Expansion

Ingen ska säga att personlig utveckling, eller andlig/spirituell utveckling, är lätt. Trösten är att allt i slutändan leder till större lycka och större frihet. Min senaste tids regelbundna mediterande har gjort att jag närmat mig min kärna och plötsligt har jag börjat få svar på den ena frågan efter den andra, frågor jag burit inom mig i flera år.

Igår morse gick meditationen otroligt bra. Jag var klar i sinnet och fick till mig jättemycket inspiration, min andning kändes djup och okonstlad. Idag fick jag inte till det alls. Igenom huvudet for tankar åt alla håll och jag kände mig ofokuserad. Andningen kändes också väldigt ansträngd, låst på något vis, vilket ledde till en ökande känsla av frustration medan jag satt där. Till slut var jag riktigt arg för att jag inte fick till den harmoniska känslan från igår.

Jag frågade universum varför min andning var så låst, varför min energi inte var i samklang med sig själv, som igår. Då slog det mig att jag vaknat ganska tidigt i morse och sedan tvingat mig att ligga kvar i sängen då jag tyckte det var för tidigt att kliva upp. Klockan var ju ändå 7, men jag hade ställt in mig på att sova till 9 för att få riktigt bra sömn. Det blev väldigt tydligt, att jag hade startat dagen med att undertrycka handlingens energi, som jag nu faktiskt bestämt mig att försöka lyssna på. Att tränga undan impulserna att stiga upp var det som ledde till att energin låste sig redan innan jag hunnit komma ur sängen, och sedan fortsatte disharmonin. Lärdom: jag måste vara otroligt uppmärksam på vart min energi vill ta mig (intuitionen) och jag förstår nu hur negativt det påverkar mig att inte följa med strömmen. Vill jag vara i ett flöde, och jobba med energin, istället för mot, måste jag också ha modet att följa den.

Jag vill dela med mig av ett stycke ur boken Att leva i ljuset av Shakti Gawain (som jag skrev om igår). Min nyvunna insikt att jag måste bli bättre på att integrera min ande och min form handlar inte bara om mig, det handlar om världen. Shakti beskriver det så bra i följande stycke:

"De flesta andliga vägar har inneburit att man i varierande grad har avsagt sig världen. Man har avsagt sig kärleksrelationer, pengar, ägodelar, nöjen och lyxartiklar. Idealet har varit att dra sig tillbaka till ett kloster eller en bergstopp och leva ett stillsamt, meditativt liv samt att ge upp alla världsliga band. Till och med de som har valt att ha familj och arbete har oftast följt stränga regler och restriktioner avsedda för att hålla dem borta från världen så mycket som möjligt. Den här kontemplativa andliga inriktningen har varit ett nödvändigt och kraftfullt steg, men den avspeglar den uppdelning vi har behållit mellan ande och materia, och mellan manligt och kvinnligt inom oss. För att vara en andlig sökare har man varit tvungen att lämna den materiella världen. Man har odlat själen genom att förneka kroppen för att bli "upplyst"- man har överskridit materiens begränsning genom att undvika den. På så sätt har enskilda individer blivit "upplysta" i den bemärkelsen att de helt och hållet har insett sin andliga natur, men deras kroppar är fortfarande inte helt upplysta. När de till slut har lämnat sina kroppar, har världen till stora delar varit oförändrad. De här mästarna har understött och bevarat de intuitiva principerna i vår värld och har berett vägen för att vi ska kunna ta nästa steg - integrationen av kvinnligt och manligt och ande och form samt den transformation av vår värld som detta leder till.
De av oss som väljer att söka och förändra oss på det andliga planet måste nu gå in i världen med lika starkt andligt engagemang som vi hade haft om vi hade avsagt oss världen. Den här vägen är mycket svårare! Vi står nu inför utmaningen att helt och hållet överlämna oss till universum, att följa dess vägledning och göra det samtidigt som vi har djupa och passionerade relationer, handskas med pengar, företag, familjer, kreativa projekt och många andra "världsliga" ting. Snarare än att undvika våra band till livets världsliga sidor, är nu tiden inne att erkänna dem och arbeta med dem." (s.105)