Jag är rädd men jag gör det ändå

"Mod är att vara rädd men att göra det ändå"

Jag har bloggat förut och lagt ner det, men nu är jag där igen. Det finns en del av mig, en väldigt stor del - låt oss säga an majoritet av mitt väsen - som aldrig får se dagens ljus. Det finns för stora tankar, för starka känslor och för mycket kapacitet som går om intet för att det inte finns former att uttrycka det. Det finns inte ord som på ett rättvisande sätt kan återge de sanningar jag känner i mitt hjärta, och ingen mänsklig känsla kan liknas vid den kärlek som alltmer har börjat strömma genom mig de senaste åren. Eftersom jag inte längre klarar av att leva i dunklet tar jag nu detta steg för att kliva ut och ge mitt osynliga jag en plats. Annars är jag ju bara halv...

Jag är en själ som är väldigt medveten om att jag just i detta nu, är fånge i en ung kvinnas kropp. Mer än så tänker jag inte avslöja om min person. Jag är rädd för att människor omkring mig ska lära känna den osynliga delen av mig, för jag vet, med all säkerhet, att den inte skulle mottas på ett bra sätt. Det finns så mycket rädsla i samhället för det som är avvikande och jag tänker inte försätta mig i en situation där jag blir objekt för människors rädslor och fördomar. Det här kommer bli forumet där mitt osynliga jag får komma till orda.

Jag är rädd. Japp. Rädd för mig själv. Rädd för vilka krafter mitt osynliga jag kan utveckla genom att äntligen få manifestera sig. Jag har ju försökt dölja det i så många år, trycka ner det, släta över det. Vad kommer hända nu?