Kamp är inte svaret

Andligheten, min ständige följeslagare och vän, har nu åter gjort stort inträde i mitt liv. Den har nu kallat på mig och sagt: "Therese, nu är det dags". Tiden är inne för dig att ta nästa steg i din andliga utveckling. Inget i min verklighet och mitt vardagliga liv kommer röra sig framåt innan jag gör den inre förändringen.

Nu menar jag inte att jag inte skulle ha det "bra". Jag skulle fortsätta på mitt fasta jobb, ha min stabila inkomst, ha råd att leva ut mina intressen på fritiden, fortsätta omges med fina vänner och mycket mer. Det jag söker är något helt annat. Det jag söker är en känsla. Jag vill arbeta med det som får min själ att sjunga, med det som är perfekt för just mig. Jag vill uppnå en känsla av fulländning och djup meningsfullhet i mitt arbetsliv, och en självklar känsla av att vara på rätt plats. Jag vill vara på en plats i tid och rum, där jag förstår att anledningen till att jag är just där, är därför att alla mina erfarenheter har lett mig dit. Jag vill veta att det jag ägnar min tid på jorden åt, är det jag kom hit för att göra. Jag vill arbeta med något som är perfekt för just min unika kombination av personlighetsdrag, insikter och kunskaper. Då kommer jag vara det perfekta instrumentet för universell energi.

Min vision kan bara besannas om jag är helt uppriktig och ärlig mot mig själv och uppmärksam på vad som får mitt humör att höjas, på vad som får inspirationen att flöda, och på vad som får mig att tappa tråden. Jag antar att det är så, att när jag känner mig vilsen (vilket jag gjort mycket på sistone), så är det för att jag tappat taget om den röda tråden och tillfälligt förirrat mig på något sidospår. Jag har varit i liknande situationer tidigare i mitt liv och då har jag sprungit runt som en yr höna utan mål. I dessa lägen har jag vänt mig till universum och bett om vägledning då jag inte "själv" lyckats hitta en väg ut ur labyrinten. Jag har i dessa lägen tvingats att ta ett steg tillbaka och faktiskt lyssna.

Jag mediterade i morse och fick väldigt mycket till mig. Jag fick känslan att jag själsligt ska sätta mig i en bekväm fåtölj (ingen kamp!), låta saker passera revy och bara låta mitt jag engagera sig i de saker energin vill. Alltså; släppa mina förutfattade meningar om varför jag gör saker, sluta bränna ut mig på att vara i en kämpande energi och ha tillit till att mitt högre jag vägleder mig till exakt rätt val, beslut och handlingar i exakt rätt stund. Jag kan ju inte höra svaren om jag påstår mig redan veta dem.

När jag fick detta till mig började nya tankar formas i mitt huvud. Jag kanske inte alls flyttade norrut för att det är meningen att jag ska bo här, jag kanske flyttade hit för att få så mycket tid med mig själv att jag inte skulle kunna förneka mina egna högsta sanningar. Jag kanske inte är på mitt nuvarande arbete för att det är det jag verkligen ska satsa på, jag kanske är där för att tillfälligt ha en fast, trygg inkomst som kan möjliggöra för mig att vara kreativ och skapa material att vila på i framtiden. Kanske var det så, att jag behövde distans till Stockholm och alla distraktioner, så att det skulle bli tydligt för mig vad det är jag ska göra.

Mitt i alla dessa insikter så finns det även något som tynger mitt samvete. Jag har ju alltid strävat efter att vara en kanal av universell energi och kärlek, men jag märker i mitt dagliga jobb att jag inte klarar att vara det. Jag vill ju inte vara kvar där, och anledningen är en känsla av obehag i magen, och - helt ärligt nu - en känsla av att inte orka hjälpa dessa ungdomar under dessa förutsättningar. Orsaken är väldigt tydlig: jag orkar inte vara i en kampenergi. Jag kan inte vara det. Att jag känner på detta vis får mig konfunderad. Jag har ju utbildat mig för att jag vill hjälpa människor. Men nu vill jag inte det, för att det tar så mycket energi? Jag upplever tyvärr att majoriteten av de jag jobbar med inte är förändringsbenägna och tjat har aldrig varit min melodi. Men om tjat är ett sätt att hjälpa en annan människa (om det verkligen är det?) - varför kan jag då inte göra det? Jag lämnar frågan öppen till universum och inväntar svar...:)