

Jag är en ganska dramatisk människa som nästan helt lever utifrån känslor. Mitt förra inlägg läser jag idag med ett skratt....åh vad nere jag var. Men jag älskar universum, jag älskar allt, och jag vet att när smärtan är nära är det inte långt till svaren. Smärtan agerar vägvisare!

Jag ställde frågor i min desperation som nu har besvarats. Det känns helt underbart och jag älskar att känna flödet stråla genom mig. Den universella intelligensen....finns alltid där för att trösta och visa vägen, om vi bara vågar tro på det och är öppna för dess svar, även om svaren kanske inte alltid är de vi tänkt oss.

Det jag nu har fått till mig är att jag ska våga växa i min självtillit, våga känna kraften och kapaciteten i mitt inre även om den skrämmer mig. Jag vet att samma kraft som bygger upp mig också kan rasera mig och denna insikt är orsaken till min rädsla. Jag är medveten om denna fina balansgång och jag hoppas att jag framöver kommer våga välja kärleken alla gånger istället för att låta rädslan göra inträde. Men nu när jag tänker efter, kanske det ibland även är nödvändigt att låta smärtan få lite plats, känna lite på den, smaka på dess styrka och slappna av i vetskapen om att kärleken trots allt alltid kommer lysa upp i de mörkaste av stunder. Kort och gott, försöka avdramatisera smärtans betydelse.

Min själ har stora visioner mina vänner, så stora att jag inte vet om jag ska bli rädd eller fascinerad av dem. Hur jag hanterar min mänskliga situation i detta livet kommer bli avgörande för hur mycket av dessa visioner jag kommer kunna förverkliga.

Det ska bli en så spännande resa.