Stiltje

Hej bloggen. Då var man här igen, 5 år senare. Allting är mycket märkligt. Det känns konstigt att sätta sig ned och skriva, det var så otroligt längesedan jag gjorde det. När jag var yngre var det ett behov, att skriva var ett sätt att processa och klargöra saker jag gick igenom för mig själv. Jag upplevde även att jag fick kunskaper och insikter till mig samtidigt som jag skrev - av den orsaken tänkte jag att jag skulle försöka återgå till skrivandet. Det är ett utmärkt sätt att kommunicera med universum på. 

Sedan i våras har jag befunnit mig i ett konstigt vacuum. Jag har upplevt att jag inte längre ser vägen framför mig. Jag är van vid att hela tiden kunna urskilja nästa steg. Nu har jag inte fått den vägledningen. Min vän Isa har pendlat åt mig och pendeln har bara stått och snurrat i cirklar, utan att ge några svar. Jag talade med ett medium som sa att jag är van vid att hela tiden ha ett mål att arbeta mot och att jag nu inte längre har det, att jag måste känna in vad som är rätt. 

Jag har sökt svar på vilken väg jag behöver ta för att komma ut ur detta konstiga vacuum, men jag har bara upplevt stiltje. Kanske är det inte längre meningen att jag ska bli vägledd, utan att jag ska vara den som bestämmer vägen och riktningen. Det känns ungefär som att mina andliga guider tagit en paus, varför vet jag fortfarande inte riktigt. Jag har lyssnat på "Light At The Center", en Youtubekanal skapad av en medveten ljusarbetare (som säger sig minnas sitt uppdrag och att hon valde att komma hit för att hjälpa till i jordens uppstigning). Hon säger saker som träffar rakt in i hjärtat. Bland annat säger hon att man inte ska sitta och vänta på saker, att skeenden ska inträffa som får en att känna sig glad. Hon menar att vi är här för att visa livet vilka vi är, att det är vi som ska skapa dessa situationer. Detta är något som jag sedan länge redan egentligen vetat om, jag har tidigare skrivit om reaktivitet kontra kreativitet. Att vänta på att något ska hända, att lägga välmåendet och ödet utanför sig själv, kontra att skapa sin egen lycka. Hon menar att när man känner obalans och disharmoni, då är det egentligen för att man saknar sig själv. Kanske är det precis så det är! Jag har upplevt mycket leda i livet sista tiden på grund av restriktioner, känt att jag bromsat impulser och lust att göra saker för att "det går ju ändå inte". Kontentan har blivit att jag levt ett tråkigt och ostimulerande liv senaste månaderna, något som jag känner börjar äta upp mig inifrån. Men vad är det jag är trött på, egentligen? Jo det kanske är just, att inte kunna uttrycka mig själv och all den glädje jag brukar släppa fram inombords när jag gör saker jag tycker är kul eller umgås med människor jag gillar. 

Susanne, som hon heter, är mycket klok. Hon säger att livet inte ger tillbaka till de som sitter och väntar på att få ta. Jag känner mig ofta skyldig över att hamna i det facket. Det bottnar sig i en gammal bitterhet och rädsla över att jag tidigare varit en människa som givit väldigt mycket av mig själv och min kraft, men bränt ut mig själv tack vare det. Det får mig att undra vad som egentligen är riktigt, att springa omkring i en givande energi hela tiden har ju uppenbarligen inte visat sig fungera. 

Jag kanske skulle kontakta Susanne för en konsultation och fråga just det.....