Jag är orolig. Jag vet inte om jag gav upp eller om jag bara slog bakut, en desperat gest för att få en paus, lite lugn och ro. Är jag sådan som människa? Impulsiv, det har jag alltid varit...men jag har ett stort hjärta, som älskar.
Jag letar efter min plats i livet, i samhället, letar efter den nivå jag ska lägga mig på. Hur mycket känner jag? HUR engagerad är jag egentligen? Hur viktigt är det för mig? Jo, viktigt är det, det kan jag inte förneka, men hur andlig är jag beredd att vara i detta livet, hur mycket klarar jag av? Var är jag någonstans, vart står jag? Kan jag nöja mig med ett liv på varmare breddgrader med vänliga människor, starta en egen liten verksamhet och bara gå runt och må bra, med vetskapen att jag skulle kunnat förverkliga ett mycket större jag och genomföra något högre, något viktigare. I samma stund som jag skriver detta griper tvivlet tag i mig, är jag verkligen rätt person, i detta livet, för att leva på en sådan nivå? Jag har aldrig kunnat arbeta strategiskt fram till idag, inte i för långa perioder. Jag är alldeles för svag för de euforiska kickar som livets vindar för med sig.
Det är svårt just nu, jag är så splittrad. Ändå mår jag inte dåligt. Åldern har lärt mig att det inte är någon idé att forcera fram några svar, de kommer tids nog ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Men exakt!!! De euforiska kickarna kan ju ändà ta en nàgonstans ocksà. Men jag vet precis vad du menar. Det gäller att följa hjärtat och inte logiken men samtidigt vara ambitiös och inte lat.
SvaraRaderaTyp ett mastersprogram gör mig matt bara jag tänker pà det, men det är latheten som slàr till, jag tror egentligen att jag skulle tycka om det om jag bara börjar.
Och med andligheten, sà länge det känns naturligt och man fortsätter leva sitt vanliga liv bara med högre medvetenhet tror jag att det är bra. Det gäller att aldrig forcera nàgot eller leva pà ett sätt som vi fàr lära oss är andligt. Du och jag har ju egentligen sà stark intuition om vad som gör oss glada och vad som bara är destruktivt, det gäller bara att komma ihàg att lyssna.
Snart kommer jag hem, dà kan vi träffas och stödja varandra massor i lyssnandet och balansgàngarna...
Förresten, den bilden du har pà dig själv nu är sà grymt snygg!!!